Jaha, tänkte jag och konstaterade att den förestående minisemestern till Kolmården alltså skulle bli årets exempel på den ordning som lyder att man som kulturredaktör aldrig ska lämna stan, för det är då de stora konstbråken bryter ut.

På ett hotellrum några timmar senare kommer mejlen, oron, upprördheten; du måste veta, om någon försöker förneka det – det har funnits en tejp, den satt där, vi såg det själva…

 

Lördagen blev för mig tigerrandig, med uppmärksamheten halvt riktad mot det novembersömniga Kolmården där jag befann mig, halvt mot stormens epicentrum, en tunnel 78 mil bort där invigning skedde av ett otejpat, ocensurerat konstverk. 

Vi tittade på loja tigrar ihopknölade i hög, på asiatiska vildhundar – i fickan avlyssnade jag i smyg larmet från Umeå via sociala medier i fullt uppror. 

Att zebror är vita med svarta ränder fick vi veta och vi skrattade lite åt hur de randade ihop sig i grupp. Lechvevattenbockarna alldeles intill pressade sig samman i kylan, helt stilla med huvudena vända i exakt samma riktning och vi fnissade roat – lite mer för var gång vi passerade det homogena gänget. I en svartgrötig luddig klump blängde en grupp jakar surt på avstånd – frusna, liksom vi.

Sen slängde vi oss i hotellpoolen och medan Umebor strömmade genom Lidmans tunnel flöt jag med i det loopformade vattenflödet, runt, runt. Intog sedan samma trerätters i restaurangen som de andra familjerna i samma homogena konstellationer. 

I mörkret fick vildmarksromantiken i spökstaden en air av The Shining och vi såg utan att våga prata om det hur hotellets stora mörka glasfönster upplöstes, hur inomhus och utomhus flöt samman – därute djuren i sina hägn och flockar och invändigt; samma flockdjur. 

 

Under den senaste veckans citatdebatt har bilden kommit för mig då och då – hur vi rör oss i grupp och hur flockbeteendet förstärks i kyla och mörker. 

Vi gräver skyttegravar, polariserar, sluter oss. 

Konstdebatter följer en egen bakbunden ordning i frågan – trots att de betydelsefulla idé- och samhällsdebatter de berör skulle ha allt att vinna på nyansering, finns i konsten mekanismer som polariserar snabbare och hårdare än när det gäller andra ämnen: antingen tillhör du gänget som inte tvekar att tysta konst med asfalt eller tejp, eller så ställer du dig i andra hörnan och då måste du vara beredd att försvara allt – från kissande konstnärer till Vilks-tokar i yttrandeansvarets grumligaste gråzon.

 

Det flocklika präglar också själva debatten, efter bara en vecka rör sig det kollektiva sökarljuset mot nya fält, ett litet gäsp ligger över hela frågan – ja ja, konstens frihet, okej politiker med ständigt nya versioner, men orka – hallå, vilken blir nästa snackis? 

Detta bekymrar mig – den korta uthålligheten och hur viktiga debatter alltid upphör just då skyttegravarna är som djupast. Hur minnet av en konstfejd som passerat alltid är det av ett ilsket hojtande. 

Det bekymrar mig också mycket att de som under veckan ropat tejp! asfalt! handlingskraft!, innan de tröttnade, gradvis höjt rösterna i stället för att reflektera över hur dessa utrop ger legitimitet åt en ordning som faktiskt i en förlängning skulle kunna inskränka på även det egna utrymmet att ropa ut sin mening. 

 

Drömmen, men den känns avlägsen; att vi skulle kunna mötas i en tunnel och i normal samtalston konstatera att jo, konsten, i synnerhet den offentliga konsten som oombedd gör anspråk på ett allmänt utrymme, den kan vara svår och bråkig – detta utan att ifrågasätta konstens rätt, faktiskt skyldighet, att vara just svår och bråkig.

Detta är det intellektuella samtalets stora prövning, att trots att det är svårt och trots att instinkten när det stormar är att söka sig till sin grupp där de egna åsikterna bekräftas, ändå anstränga sig för att finna vägar att prata nyanserat om viktiga frågor som dem i censurdebatten. För att lyckas med detta krävs ett öppet och varmt samtalsklimat, det är bara när vi är trygga och varma som vi vågar lämna flocken och låna de skärvor av den andres världsbild som vi behöver för att se nyanserna. Men just nu drar det kallt. 

 

För något år sedan träffade jag konstnären Matthias van Arkel i samband med utställningen Please touch the artwork (jo, precis så hette den). Han höll då på med ett stort offentligt verk, för en bussterminal i Jakobsberg och nu ställde han ut en mindre variant i Umeå, ett verk i silikongummi i klumpar och sjok sammanfogade till ett väggverk.

”Det här förstår du”, sa van Arkel och tjongade näven i den färgglada silikonmassan, ”är ett helt oöverträffbart material att jobba med för offentlig konst: helt oförstörbart, dessutom absorberar det ljud och om någon klottrar på det rinner det bara av.” 

”Och det bästa”, sa konstnären och log diaboliskt, ”om någon kastar något på det – då studsar det tillbaka!”

Ett offentligt verk som kunde försvara sig själv alltså. Vad säger man? 

”Oj då”, sa jag, ”det var ju bra”, medan insikten landade i mig – ja, självklart måste konsten ute i verkligheten tåla en del törnar. Men ändå? Attackera konstverk – behöver vi vara riktigt så cyniska? Är folk verkligen så…. aggressiva…?

I dag tänker jag att konstnären var den smarta, som bara agerade på insikten om att konsten måste tåla den djungelns lag som råder därute – vara redo för angrepp oavsett från vilket håll det kommer.