Den kraftsamling som ägde rum i nazisters skugga under mässdagarna är ett intellektuellt kapital att noga förvalta.

Skriv inte om nazisterna, jag orkar inte höra mer om dem, säger min flygplansgranne på väg ner mot Göteborg när hon hör vart jag är på väg. Ge dem inte mer uppmärksamhet, säger hon, skriv om vad som händer på själva bokmässan, det vill jag läsa om, säger hon och när vi går ner för mellanlandning i Stockholm lovar jag henne just det; jag ska hålla mig kvar vid böckerna, lyssna till författarna. Bra, säger hon och knuffar ut mig i mittgången för att jag inte ska missa anslutningsflyget, ropar ett ”Lycka till!” Kanske till att hinna med flyget, kanske till det uppdrag jag nyss åtagit mig – och jag ropar tillbaka: Tack! Detsamma!

Vad menar jag med det? Lycka till med det musikalbesök i Stockholmskvällen som hon nyss berättat om? Den semesterresa ner i Europa hon därefter helt lyxigt skulle följa upp med?
Ja, kanske. Ett ”Lycka till!”, på det att världen må fortsätta vara musikaler och solresor – glädje, trots nazister som vandrar på gatorna i skydd av poliser.
Förslaget var lockande: att leta upp normaliteten, att praktisera publicistiskt motstånd medelst ignorans. Att skriva bokmässerapporten hem, utan att nämna vare sig nazisterna eller den skitpublikation som utgjort vädrad livsluft för dem, belägen i den yttersta periferin av dignande mässhallar. Att i respekt för litteraturen, författarna och gästerna i stället söka vardagen – de fördjupande och komplexa samtalen, men också det tramsiga, det nördiga, poesin och glädjen. Men naturligtvis blev det omöjligt – för aldrig blev det tydligare än under bokmässan 2017 att nazismens närvaro i offentligheten blivit det nya normala och att en hel litterär sfär därmed berörs i fråga om intellektuell mobilisering.

Som ”en lätt förnedrande promenad mellan två Ica-butiker” – så beskrev Niklas Orrenius i DN på lördagskvällen den NMR-demonstration som stoppades. Och precis så raljant förminskande behövde vi just då prata om den stukade Nordiska motståndsrörelse som sett framför sig en massiv styrkeuppvisning. Ruset över deras nederlag, över institutionernas och de goda krafternas makt över ondskan var en återhämtning och ett jubel som många behövde efter dagar av ökande rädslor och stress.

Men något utsträckt segerjubel kan vi inte tillåta oss – vidrigheter utspelade sig inom den ring som polisen slöt om nazisterna och den makt de ändå grep över det offentliga rummet, alla de materiella och mentala resurser det krävde att pressa tillbaka dem, kan inte förminskas. På så vis lyckades de ändå i sin styrkedemonstration – för ingen stod opåverkad av den planerade demonstrationen, nazisthotet genomsyrade både gaturummet och bokmässornas scen- och besökarsamtal.
Bokmässebesökarna var betydligt färre och de som trotsade orosstämningen fick uppleva en annorlunda mässa med förhöjda kontroller och patrullerande poliser i mässalarna. Många var också de författare som från scenerna omvittnade en oro och en misströstan inför själva litteraturens kraft. Jag har svårt att koncentrera mig – det känns absurt att prata om skrivande när det brinner därute, sa Hanna Nordenhök, i samtal på Världskulturmuseets alternativa mässa Scener & Samtal. Medan ridande poliser fortfarande galopperade utanför och läget ännu var spänt, vädjade hon till publiken att sprida information om de nyhetsflashar de fick i mobilerna. Absurt, var också Tone Schunnesons beskrivning senare på kvällen, om att praktisera sitt författaryrke i en av nazister belägrad stad: ”att gå från demonstrationerna rakt in i dikten”.

Berusande var ändå, sedan detta svåra påtalats, den uppsjö av djuplodande konstruktiva samtal som kom till stånd – författare som trots att det brann därute satt kvar på sina stolar och nyttjade sina vitt skilda ingångar, folkhemmet, feminismen, bildningsbegreppet, identitet, till öppningar för att tala om litteratur och motstånd. Och så, lika benådat att få erfara – den gamla sortens normalitet som ändå fanns där. De litterära sällskapen, de brötiga seriemontrarna, en rufsigt mild Lars Lerin, en glittrig Björn Ranelid, en skarp Agnes Wold och en Marianne Lindberg De Geer i ett samtal om kamp och skrivande på en av de alternativa mässorna som spårar ur till en galen skrattfest. Besökare som visserligen tryckte sig mot fönstren då och då för att spana in det polisiära läget nere på gatorna, men snart återvände för att bevaka sin plats i signeringsköerna.

Att behöva skriva in nazisters närvaro i en rapport från en bokmässa är en förfärlig sorg – men samtidigt infogar sig inskrivandet av dem i bokmässehistoriken i ett vidare försvar av den värld av frihet och musikaler som jag önskade mitt flygplanssällskap ett lycka till med. För lika allvarlig attack mot det öppna samhället som NMR riggade, i en dramaturgi där betydelsen av Nya Tiders närvaro på mässan inte kan förminskas, lika tydligt blev att det öppna samhället stod pall, denna gång. Och tack vare att polis, domstolar och fredlig mobilisering på gatorna lyckades avvärja ett scenario som kunnat bli förödande, kan vi därmed vara nöjda med att ha varit med om en övning i motstånd. Den kraftsamling, de samtal om demokrati och frihet som ägde rum i nazisters skugga under mässdagarna, är ett intellektuellt kapital att noga förvalta i framtida strategier för att bekämpa antidemokratiska krafter.

Klart är att det finns ett före och ett efter bokmässan 2017. Sinande besökare blev ett hårt slag för mässan och i någon symbolisk mening ett intyg på institutioner som rämnar. Samtidigt ställde de alternativa mässorna upp sig som betryggande bevis på att goda krafter sluter upp där de gamla bastionerna brister.
Förhoppningsvis fattar Bok & Bibliotek ett annat beslut om Nya Tiders närvaro nästa år och förhoppningsvis lever de alternativa mässorna kvar trots det. I en stad lamslagen av polisavspärrningar blev vandringen mellan dessa en frihetshandling och en behållning i egen rätt – som Arundhati Roy konstaterade i DN på lördagen; ”Vi behöver en mångfald av motstånd.”
Roy, som jag stöter ihop med på en refug precis mellan Världskulturmuseet och Svenska Mässan, mitt i polisavspärrningarna just innan NMR väntas anlända. I samtalet jag överhör mellan den indiska stjärnförfattaren och hennes sällskap uppfattar jag något om att gå upp mot Heden och jag styr stegen ditåt.
När jag rundar hörnet upp mot platsen där tusentals samlats till protest, kommer motdemonstranterna mot mig i en stor lugn våg, sjungande och beslutsamma. Motståndet.

Sara Meidell