I dag publiceras på kultursidan Marianne Ekenbjörns recension av Ann Heberliens förhandsomtalade bok "Ett gott liv". Veckans krönika upptas också av Heberleins bok och hur den avtäcker långt mer än den konflikt mellan Ann Heberlien och förläggaren Svante Weyler än vad som fått utrymme i debatten.

…………………………………………………………..

Naken och självutlämnande – det var Ann Heberleins ”Jag vill inte dö jag vill bara inte leva”, boken som skapade medialt buller 2009. Naken och självutlämnande är också uppföljaren ”Ett gott liv”, även den liksom föregångaren – som Marianne Ekenbjörn påpekar i sin recension här intill – källa till kultursidesbråk innan dags datos recensionsdag. Skillnaden, och hela skillnaden; att den Ann Heberlein (bilden)  som skrev dagboken 2009 var sjuk, medan den Ann som nu skriver – naket och självutlämnande – är fullt frisk.
För den som läste och förfärades av ”Jag vill inte dö …” borde det vara självklart att läsa ”Ett gott liv”, inte bara följa kultursidesbråken om den – för dess läkande och försonande kvaliteter, bakom skandalerna. Det är en fin bok i egen rätt som utöver att vara den träffande beskrivning av samtidsmänniskan och hennes umbäranden som Ekenbjörn påpekar i sin recension, är en skildring av en människas process med att förstå och förlåta sig själv.
Ansvarsfrågan kan debatteras, vem borde förstått vad och när, men läst som en berättelse om att försöka sluta en personlig cirkel av smärta är ”Ett gott liv ” en finstämd och gripande bok. Genom redogörelsen i nya boken av turerna kring utgivningen av krisboken 2009 går den friska Ann Heberlein ut till försvar, för upprättelse åt den sjuka Ann, och hon framstår i boken egentligen varken som särskilt bitter eller hämndlysten – mest bara sorgsen över att det blev som det blev.

Men naturligtvis är det ju det skandalsaftigaste temat från boken som upptagit tid och utrymme i mediernas ljus – konflikten mellan Heberlein och dåvarande förläggaren Svante Weyler är helt enkelt för hett stoff för att lystna kändisjournalister och kulturskribenter ska se sig nödda att nyansera.
Det är synd, för självklart finns gråskalan även här, även om få i debatten hittills låtit resonemangen färgas av det. När jag läst ”Ett gott liv” utan skandalglasögon på har jag funnit – inte ett agiterat försvarstal, inte hätskhet och stridslystnad – utan snarare en ganska rak berättelse, med många fina filosofiska sidospår, om tillfrisknande och sjukdomsinsikt och om hur en människa på vägen mot detta, på fel ställen och i fel sammanhang, kan fara ganska illa. Nej, det är ingen vacker syn alla gånger som visas i boken av Ann Heberlein, också den friska Ann har sina fula sidor – det har vi människor. Vad fulare är, är dock de underliggande berättelser vars underströmmar drar längs med fötterna när man sätter sig in i Heberlein/Weyler-konflikten, nämligen de uråldriga om kvinnliga dårar och manliga genier. Om övertramp begångna i skydd av de lika uråldriga strukturer som gäller att orden från en människa som vid något tillfälle bekänt sig vara svag och icke tillräknelig alltid väger lättare än de från den på ytan behärskade. Om maktstrukturer, mellan könen och inom den litterära världen och om hur de utnyttjas på många plan.
 

Fult i historien är också det som blivit uppenbart i debatten kring boken, hur Ann Heberlein och Svante Weyler radikalt och på en avgörande punkt skiljer sig – signifikant för hela problematiken, i det att det bara är den i underläge som tydligt ser den förtryckande strukturen. Där Ann Heberlein tar på sig sin del av skulden för hur rollerna spelades när boken från 2009 lanserade; hur hon faktiskt uppgick i och utnyttjade rollen av sårbar kvinna under en stark mans beskydd. Ingenstans i Svantes svala försvarstal kan vi läsa hur han tar på sig sin del av den strukturella skulden, ingenstans någon bekännelse om att; ja, även jag gjorde fel, även jag utnyttjade de uråldriga rollerna i spelet mellan man och kvinna, frisk och sjuk.
Men å andra sidan; varför skulle han? Segraren – mannen, makten, den friske – skriver historia och bättre då hålla fast vid sin version, den som lika säkert som urberget ska låta Svante avgå som vinnare. Den labila kvinnan för alltid betraktad med ett litet uns av misstänksamhet. Jag tröstar mig med att Ann och andra stukade och sargade ändå – bortom mediernas ljus – alltid har makt att få erövra segern i sina egna livshistorier.