I år har listorna dock sett dramatiskt annorlunda ut, varken Norrlandsoperan, Västerbottensteatern, länsbiblioteken eller Västerbottens museum har återfunnits med sina mångmiljonbelopp efter sig på listorna – regionaliseringen är inledd, helt enligt planen men i svart på vitt, i siffror i beslutsbesked framträder tydligt vilken omvälvande förändring som är på gång, där både möjligheter och utmaningar väntar när besluten om fördelning av de statliga kulturpengarna flyttas ned på regionnivå. I veckan skrev Kajsa Althén om processen och om hur en ökad närhet mellan kulturpolitiker och utövare vrider upp allvarsgraden i den kulturpolitiska vardagen. 

En tätare relation innebär både möjlighet för kulturpolitiken att se till verklighetens behov, samtidigt försätts de i ett ögonhöjdsläge med de bidragsbehövande och måste kunna stå till svars inför det lokala kulturlivet – öga mot öga, snarare än på milsvitt avstånd – för de yttersta prioriteringarna när statlig kulturpolitik ska omsättas till verklighet.

 

Den kulturpolitiska kartan ritas om, i regionaliseringen ligger stora möjligheter men det ställer nya och hårda krav på alla nivåer. Börjar man nedifrån, hos den enskilda kulturutövaren har det sedan länge varit ett faktum att det inte längre räcker med att vara duktig på det man gör i sitt skapande, man måste också klara av att navigera rätt i system under snabb förändring. Alla konstnärer är i någon mån också överlevnadskonstnärer, men dagens kulturverklighet kräver mer än någonsin av närstudier i entreprenörskap och företagande för den som vill kunna leva på sitt kulturutövande. 

Ett exempel på ett regelverk som valsar i otakt med den kulturpolitik som uppmuntras från statligt håll är det som gäller för Umeå kommuns verksamhetsstöd till kulturverksamhet som bedrivs som enskild firma – till skillnad från i bland annat Göteborg, Malmö och Stockholm kan den kulturentreprenör som driver verksamhet som enskild firma i Umeå inte få kommunalt verksamhetsbidrag. Budskapet till kulturskaparen som försöker leva på sitt yrkesutövande blir motsägelsefullt – den övergripande kulturpolitiken påbjuder entreprenörskap, men de kommunala regelverken stänger dörren för den som skaffar f-skattsedel – och innebär i praktiken orimliga överlevnadsvillkor för den som inte redan är inne i bidragssystemen.

 

Regionaliseringen kan förhoppningsvis bidra till att bygga upp nya och bättre villkor på kulturarbetsmarknaden, löda samman verklighet och politik, minska gråzoner och moment 22-lägen. Men återigen, nya och hårdare krav väntar, de kulturpolitiker som ska verka i det nya landskapet kommer att behöva vara både kreativa, modiga och tålmodiga. Kreativa för att kunna iklä sig rollen som förkunnare av kulturens värde, bärare av samtalen om kulturens ovillkorliga plats i ett gott samhälle. Modiga för att kunna hålla fast vid en vision i skarpa lägen, kunna försvara långsiktiga prioriteringar när det hettar till. Till exempel, i den olyckliga polemik som alltid uppstår när sjukvårdsbesparingar ska till och kultur ställs mot ambulanser, stillsamt peka på faktiska siffror som snabbt ger vid handen att kulturens kostnader är nere på enstaka procent i landstingets kostnader, (i Västerbotten går 1,5 procent av landstingets pengar till kultur) men att utdelningen är tusenfaldig på dessa procentenheter. 

Slutligen, men kanske viktigast, måste våra framtida kulturpolitiker i regionen och lokalt, vara tålmodiga. Kulturupplevelser sker i ett nu, men kulturens kärnvärden är av ett slag som förräntar sig långsamt. En av de frågor som kommer att bli avgörande när kulturpengarna i framtiden fördelas är därför; hur länge orkar man vänta på utdelning? Ett år, en mandatperiod, en generation?