Som vanligt gick hösten alltför fort, för varje år som vanligt allt fortare. Man ligger back, som vanligt, jagar en julstämning som slinker undan. Man pyntar, bakar, stökar, men man känner hur man jobbar i motvind och trots att man läser om utsålda juljippon, om på nytt snurrande julshoppingjul och om de var mans julskinkor som plötsligt bara kom från lyckliga Kravgrisar, vill julstämningen ändå inte infinna sig.  Så man vänder sig till traditionerna och nationalklenoderna, tänker; kanske kan några inombords framviskade gamla strofer förankra ett flackande nu i något av betydelse, en Rydbergsk gårdstomte måhända, hur parafraserad och utsliten den än må vara, kanske har denne lille grå ännu kraft att förtrolla?

Man håller hårt i tomte och tomtedikt, man läser och begrundar:
Midvinternattens köld är hård (…å dessa klangfulla ord, tänk fram en kristallklar och sammetsblå vinternatt, tänk bort varmvåta nätter i december, tänk bort larmande rubriker om rekordvärme, om spräckta klimatmål, tänk bort växthuseffekt och nervigt ovissa klimattoppmöten…)
stjärnorna gnistra och glimma. (…fint, något beständigt, stjärnorna ska oavsett jordiska oroligheter finnas att blicka upp mot och finna tröst i – tänk bara fram modet att våga det stint stirrandet mot andra stjärnor än dem i Idol, modet att titta upp i stjärnhimlen mot vilken vår egen litenhet är så överväldigande. Tänk fram detta, frammana bilden av att klara av det existentiella svaj litenheten väcker, utan ett enda litet ssri-preparat, utan nytrendig backning av kbt-terapeut, utan en endaste självhjälpsbok eller livscoach. Vi fortsätter…)
Alla sova i enslig gård, djupt under midnatts timma (…se gården framför dig, inbäddad i snödrivor, tänk på filtar i lager på lager över ett svunnet bondesamhälles hårt kroppsarbetande hjältar – intill gryningstimma djupt sovande – tänk bort 24-timmarssamhälle och ny teknik som smetar ihop dag och natt, visualisera en värld som ibland stannar upp, stänger ned, utan twittring, utan mobiler och mejl, en värld som inte ständigt bara pågår…)
 Månen vandrar sin tysta ban,
 snön lyser vit på fur och gran, (…och det är vackert, fokus nu, kanske ett frö där till helig julefrid…) 
 snön lyser vit på taken.
 Endast tomten är vaken. (…bryt inte stämningen nu, ignorera bara de där flackande skuggorna i tomtens spår, jo visst, det är de där vanliga kvinnorna som ända in i 2000-tal ännu stryker genom nätterna, stökar undan, plockar upp, ser till Pålle, Karo, hönsen, barnen, alltid liksom tomte belamrad med annat i vägen för de stora gåtorna, men nu glömmer vi det …)

Man håller hårt i tomte och tomtedikt, men minns inte längre de övriga verserna, man tappar ändå fokus. Man tänker, att ja ja, vad är väl en förlorad julstämning, och förresten meddelas i nya rön att tomtar är något moderna ungar inte alls mår psykiskt dåligt av att berövas tron på.
Man tittar ut på ett elupplyst grannskap, tänker – kanske ändå ett par nya julgardiner…