Etikett: skamligt

Synpunkter på detta?

Av , , Bli först att kommentera 18

Blev uppringd av en vän igår, som berättade följande, och h*n undrade om jag kunde dela detta med ni som läser. H*n ville att det skulle nå ut till allmänheten. Nu vet ju jag att jag inte har den makten, fast, några är ni som läser, och vem vet, håller man med, så kanske man sprider ordet. Precis som man sprider reklam och goda ord, till dom som gör en gott.


Telia höjer avgiften för fast telefoni från 329, till 379. Kan tyckas vara en överkomlig summa, men… Med tanke på att det många gånger är dom i den äldre generationen, som har sitt abonnemang som är planterat i jordskorpan, (läs kopparledning ej luftburet) så drabbar denna höjning dom som kanske inte har mest i plånboken eller på banken.


Dessutom, om du inte har valt autogiro eller e-faktura så har dom ändrat från kvartalsbetalning till månads betalning och fakturaavgiften ligger på 49kr. Lägg ihop dom summorna på ett år, då blir det pengar.

Det mest skamliga är att i denna pandemi, göra höjningar som drabbar än värre, dom som redan har det svårt. Att välja bort Telia kan vara knepigt. Inte bara för att det finns larm som är kopplade till den fasta telefonin.

Jo jag vet, vi kan ju själva göra val, men det finns säkerligen många, som upplever nya saker och förändringar, som väldigt osäkert. Det är mycket att ta in, och man vill inte ge upp det gamla, invanda, som känns som en trygghet. Man faller till föga och betalar, även om man hade velat lägga pengar på annat.

Denna höjning, om man ska vara krass, med fakturaavgift och det andra, blir en merkostnad på 1188kr på ett år. Det är mycket pengar för dom som vrider och vänder på sina ören.


Tänk nu också på att det som känns enkelt för en själv, att lyfta en lur och bara ringa och lösa problemen

Kan kännas som att bestiga Mount Everest, för nån annan. Man kan vara rädd att göra fel, missförstås, och därför betalar man, och tiger.

Ett är då säkert, nog drar dom in pengar på sina avtal. Och nog hade dom kunnat visa en generös gest och avvaktat med höjningen, speciellt i dagsläget. Men det är klart, frågar man deras kunder, hade det varit än mer, generöst, att strunta i höjningen helt och hållet.

Började skriva detta inlägg halv sju i morse. Och nu har jag, i vanlig ordning, istället för att göra klar en sak, hattat på med andra saker, bara så där. Varit ute med W, passade på att posta ett brev. Kokat potatis, dammsugit, mitt i alltihop. Pratat jobb, i telefon, lagt in planering i jobbschemat, hämtat ner Tano, sett en bit av det nya Robinson.

Ni fattar va, att det kan vara stökigt i mitt huvud ibland, (rätt ofta, faktiskt).


Nå, nu avslutar jag detta inlägg, så jag kan fortsätta hatta på med ditt och datt. Ni får en rolig historia som avslut.


Hoppas på en fin torsdag, för er alla!

Vad skamligt!

Av , , Bli först att kommentera 10

Ja då var det dags…det är packat och lagt fram. Jag fick in alla klappar i resväskan, härligt och plats besparande 😀 Man har ju en tendens att alltid packa för mycket, jag menar, hur många par byxor behöver man för 5 dagar…7 stycken, eller?

Vad kan hända, sa Åke då jag frågade om han skulle klara sig med två par, mja, du kan ju spilla ut en hel ketchup flaska på dom, sa jag. Fast vi ska inte bo i en hydda i mörkaste Järlåsa, dom har tvättmaskin, jag vet det.

Fast ingen nötknäppare, fick jag just veta, så jag packar med våran 😀

Dom ringde från vårdcentralen igår och ville skjuta fram tiden för omläggningen, men det gick jag inte med på, vi har några mil att köra, så då sa jag att jag kommer och hämtar material så fixar vi det själva. Det skulle gå bra.

Vad som gick mindre bra, var att jag och Nicco skulle på Expo, i bilen kommer jag på att jag egentligen hade tid för bilservice, och jag hade totalt glömt bort det. Skamligt! Fick ringa dit och fråga om jag kunde komma ändå eller om jag var tvungen att boka om.

Ja, jag fick boka om och ska dit på måndag istället. Jag parkerar på vägen utanför Expo. Mycket folk där. Samtidigt som jag går och pratar med Åke i mobilen. Nicco går och gör miner åt mig, väser nåt, om att jag ska titta. Jag slänger ett öga över axeln, ahh, ja polisen, säger jag, nej, väser hon, parkeringsvakt.

