Ni vet hur det är, aldrig är skolbarn så fina som vid terminsstart, brunbrända och vibrerande av liv – aldrig är heller Umeås kulturliv så vitalt och löftesrikt som när det i augusti öppnar höstprogrammen. Så också i år och jag älskar att jag bor i en stad där inte ens ett snart stundande kulturhuvudstadsår saktar ner tempot eller dämpar ambitionerna. Där en normal arbetshöst och vardagsrutin innebär ett kulturutbud som med lätthet ordnar in sig i topp på riksnivå.

Visst, det paddlas en del under ytan – mer hos administratörerna än arrangörerna – och visst, somliga av 2014-leendena är lite stela – fler hos administratörer än arrangörer. Men den dominerande stämningen i slutspurt inför 2014 är den av ett målmedvetet lugn, egentligen helt logiskt sett till de långa planeringsperspektiv som råder inom kulturlivet. Kulturskaparen torde vara välbekant med läget; att vara nära premiär och därmed komma in i den fas av tuta- och köra som gäller när det blivit för sent för de stora omtagen, kan också innebära arbetsro.

Men om ett stabilt normaltillstånd råder i utbud och program finner man högspänning och nerv i andra områden i kulturlivet i höst. Och även om kulturarrangörerna ska ha all heder för sina starka pre-2014-program sker det mest intressanta i Umeås kulturliv hösten 2013 bakom kulisserna, där ett handgripligt arbete pågår med att omsätta i praktik en ny tids kulturpolitik, den modell som – för att använda påbjudet språkbruk – möter en ny tid, med en ny kravprofil.

Under 2014-arbetet har projektets inbyggda spänning gjort sig påmind då och då, hur den utmärkelse som går till ett kulturliv byggt på 1974 års kulturpolitik med stora offentliga satsningar, ska genomföras utifrån en kulturpolitik där kultursponsring och nya kreativa finansieringsmodeller ska ta över där det offentliga drar sig tillbaka. I denna riksomfattande kulturpolitiska omvandling har 2014 lagt extra press på Umeå, som haft att uppfinna och arbeta efter en ännu inte förverkligad modell.
Med ett fint programår synligt framför oss kan Umeå sägas ha klarat uppgiften och det är till processen före och fram till 2014 vi kommer att återvända för att studera hur strukturerna byggdes, var det höll och var det brast.
Just nu – med ett proppfullt kulturschema framför oss – är det förstås surmagat att påminna om svåra år framför oss, att de där brunbrända skolungarna efter ett läsår ofta kommer ut taniga och glåmiga på vårkanten. Men klart är att det kulturprogram som redan nu börjar ta form för 2015 och framåt kommer att äga rum i ett Umeå som har det betydligt kämpigare, med krisande kommunbudget, i en ny stad att försöka känna sig bekväm i, i en verklighet där nya höga lokalhyror ska betalas och där eventuellt internt grums som inte luftas i 2014-skuggan kan komma att störa ordningen.
Men än är det augusti 2013. Vi går en bra höst till mötes – och till kulturens fina värden ingår hur det är nuets stora försvarare. Låt oss hålla detta i våra händer en stund.