November är den grymmaste av månader – när man tror att dagarna inte kan bli mörkare öppnar sig nya dimensioner av jävlighet. November är månaden som skrattar oss rakt i ansiktet och känslan är ganska lik den man har inför den politiska behandlingen av kulturlivet i Umeå just nu.

Minns ni vad vi fyllde begreppet ”kulturbråk” med vid denna tidpunkt för jämnt ett år sedan? Ja just det, censuren i Sara Lidman-tunneln, när kronprinsen i kommunpolitiken Hans Lindberg ville asfaltera över Lev!-verket.

I dag, ett år senare, känner man behov av att uppfinna nya ord för det som pågår i Umeå. Nya begrepp och förståelseramar för nya dimensioner av kulturbråk.

Lev-händelsen var tveklöst allvarlig, men i backspegeln kan vi se hur den trots allt kan sorteras in bland de bataljer som följer en trygg standardmall för de kollisioner som upp

står då och då mellan kultur och kommunpolitik. Kännetecknande för denna klassiska kategori kulturbråk är att de uppehåller sig kring själva det konstnärliga uttrycket. Det kan ofta handla om den offentliga konstens uttryck, eller i andra fall – där Umeå före Lev!-skandalen bland annat kan räkna in turbulensen kring Bo Cavefors-utställningen i Vita kuben + om politiker eller tjänstemän som av aningslöshet, räddhågsenhet eller tanklöshet går något steg för långt i fråga om de konstnärliga uttrycken. Där det slarvas och svajas kring den principiellt viktiga armslängdens avstånd.

Denna kategori av kulturbråk ingår i ett sunt och självreglerande system av hur kultur upprätthåller sina bastioner i demokratin – när politiska övertramp sker blir det reaktioner. Hur politiker agerar i sådana här bråk kan därtill utgöra bra grund för bedömning av deras karaktär och kultursyn.

Det som bit för bit avtäcks i Umeå i höst med Väven som centrum för en ackumulerad politisk utveckling upphäver dock alla normala skalor för kulturkonflikter. Här handlar det inte om enskilda snedsteg eller missbedömningar utan om systematiska och strategiska ingrepp i ett helt kulturliv.

Att kulturen ställs i tillväxtens tjänst ingår i förutsättningarna för 2014-projektet och den stadsomvandling det medför + men det är nu vi börjar se hur hårda konsekvenserna av tillväxtlinjen kan bli för kulturlivet.

Tidigare kulturnämndsledamoten Inge-Bert Täljedal sammanfattade i skarpa ordalag på facebook och i VK förra veckan händelseutvecklingen, hur stadsomvandlingen vridit kulturpolitiken ur kulturnämndens grepp och där makten över kulturen såsom den speglas i Väven i dag i tredje hand ligger hos nämnden, efter kommunstyrelse och 2014-utskott.

Sett till jätteprojektet 2014 är utvecklingen, precis som Täljedal påpekade, formellt sett fullt rimlig. Inte desto mindre medför den faror för kulturen, då en ny kultursyn genom förskjutningarna i beslutsordningen förs in bakvägen, i smyg.

Kulturpolitiska beslut fattade på fel nivåer, av politiker som sätter ekonomisk tillväxt före kulturens långsiktiga överlevnad, skapar en tuffare struktur för kulturen som av det pressas mot kortsiktighet, rädsla och anpassningsbarhet.

Och med en rubbad ordning för var de viktiga besluten fattas, blir larmen fördröjda + kulturens sunda signalsystem slås ut, det som reglerar utvecklingen genom att till exempel gå igång vid de traditionella konstbråken.

Därmed sluter sig en destruktiv cirkel, kulturen tappas på kraft och förlorar rollen som motor för demokrati, blir blott ett dekorativt pynt på den ekonomiska utvecklingen + systemet blir självbekräftande.

Vid European culture forum som öppnade i Bryssel i måndags invigningspratade José Manuel Barroso om vikten av kultur för kulturens skull, men också om att kunna betrakta kultur som utvecklingsfaktor utan att anlägga en instrumentell kultursyn.

Snabb inzoomning till den europeiska kulturstaden Umeå: djupa klyftor inom politiken om vad kultur är och ska vara, en slutenhet kring avgörande kulturpolitiska och demokratiska processer + och från högsta politiska ort nu en blivande klassiker till epitet för dem som ifrågasätter ordningen: Dödgrävare!