Den solstinna och överjordiskt ljuva septemberdagen blev plötsligt kall och dov, någon kommer hem och säger; det var stökigt på stan, något nazistiskt, något värre än jag sett förut.
Någon ringer hem; de rör sig som soldater, de filmar oss när vi går förbi, de kommer inte att tveka i kamp.
I stökig livsbejakande torgträngsel plötsligt ett hot, en folkmassa går från lättjefulla lördagsflöden till att gruppera sig för strid. Staden håller andan för en stund.
Ibland händer saker som får en plats att stå helt vidöppen, bakåt mot historien men också mot Europa, världen. Historien bryter sig in på ovälkommet besök, som om den stått vid dörren och väntat. Någon skriver något på facebook – en uppmaning till Umeå, minns ditt bruna förflutna. Och demonstranterna på Umeås gator lånar drag av de mörkermän vi känner till, Breivik, lasermän, järnrörsmän. Bakom flaggor, flygblad och tumult på våra gator och torg lägger sig bilder av andra gator och torg, av den nynazistiska framryckning som vi sett på tv från Europa. Samma bilder som extremisterna också pekar ut för oss – se, nu är det er tur.

När världen öppnar sig och gör en plats till en geografisk och historisk brännpunkt – när Umeå för en stund blir slagfält för en större strid, när vindar hela vägen från ett kallare Europa drar genom vår stad – då är det i detta faktum, att spjällen för en stund står öppna – som vi också ska finna en kraftfull strategi att försvara demokrati och humanism på bredare front.
Nuet slåss ibland bäst utan historiska bojor och ett världsomfattande ansvar på axlarna – men ibland behöver hoppet och motståndet hämta styrka från ett större sammanhang.
När historien och världen för en stund väljer Umeå som scen, blir det samtidigt en öppning för oss att i vår egen stad bjuda motstånd mot större krafter än dem som visar sig på ett Rådhustorg under ett par timmar en septemberlördag.
I den stunden är Umeås gator hela världens gator, och kravet som ställs sträcker sig över tid och landsgränser: inga rasister ska här få gå.