Lördag

Tänk att det kan rymmas så mycket smärta och tårar i människor…. det var en oerhört smärtsam och gripande ceremoni igår.

Plötsligt slocknar en låga
som värmt och som givit allt.
Ett ljus blåses ut och hastigt
känns allt så isande kallt.
Någonting brister stilla,
en röst och en kraft dör ut.
Och strax förnimmer man tydligt
att ingenting är som förut.

Jag tillhör en stor släkt, både på pappas och mammas sida. När min mormor begravdes 1988 så var hela släkten där, då levde alla mostrar och morbröder och både barn och barnbarn fanns med. Det var också en tung högtid, men vi bar bördan tillsammans.

Nu är bara en moster kvar, morbröderna vågar inte köra bil så långt och kusinerna är splittrade på så många håll, så många länder. Det finns inte längre den stora gemenskapen. Den har krympt till en mindre skara, men känslorna är desamma.

Min egen famij är ju inte så liten längre, vi är fakiskt 12 stycken och snart börjar det väl komma flick- respektive pojkvänner till barnbarnen också. Idag önskar jag att jag kunde sticka en jättestor kofta med massor av fickor och att jag fick stoppa ner var och en i en ficka. Då kunde jag ta fram någon varje gång jag känner mig i behov av en kram. Så självisk känner jag mig!

Min faster åkte med oss igår. Det kändes så bra att hämta henne på Serviceboendet. Hon hade fått hjälp med att köpa nya kläder, hennes naglar var snyggt målade och man hade gjort en omelett till henne eftersom vi åkte iväg före lunch. Det är nog som faster säger;  Visst finns det änglar och många av dem är på Servicehuset!

Tack till er från mig som anhörig.