En förlust av kulturhuset Tráhppie kan bara tecknas som ett stort statligt misslyckande

”We are still here”, så löd utropet i den konstinstallation som mötte parterna när hovrättsförhandlingarna i det infekterade Girjasmålet på måndagen inleddes i Umeå tingsrätt. 17 förhandlingsdagar inledda, där kampen och motståndet i Anders Sunnas och Sofia Jannoks manifest står inför ännu en omgång av prövning mot en historiskt belastad statlig relativisering av urfolksrättigheter.
”We are still here” – det kunde också lånas till olycksbådande rubrik för en annan aktuell kamp med samiska förtecken ett par kilometer från tingsrätten. Still here, men i värsta fall inte efter årsskiftet, är vad som gäller för det samiska kulturhuset Tráhppie, vars hotande nedläggning i förra veckan blev känd. En dramatiskt slimmad organisation, berättade Umeå/Såhkie Sameförenings ordförande Michael Lindblad i VK, har lett fram till en situation där framtiden för kulturhuset på Gammlia hotas. Förlusten i den tappade bastion det skulle innebära för den samiska kulturen och den pågående breda folkbildningen kring densamma, kan inte nog understrykas. Som ett av det svenska Sápmis fem ben på den kulturpolitiska arenan, såsom sameföreningen beskriver det, har Tráhppie blivit en självklar samisk bas i Umeå – en folklig mötesplats för konst, forskning, kulturhistoria och därtill en värdefull zon för möten mellan de samiska och ickesamiska sammanhangen, som i dag känns närmast omöjlig att undvara.

Etableringen stod tätt kopplad till Umeå 2014 – med invigning 2013 gjöts kulturhuset in i kulturhuvudstadssatsningens tunga samiska spår, som en markering av att samiska frågor nu fanns permanent inskrivna på agendan för Umeå, och med sin symboliska placering vid länsmuseet, också för hela regionen. Att lockas till att betrakta en stängning som ett kulturhuvudstadens misslyckande kunde därmed ligga i farans riktning – som ett klassiskt fall i kulturhuvudstadssammanhang; injektionen av projektmedel som maskerar en pågående erosion, där ruiner lämnas kvar efter att kulturhuvudstadskarnevalen dragit vidare.
Men frågan och förlusten är förstås långt större. För till skillnad från andra 2014-etableringar – Sune Jonsson Centrum för dokumentärfotografi och Kvinnohistoriskt museum, som båda gradvis växer sig fast i stans kulturella infrastruktur, placerar sig Trápphie under ett statligt ansvar, som en nationell samisk angelägenhet. Att statligt verksamhetsstöd inte tillförts i nödvändig omfattning till det kommunstöd som sedan invigningen av huset alltjämt varit robust, gör därmed att en förlust av kulturhuset bara kan tecknas som ett stort statligt misslyckande.

Om Girjasmålet står inför snåriga och prövande veckor, råder åtminstone på pappret klarare sikt kring Tráhppies framtid. För när regeringen i september presenterade sin guldkantade kulturbudget för 2018 fanns en välkommen förstärkning just till det samiska folkets kultur – 10 extra miljoner, där bland annat Statens kulturråds och Sametingets bidragsgivning förstärks. Med denna tydliga politiska och ekonomiska viljeriktning borde därmed den nödvändiga statliga förstärkning som sameföreningen sökt och som efter årsskiftet förkunnar Tráhppies framtid, bara vara en formalitet bort. Förhoppningsvis manar det i sin tur på det lika nödvändiga regionstöd som borde vara lika självklart. Allt annat än denna uppslutning för att säkra Trápphies framtid vore ett scenario som framstår som närmast otänkbart om något uns av legitimitet och heder i den statliga och regionala samiska kulturpolitiken ska kunna bevaras.
Kommande lördags 40-årsfirande av Umeå/Såhkie Sameförening i kulturhuset på Gammlia blir ändå symboliskt. ”We are still here” – åter visar sig orden behöva skrivas i eld, åter visar det sig hur de samiska platserna alltid måste bevakas och återerövras, att kampen för utrymme och erkännande aldrig kan tillåtas vila.

SARA MEIDELL