Fantastiska människor och fantastisk gåva till allmänheten: i veckans fredagskrönika handlar det om Hjalmar Bergman och om paret Marianne och Sverker Ek som tillsammans med Humlab låter humaniora möta teknik – och kärlek uppstå.

…………………………………………………………..

Att Strindberg hade omfamnat vår samtids kommunikationsteknik är en teori som framkastats med viss regelbundenhet ­under jubileumsåret och som också bär sin trovärdighet – de twitterkonton som skapats i gigantens namn har åtminstone varit ­roande att följa och har på sina ställen omisskännlig ton av Strindbergs röst. 

En annan person ur litteraturhistorien som man lätt kan föreställa sig skulle ha funnit sig väl tillrätta med sociala medier och nätets former för samtal är Hjalmar Bergman – dock, hade Facebook, mejl och sms funnits på Bergmans tid skulle han adresserat vänner och kollegor via dessa kanaler i stället för att plita ner det sagda i bläck på papper och vi hade behövt åkalla höga makter – FRA? Mark Zuckerberg? Google? – för att få tillgång till de databaser där de skrivna spåren singlat ned i stället för i handskriven brevform.

Brev tillhör hårdvalutan i litteraturforskningen och släpper oss nära inpå ett författarskap. Men deras värde är förstås direkt avhängigt tillgängligheten, av att de bevaras och att de sprids på lämpligt vis, givet den tid vi lever i. 

Och som tur är finns det människor i en eftervärld där Facebook ligger som ett raster över livet, som förstår värdet av att sträcka ut handen och plocka upp det bästa ur en tid av handskrift och ­fysiska dokument och fläta in det i våra samtida sammanhang. Litteraturprofilerna Marianne och Sverker Ek i Umeå är två av dessa kloka hjältar. ­

Sedan 1995 har makarna arbetat med insamling och analys av Hjalmar Bergmans brev och i veckan ­presenterade de en ny digital tjänst, där Bergmans brev mellan 1900 och 1930 gjorts inte bara tillgängliga på nätet utan sökbara i alla möjliga riktningar genom upprättandet av utförliga register, detta i samarbete med Humlab vid Umeå universitet. (www.hjalmarbergman.se)

Det är en riktig skatt den breda uppkopplade allmänheten nu får tillgång till och kanske, sa Sverker Ek pillemariskt vid premiärminglet i tisdags, kan utöver litteraturälskare också en och annan forskare vara intresserad av materialet. Breven, sammanlagt 878, från Hjalmar Bergman till vänner, kolleger och samtida kulturpersonligheter, ger en bild inte bara av ett författarskap utan av en hel tidsanda.

Nya distributionsformer hade passat Hjalmar Bergman, underströk Sverker Ek som också ­antydde en mera psykologisk än litterär förklaring till varför breven som form passade författaren.  I breven skrev Bergman ogarderat och fri från de störningsmoment som oundvikligen följer med ­möten i fysiska sammanhang där Bergman ofta ­utmålade fiender, blev agiterad. Breven å andra sidan, tillkom i en skyddad sfär och i full koncentration inför den han tilltalar – på samma avstånd alltså, som datorer och smarta telefoner ­anlägger mellan uppkopplade samtidsmänniskor. 

Hur breven som genre användes hos dåtidens kulturpersoner för att i gränsen mellan yrkesrollen och det privata forma sin person, har också mycket ­gemensamt med hur vi positionerar oss i dagens sociala medier. Man får anta att en viss medvetenhet fanns hos ­etablerade författare om att deras brevkorrespondens skulle komma att sparas för framtida intressen och samma halvoffentliga ton som präglar kommunikationen på Facebook återfinns också i breven – med poänger och litterära skruvar uppenbart riktade till en större publik än den direkta adressaten. 

Genom ett fenomenalt snillrikt registersystem där breven märkts upp efter bland annat adressater, omnämnda personer, avsändarort och litterära verk, går det att i materialet – just det, precis som på Facebook – snitsla sig fram genom konversationer, rika sidospår, faktiska och litterära nyckel­skeenden, vilket blåser liv i historien på ett fascinerande vis. 

Lanseringen av Hjalmar Bergmans brev på nätet är ett glädjeexempel på när humaniora möter ­teknik och kärlek uppstår. 

Humlabs Fredrik Palm, som stått för det tekniska arbetet konstaterade med glimten i ögat vid invigningstalen: Jag blir glad över att höra att det är kul att fotnoterna gjorts klickbara, även om jag inte förstår varför. Ett förtjusande uttalande i all sin blygsamhet som visar på hur stor ömsesidig respekt för varandras kompetensområden präglat arbetet.

Ibland får man tillfälle sig att glädjas åt goda exempel i den ständigt pågående framgångsberättelsen om ny teknik man inte alltid orkar applådera förbehållslöst. Och ibland måste vi få tillåta oss att gå tillbaka till en glad förtjusning över innovationer i teknikens namn, över ettorna och nollorna. 

Men förstås inte bara över html-exercisen: lika storögt förundrade kan vi unna oss att vara över hur engagerade samarbeten mellan mänskliga hjärnor ändå alltid finns bakom de smartaste tillämpningarna av den nya sköna tekniken.