Vem får skämmas mest?
Den uppslutning som formerade sig kring Maud Olofsson till stöd för 2014 i SvD häromdagen i ett inlägg inför kommande budgetförhandlingar är den tyngsta som hittills samlat sig till upprop för kulturhuvudstadsprojektet – själva samlingen av namn; politiker, näringsliv och universitet, anger att ett inskärpt allvar nu inträder, att vi är inne i ett mer avgörande skede av processen än någonsin tidigare.
Kommer inte fria statliga pengar i höstens budgetbesked är det betydligt allvarligare än en markering från regeringshåll – i nuläget faktiskt mer av sankskjutning än skarp tillrättavisning.
Sedan knäppen på näsan i och med det negativa beskedet om fria pengar i våras har en större handgriplighet och handlingskraft präglat 2014-arbetet: programåret fylls på i hög takt, sjösatta projekt fortskrider medan fler i jämn ström tillkommer, allt fler engagerar sig. Institutioner, föreningar och enskilda kulturutövare jobbar hårt, trots oviss budget medan finansiärer, både kommun och privata intressen, skjuter till de medel de kan. Det finns kort sagt färre ursäkter för statlig njugghet i det här läget, däremot ett akut behov av en rejäl skjuts fria pengar a´la Stockholm 1998.
Om en månad släpps höstens budget och den fråga som kunde få prägla arbetet hos dem som ännu tvivlar på Umeås förmåga att leverera, kan gärna få vara den om vem som blir den som får skämmas mest inför en sträng herre när det kanske för sent går upp för oss alla att det inte löste sig med god vilja och påtvingat samarbete med statsinstitutionerna; Umeå inför Stockholm – eller Sverige inför Europa?
Senaste kommentarerna