Det är inte lätt att vara en liten nymfparakit som är mellan 20 och 25 år. Van att under de sista fem åren vara den absoluta medelpunkten i en äldre herres liv. Nu är den centrala, fasta punkten borta och den lilla nymfparakiten har fått flytta. Han står nu på arbetsbänken i vårt kök. I går kväll, den allra första kvällen utan husse, så skrek han så hjärtskärande, han ropade helt enkelt på sin vän att jag trodde att jag skulle behöva ställa ner honom i källaren. Men efter att jag lagt på honom skynket så sov han lugnt hela natten.

I eftermiddag fick han sitta med oss ute på altan och till och med smaka sin favoritmat; makaroner, så han har varit lite tystare och lugnare i kväll. Även små varelser påverkas när de centrala figurerna i deras liv försvinner. Nu har jag lagt över honom skynket och sagt god natt för denna dag, dag 2 i allas våra nya liv.