Vi är fortfarande kvar i Järlåsa. Jag och Åke gjorde en sväng till Gysinge, det ligger ca 7 mil härifrån, och dom har bl.a centrum för byggnadsvård, lanthandel och hantverk.

Skickade ett sms till Theresé och sa vart vi var på väg och fick till svar: hoppas ni har myggmedel med er.

Jo tack, det var precis vad vi skulle ha behövt. Vi blev överfallen direkt då vi klev ur bilen. Elaka, ettriga översvämmnings mygg som inte tvekar en sekund, dom hugger i luften.

Vi skulle ta en fika och blev rekommenderade att sätta oss utomhus, det var faktiskt mindre mygg därute. Theresé hade läst på aftonbladet att Gysinge hade mest mygg i Sverige. Ja hade vi vetat det hade vi kanske struntat i utflykten men å andra sidan, nu har ni ju chansen att få träffa på 2 överlevare som råkade vara där den värsta perioden 😀

Tillbaka i Järlåsa så blir det helt plötsligt ett väldans liv på toaletten,ut kommer Jennifer och skriker, hon har en fästing hängandes under armen. Jag som såg min första fästing ifjol då vi var här och hälsade på. Nu lyckades inte hela fästingen komma ut och just för tillfället sitter hon med ett plåster på fästinghuvudet som vi oljat in och snart ska vi göra ett ryck och se om allting kommer ut. Annars vete sjutton vad vi ska göra? Huvud och huvud, man kan se en stackars liten fläck och det är absolut inget man kan nypa tag i. Förhoppningsvis är det bara en liten blod fläck som sitter under skinnet. Otäcka djur det där.

Träffade min netdoktor vän, Ing-Britt, igår kväll. Vi lärde känna varandra på den sidan och började så småningom att maila till varandra. Orsaken var väl att hon skrev i presentatioenen att hon bodde just i Järlåsa och eftersom det inte tillhör världsmetropolen, precis, så reagerade man på det och jag skrev och undrade om hon kände till våran dotter, och på den vägen blev det.

Hon bor med sin man i ett jättefint hus uppe vid vägen, och hon bjöd på kaffe och jordgubbar. Jag lovade att dom får svänga förbi oss hemma i Umeå om och när den dagen dom har vägarna förbi. Det var roligt att få träffa och se henne i ’verkligheten’.

Nu ska jag nog se till att det blir nåt kaffe på det här placet, sen får vi se om det blir Rättvik imorgon eller om vi avvaktar till fredagen. Beror lite vädret. Till sist, för att svar på din fråga Helena om vart jag fått tag i den lilla rosa datorn, jo det är Theresé som har den, hon har införskaffat den på något som heter Alina systems, men jag tror att dom finns på typ expert också. Ganska billiga men jag skulle få psykbryt om vi bara hade den att tillgå. Ha en trevlig kväll! Och hej hej på er alla grannar som är hemma och sitter och läser min blogg. Från oss alla till er alla.

Sitter här i Järlåsa, framför en liten rosa dator som har så små tangenter så man nästan inte vet vart man ska trycka.

Resan hit gick relativt bra. En broms som låg på bakdäcket och luktade pyton men som ordnade till sig då Åke smorde in sakerna. Sen skickade jag ett sms till Ing-Britt, en som bor i Järlåsa och som jag lärt känna via nätet men aldrig träffat på riktigt, och skrev att nu är vi nära, när du hör någon som tutar så är det vi.

När vi så passerade deras hus och jag sa åt Åke att tuta utav bara sjutton så hördes inte ett ljud. Antingen hade vi så lite ström kvar i batterierna eller så har säkringen till signalen, farit. Jag fick skicka ett till sms och skriva: TUT.

Nu ska vi iväg på en affär som ligger nån mil bortåt vägen, den heter Karlsson och byn heter Morgongåva. Det är ungefär som att gå på Rusta eller Jysk men med ett lite annorlunda sortiment. Kanske vi hittar nån trevlig loppis som har öppet också, skulle vara kul att se om det är någon skillnad på sakerna som folk säljer här jämnfört mot hemma.

Ja du hade rätt Helena, det är svårt att låta bli att skriva när man har chansen :D, några rader blev det ju. Hoppas ni har bättre väder än vi, här regnar utav bara tusan. Ha det bra!

Nu får det här bli den sista bloggen för mig, under dom nästkommande 4 veckorna. Jag ska med andra ord ta ut min semester, till fullo.

Eller ja, tillgång till dator finns i Järlåsa och skulle jag råka ha en minut till övers, och lite lust att skriva så kanske det blir en blixtrapport över hur resan dit gick, kanske.

Jag bloggade på netdoktor.se, innan jag började här. Netdoktor är Sveriges ledande hälsoportal med cirka 500 000 besök varav 400 000 unika besökare per månad. Mer än 70 framstående svenska läkare, specialister och andra medicinska experter skriver, redigerar och uppdaterar innehållet på Netdoktor.se samt besvarar frågor från användarna i brevlådorna online. Anledningen till att jag blev medlem där var för att sluta röka, vilket jag gjorde för snart 2 år och 7 månader sedan.

