Dagen efter valborg

Dagen efter valborg är en av de mer traditionsafylda. Inte för demonstrationernas skull. Under de 25 år jag hjälp till majbrasan i Kasamark är det dagen då det ska städas upp på grusplanen utanför skolan innan nästa skoldag.

Denna dag kan möta tidig vår som i år eller snöfall och skarsnö. I år ligger tranan och tofsvipan på ägg medan andra år gör storspoven åkarbrasor medan andra fåglar mest står och huttrar.

Årets brasa var lugn, torr och snabb. Vi sjöng, pratade och bytte lite nyheter och svaller. Ända fram en smällarflisa slog upp ett sår vid näsroten på en av killarna. Först blodigt, sedan fick vi koll på läget och sårstripsen kom på ålats. Och då visade det sig att beredskapen i byn verkar vara god: läkare, två sjuksköterskor och sjukgymnaster, tandläkare fanns på plats utan ob-ersättning.

Traditionen att sjunga in våren som uppstod på 1800-talet i universitets- och biskopsstäderna. Sedvänjan med eldar lär förknippas med att betesdjuren släpptes ut i skogen för sommarbete på den svenska landsbygden. Elden och larmet kring brasorna skulle skydda boskapen från odjur, till exempel vargar, och freda skogen.

I Kasamark undrade vi var förra höstens byabjörn tagit vägen. Vi har sett spåren!