Ja jäklar jag snodde på klacken, hoppade in i bilen och körde ett varv så jag fick parkera ”lagligt”. Tur, att han kom just då, han lappade bilarna som parkerat innan jag…hade vi hunnit in hade jag haft en fin böteslapp…från tomten.

Ja mina vänner, nu önskar jag er en trevlig onsdag, så här, dan före dopparedagen. Och ser om jag får in ett inlägg imorgon, med. Man vet aldrig!

011

 

 

Varför?

Av , , 3 kommentarer 5

 

Fick veta en väldigt tragisk sak i torsdags, en person som bara var tretton år och som valde att ta sitt eget liv. Man blir helt paff, man kan inte förstå hur en så ung människa kan ta ett sådant beslut, man tycker att en trettonåring inte ens skulle veta hur eller vad det är, att ta sitt liv, det är helt obegripligt.
 
Vilken smärta för människorna runt omkring, föräldrar, syskon och vännerna, och alla frågor man säkert vill ha svar på men som man kanske aldrig kommer att få, det blir antaganden och gissningar.
 
Varför upptäcker inte omgivningen att det är något som är fel? Varför gjorde man inte så eller varför sa personen ingenting. Frågorna måste bli oändliga och svaren så få.
 
Jag kan förstå att man inte söker hjälp, det kanske känns skamligt, man vill inte tala om hur man mår, man vill vara den som alla tror att man är, att må dåligt eller känna ångest kan tyckas vara en svaghet och ingen vill bli kallad svag.
 
En nära släkting till mig tog sitt eget liv vid en ålder av 27 år och ingen kunde ha anat vilka tankar han hade eller hur han mådde inombords. Han hälsade på jag och Åke en vecka innan han dog, vi såg ingenting, jag träffade honom samma dag, och ingenting var annorlunda mot för alla andra gånger vi träffats, så hur skulle man ha kunnat veta vad han hade planerat?
 
Så här i efterhand så tycker man att han gjorde saker på ett konstigt sätt, varför sa han så, varför gjorde han på det viset, ja nu vet vi ju, det var för att han visste att han aldrig mer skulle komma tillbaka. Men då, fattade man ingenting.
 
Jag kan inte säga att vi kände trettonåringen men vi vet vem hon var, vi vet också vem hennes föräldrar är och man kan bara gissa sig till vilken sorg dom bär på, och ingen önskar att vara i deras skor. Jag kan inte heller säga att jag vet hur det känns, men med egna barn och med ett som snart är i den åldern, så kan man lätt föreställa sig hur det skulle ha varit.
 
När man läser om sånt här i tidningar eller ser det på tv:n så försvinner det efter ett tag, man slår igen tidningen, stänger av teven och sedan tonar det bort. Man kan ibland bli påmind och man försöker komma ihåg vart det hade hänt eller när, men det är svårt. När det nu händer en som man har ett ansikte på, så blir allt så påtagligt och det kommer så nära inpå att man verkligen känner allas smärta.
 
Det första man tänker själv är, hur kommer dom som finns kvar att orka, men det gör man av någon outgrundlig anledning, människan är skapt så. Man har förhoppningsvis ett skyddsnät av frun eller mannen, barn, syskon eller släktingar och vänner som tröstar och stöttar. Den som tar sitt liv ser ingen annan utväg, dom kan inte heller tänka på vilka dom kommer att såra eller hur andra kommer att ta det. Dom ser ingenting annat än sin egen smärta.
 
Man kan inte vrida klockan tillbaka men man kan förhoppningsvis ge ett annat barn i samma sits, en idé eller en tanke som får dom att ändra på sitt sätt att se på tillvaron eller som kan förmå dom till att tala om för någon hur dom egentligen mår. Hjälp finns alltid även om man inte vet vart, man ska söka efter den. Tala med skolsköterskan eller en annan vuxen person som man känner förtroende för, jag lovar att det finns alltid dom som lyssnar och som vet vart man ska vända sig. Man är aldrig ensam även om det kan kännas så.
 
Det blev inte ett roligt bloggande idag men jag tror att det är viktigt att skriva om det och att man sedan kan prata med andra om detta. Vem man nu än är eller hur man än mår, du kanske är den som plockar upp en annan som ligger på botten och inte ser en annan väg ut.
Maria Lundmark Hällsten