Det är en jättera community med många olika områden. Men när jag varit med länge där och medlemmar kommer och går så började det kännas tjatigt att skriva samma saker hela tiden och allt handlade om rökning. Jag började skriva om allmänna saker och till slut gick jag över hit då det kändes mer passande.

Men för ett tag sedan började jag kopiera min text här och lade in den på min sida där, bara för att hålla den vid liv och för att eventuellt roa någon annan också.

Igår då jag gick in för att kolla om någon kommenterat mig så hade jag fått ett meddelande, från webbredaktören, han skrev att han sett min bloggar och undrar nu om jag vill bli deras medlemskrönikör. Uhhh, mjaa, det är ju hur kul som helst att veta att andra läser och tycker att det man skriver ger något, och klart att man känner sig smickrad.

Jag får se hur jag gör, jag skickade några frågor till honom för att få veta vad dom/han egentligen tänkt sig så kan jag ge ett svar sedan.

Avslutar nu mitt bloggande innan semesteruppehållet med den korta, sanna historien då min lillebror hämtade hans sons snuttefilt.

Dom bodde för några år sedan i Stockholm Tumba där min brorson gick på en närliggande förskola. Han var vid tillfället runt 2-3 år och min lillebror hade hämtat upp honom från förskolan. Allt gick bra men när kvällen och sänggåendet närmade sig så blev dom varse att brorsan glömt att ta hans snuttefilt med sig hem. Det hela verkade kunna utvecklas till en riktig katastrof så brorsan tänkte att han skulle gå ner till förskolan och se om dom verkligen låst alla dörrar där.

Han vandrade iväg och upptäcker till sin glädje att en bakdörr står olåst. Glad i hågen öppnar han dörren och går in med den påföljden att larmet sätter igång. Han stannar upp i en bråkdelssekund för att bestämma vad han ska göra, sedan spurtar han bort till hyllan där han greppar snutten och ger sedan järnet ut genom dörren.

Kan ni se honom framför er, springandes för livet med en snutte i högsta hugg, ut från en förskola? Hade jag sett det så hade jag nog tänkt att den där människan måste ju sakna 2 strängar på sin fiol och dom andra 2 som är kvar är nog inte så spända, eller hur?

Önskar er alla en riktigt trevlig sommar, med mycket sol, värme i lagom temperatur och inga knott och mygg.

Satt hemma hos mina föräldrar en dag i förra veckan och vi började prata om när man faller/ramlar. Mamma berättade om en gång då hon skulle ner till sjön för att hämta vatten och när hon kommer ner till bryggan så blir det obalans och hon far huvudstupa ut i vattnet. Hon berättade att när hon sedan kom upp och sa till pappa vad som hänt så funderade han vad hon sysslade med.

Jojo, sa jag när dom talade om det här, jag vet en som försvann ner i källarluckan i storstugan, jag. Och det var ingen annan än pappa, det enda som låg kvar på golvet var hans armbandsklocka. Det är en sån där lucka i köksgolvet som finns i många äldre hus och därnere är det då en potatiskällare eller vad man nu vill förvara därnere. Luckorna är oftast ganska tunga och den som finns i storstugan sitter fast med en kedja för att den inte ska vara som ett snäpplock och falla hela vägen bakåt då man öppnar den.

Trappan ner är ganska brant och med målade trappsteg så är den även lite halkig. Förmodligen kom pappa åt kedjan då han skulle klättra ner och med en våldsam fart kommer då luckan rätt ner i skallen på honom och han försvinner med ett dunder och brak ner i potatis källaren, klockan fastnade på utsidan av luckan och var därför det enda spår som fanns kvar av honom. Som tur var klarade han resan utan några framtida men.

Själv var det nära ögat för min del, förra vintern. Jag och Jennifer hade varit in på preem för att hämta ut ett paket och för att kosta på oss en glass till kaffet. När vi kommer in på gården så trampar jag snett och håller på att stupa, men av ren reflex så börjar man ju springa för att återupprätta balansen, det brukar inte lyckas alla gånger men jag fixade det efter en snabb spurt och med glass påsen vevandes runt, runt. Vi skrattade efter den fadäsen så att jag inte höll på att kunna gå. Och tänk er vad grannarna skulle ha funderat på vad man sysslade med. Måste ha sett helt galet ut.

Numer är ingen av min familj speciellt konfunderad över mina snedsteg eller när jag håller på med liknande danser för att slippa ramla, senast var det i söndags då vi var uppe vid energicentrum, Jennifer säger nåt till mig, jag tvärvänder mig om och hakar fast foten i en sten och håller på att tippa, men efter en del viftande med armarna så står jag fortfarande stadigt på backen. Jennifer däremot säger att hon inte vill kännas vid mig, och ökar farten för att hålla ett visst avstånd till mig, hm. Undrar just varför.

Ta vara på dagen, man vet aldrig hur morgondagen kommer att te sig.

Fick lära mig igår, av Theresé, hur man förminskar bilder så dom kan tas emot här. Nu ville jag testa för att se om jag fixar det utan direktiv i telefonluren.

Bilden föreställer kisen, vår förra katt som alla tyckte var så stor.