Etikett: innebandy

Nä jag vet inte…

Av , , 4 kommentarer 9

 

Det blev lite dramatik igår då jag och chefen skulle upp på centrum och innan vi var framme så noterade vi ett antal brandbilar uppe vid skolan. Vilken tur att det är söndag, sa vi, så ingen går i skolan. Men det var visst barn där, dom hade innebandymatch och det var i gympasalen det brann.
Som tur var, så blev det ju ingen allvarligare incident, men såna här gånger är det svårt att låta bli att tänka… om, om det hade varit si, eller om det hade varit så. Vi är nog bara rätt och slätt konstruerade att få såna tankar, även om vi vet, att det inte hjälper.
Men, om man ser det från en annan synvinkel, så är det kanske en hjälp ändå, man bearbetar själva händelsen, man klurar på vad man själv skulle ha gjort, och tänk om, nästa gång det händer, eller om man någon gång i framtiden, råkar ut för samma sak så kanske man står sig mera rustad, än om man inte sett eller hört detta tidigare, mm, tål att tänkas på.
Och nu över till något helt annat. Det var under väderleksrapporten som Åke frågade om jag var duktig på län och städer (vi har ju bara varit ihop i snart 29 år, så frågan var säkert befogad, eller?), och det frågar du mig, sa jag, hallå, jag vet ju vart Malmö ligger, längst ner, och sedan ligger Göteborg, där borta, sa jag och svepte stort med hela armen, och Umeå, ligger mellan -3 grader och -4. Fast där rättade han mig snabbt och sa att Umeå låg där dom visade -4. Jaja, huvudsaken jag vet vart vi bor, eller hur, så jag hittar hem då jag varit på affären.
Jag fattar inte själv varför jag ska ha så dåligt lokalsinne, och nu snackar vi ju inte bara lokalt utan även globalt. Jag vet, vart Italien ligger, och det är enbart för att landet liknar en sko, och inget annat, och att ”fotbollen” är Sicilien, men det var också allt.
Jag vet inte hur hus ser ut efter vägen, men Åke vet snudd på, vilken lutning vägen har i förhållande till träden som står därefter… seriöst alltså, jamen du vet, brukar han säga, det där gröna huset som står efter kullen då man passerat raksträckan… och där var jag borta, jag vet förmodligen inte ens i vilken by eller samhälle han pratar om. Så då får han ta det från början.
Han är duktig på sånt så då kompenserar vi varandra på det, jag brukar vara rätt så bra på detaljer, inte då det gäller i det stora, utan i små små saker, som emblem någon haft på armen, åt vilket håll han eller hon har svängt sin lugg, om någon har glasögon, hur ögonbrynen ser ut, ja ni vet… sånt där som egentligen ingen annan människa bryr sig om, men det fastnar hos mig… knepigt.

Nåja, jag har levt och klarat mig i 45 år så jag tror mig nog kunna fortsätta lika lång tid utan att ha några större problem… OM, jag nu inte skulle få jobb som guide i Afrika, då ligger man nog risigt till 🙂

Önskar er alla en trevlig måndag!

Swingbollens självutnämnde häxmästare!

Av , , 2 kommentarer 9

 

Jag behövde inte åka ut och jobba en timme idag, som det var tänkt, utan dom två assistenter som ska med chefen till Spanien skulle ändå hem till henne innan så dom tog morgontimmen… skönt, säger jag, jag trodde ju att min förkylning skulle bli bättre, men ack vad jag bedrog mig.
Ibland försvinner rösten eller så går den upp i falsett eller ner i botten, man kan tro att jag kommit i målbrottet. Och inte blir det bättre då man känner att något sitter fast därnere och ena näsborren är tät… nä, nu är jag ordentligt less på det här. Vilken start på det nya året… jo tack så mycket för det, televerket!
Man kanske skulle ha börjat ta bort julen också, eller ja, jag har faktiskt plockat med mig några saker då jag gått ner, men jag vet ju hur man funkar, tar man någon större grej så vill man fortsätta med gardiner och annat och då blir det helt plötsligt ett heltidsjobb och man vill ta allt med en gång.
Inget fel med det, men jag hade inte planerat att göra så, det blir så mycket med en gång. Jag hade en tanke om att fördela lite och ska se om det är genomförbart.
Jag vet inte varför men jag kom helt plötsligt att tänka på sport… hm, kan det vara för att så fort man slår igång tv:n så är det någon typ av sport där, är det inte skidor så är det hästar så är det resultat eller annat, och då är det svårt att bara glömma.
Jag var intresserad av bollsporter då jag var yngre… ja ok, ung då (fast inte lastgammal än), och hade faktiskt ett rätt så bra bollsinne. Jag var med då dom startade upp kometerna i basket, men jag var med för jag ville spela boll, inte springa runt och ha uppvärmning 45 minuter för att sedan få kasta lite, den sista kvarten, så det gav jag upp rätt så fort.
Kommer ni ihåg det där spelet swingboll, som blev så populärt då jag var 10-11 år, jag var verkligen swingbollens häxmästare och nästan oslagbar, jädrar när jag fått upp farten på bollen då stod tiden still för motspelaren och på två röda hade dom förlorat. Jag fick ett alldeles eget swingboll av pappa, så ståendes vid det, har jag flertalet timmar, jag var som förtrollad av spelet.
På somrarna uppe i stugan, så var det ofta landhockey på schemat, jättekul spel då vi var många barn som spelade. Varsitt mål och alla hade varsin klubba med vilken vi sköt tennisbollar, men nu var klubborna inte vanliga hockeyklubbor, nejdå… vi körde med krocketklubbor, gissa om det hade varit förbjudet idag.
Dom där träklumparna längst ner, lossnade ju efter ett x antal matcher och då var det bara att hoppas på att man hann huka sig så man inte blev knockad, jag undrar jag, hur många krocketset, vi hann nöta ut. Jo dom blev nog lagade också, med en spik inkörd mellan klumpen och pinnen men dom höll inte i evighet.
Även där var jag lite av ett proffs på att kunna räkna ut vart bollen skulle hamna då den kom flygandes, så jag kunde plocka ner den med klubban, värre var det då Theresé spelade fotboll och deras träning, vintertid, var innebandy. Den här gången skulle vi föräldrar möta barnen (utan att dom visste om det) och jag ställde ju upp, tveklöst. Men jag är ju också lite av en vinnarskalle och levde mig in i spelet så Theresé ropade till mig att man INTE fick ha hög klubba, inte heller slå på motståndarna… så, nä, det var nog inget för mig, det heller 🙂
Nu får man väl nöja sig med att kasta pinne… eller boll, till lilla hunden, då vi får hem vår nya familjemedlem, och ok, det kan ju duga det med, lika bra som allt annat. Önskar er alla en fin torsdag!
 
Maria Lundmark Hällsten