Att man aldrig lär sig….

Livskamraten har nu ägnat två dagar åt att styra ned snö från våra tak med den egenhändigt tillverkade snörakan. Det har fungerat väldigt bra, men nu kommer det surt efter. Han har så ont i båda armarna, ända från skuldrorna och ut i fingertopparna. Så idag har det varit en väldigt stillsam dag. Han ligger på soffan, jag smörjer in honom med smärtstillande salva. Han stönar, han orkar knappt prata.

Varför lät jag honom jobba så hårt när jag vet att det alltid kommer efterräkningar? Jag har varit ute och skottat två gånger, klyvt lite ved, suttit med lite bokföring (hjälp åt en kompis) och läst, tyst och stilla har dagen varit. Jag hoppas det är bättre i morgon.