På obestämd tid är att befinna sig i limbo

Åke såg inte vad jag såg, där, längst ner på björkstammen. Även om jag påpekade vad jag skrev om, innan. Ingen har gissat så jag vet inte om jag är den ende som hajade till och tyckte att detta kunde räknas som ett ”sign”

Jag ser kåtan och en till som skymtar i bakgrunden, lite disigt fjällmotiv med snö/dimma i bakgrunden.

Nä, sa Åke, det måste vara för att du ser det från en konstnärlig sida, haha. Nja, jag tror inte det, jag tror att det kanske poppade ut mer, på grund av vad jag precis hade för historia i örat. Men, jag vet inte om det finns rätt eller fel i den frågan.

Såg den här bilden igår och ja, det är väl lite så där va, haha.

Ingen kan ju göra ett proffsjobb, utan att börja någonstans. Så egentligen är ju allt ett barn gör, ett steg i processen. Antingen utvecklas man och sakerna blir bättre och bättre. Eller så inser man att det där, kommer aldrig att hända och man lägger det åt sidan och satsar på nåt annat.

En kvinna jag hängde med en hel del som idag inte finns med bland oss längre, berättade om hennes smörknivs projekt. Jag lovar, jag började skratta och hon hakade på, så till slut kom det allt tårar med.

Det hon sa var hennes upplevelse, sen tänker jag att när skrattet kom, var den en blandning av att man såg bilden framför sig och sedan att det förmodligen inte var vad som hände, fast upplevelsen är ju det där man inte kan ta ifrån någon.

Hon hade täljt en träkniv och den skulle putsas. Hon gillade inte träslöjd överhuvudtaget, men alla skulle gå på trä och syslöjd, så man hade inget val.

-Ja jag fick sitta och putsa på den där smörkniven heeeela terminen. Träslöjds läraren blev aldrig nöjd. Varenda lektion kom han och tittade, och pekade och sa att det är bara du putsar, det där duger inte.

Jag skrattade medan jag frågade om det ens fanns någon smörkniv kvar efter terminens slut och allt putsande. Då brast även hon ut i skratt. Jo, nog hade det blivit en smörkniv till slut. Fast med en vild gissning från min sida, så kan det kan också ha tagit all den tiden för intresset att få den klar, var inte så stort

Hade en trevlig dag igår med mina guldkanter. Det blev kaffe på en inglasad balkong på ena stället och på det andra blev det faktiskt utgång med Pizza middag, hur bra avslut är inte det. Jag sa innan vi åkte att pizza på en restaurang/pizzeria, är det bästa. Enda gången, man får den riktigt varm då man får äta den med en gång.

Kom hem tog en kaffe och bytte om för träning. Så jag tog bilen dit. Gick 2 kilometer på löpbandet i uppförslut som vanligt, körde armar och ben och kände mig nöjd över insatsen.

Idag, ÄNTLIGEN, så skriver jag ut mig från Arbetsförmedlingen och säger bye bye till A-kassan.

Har mitt första arbetspass idag där jag nu ska ha min största huvudsyssla. Blir ett längre första pass. Kommer att jobba 11 timmar men det är också för att få se hur vissa saker ska utföras, det är ju jättebra. Vad jag har längtat efter detta

Säger som Tina sa tidigare, om man inte vet vad som väntar framöver, och man kan inte få svar förrän i framtiden. Då blir det som att befinna sig i limbo. En obestämd väntan då man inte vet när, eller om det ens kommer att hända. Det är verkligen lika dumt som när jag utan att tänka mig för, gav Nicco utegångsförbud på obestämd tid.

Vilken usel förälder jag var…HUVVA!!

Till mitt försvar så var inte tanken att hon skulle få sitta av, dag efter dag, utan det var väl snarare en dag, det handlade om. Men hur skulle hon veta det. Hade ju lika gärna kunnat vara 1 år, 10 dagar eller for life. Jaja, nu spårade jag igen. Fast för ett barn, så sätter man gränser man får INTE säga så där om det handlar om att lära sig en läxa.

Viktigt att tillägga att Nicco var 9-10 år och hon tyckte aldrig att det var ett straff, hon ville inte ens gå ut. Så…right back at me!

Ha en fin onsdag, allihop!