Debatten om skolvåldtäkten i Bjästa har i veckan klingat ut, summeringarna blivit gjorda. Mycket klokt blev sagt och det viktiga i de sorgliga händelserna att påminna sig om och på nytt dra lärdom av framkom, om hur våldtäktsmän sällan följer några mallar, om destruktiva gruppbeteenden och patriarkala samhällsstrukturer.
Nu, när Bjästadebatten lagt sig, följer nästa uppgift, den som ofta glöms bort när nya heta debatter tar vid. Nu måste vi fortsätta prata om det större, det som inte är skarpa skärvor av tragik när detta större ibland brister.
Vi måste prata om den blanka ytan på detta större och om väggflickorna som så fint smälter in i det jämna fina, det som bara pågår, mellan debatterna och den snabbt glömda upprördheten över isolerade händelser. För under ytan och bakom väggflickorna finns fortfarande allt det där grumset som löder samman enskildheter till verkligheter där våldtäkter förekommer på skoltoaletter och där övergrepp eller hot om övergrepp utgör en ständig begränsning av livsutrymmet för flickor och kvinnor, i skolkorridorerna liksom i övriga livet.

De insmältande, tillplattade väggflickorna finns överallt, varje tid, klass och rum har sina egna varianter. En av sorterna hänger just nu i tusental på väggen på länsmuseet, i konstnären Maria Ängquist Klyvares mosaik av försvunna kinaflickor. Tillbakatryckta, utraderade.
I dag, i vår stad, speglar sig andra sorters väggflickor i fönstren på bussar som susar förbi, i skyltfönstren, tonårsflickor som blir platta i fönsterrutorna när de kontrollerar; är jag tillräcklig, som vacker fond till alla de vanliga skräniga horderna med tonårspojkar, den sort som håller hov, med självklarhet ställer sig i centrum. Ni har sett dem, tonårsgängen med unga killar och tjejer, där man om man betraktar dem en längre stund, (man kan göra det i smyg, de märker sällan något), det alltid ska visa sig att allt bara är han, han, han, precis som våldtagna Linneas vän i Bjästa konstaterade; det är ju bara han, han, han, hela tiden.
Åter andra väggflickor är svårare att upptäcka, dem som rör sig i till synes upplysta kretsar där mera subtila mekanismer verkar. Även dessa måste vi dock prata om, för alla typer av väggflickor lider och sprider lidande. Ja, det låter dramatiskt och det är också dramatiskt, även mellan de heta debatterna.

Det är denna verklighet vi måste tala om, den där väggflickor blir till väggkvinnor och lär sig spela med, till slut finner sig i att det enda accepterade sättet att få ta form och framträda ur det tvådimensionella är att sexualisera sig själva, göra det förväntade.
Vi måste hjälpas åt att fortsätta sätta ord på känslan av att världen byggs kring män, fortsätta formulera väggflickans verklighet så att alla flickor och kvinnor, även dem som aldrig utsätts för något regelrätt övergrepp, aldrig ska kunna bortförklara sin inre känsla av att något är fel.