Kommentar till en festival som kommer att fattas mig.

Sammetsögd nostalgi ska man väl akta sig för när det gäller kulturarrangemang – festivaler kommer och går och i det som gör anspråk på det avantgardistiska ligger också att acceptera en utmätt livslängd. Så snart formerna blir för fasta är det dags att bryta upp. Så kunde den lättsamma hållningen vara när Made-festivalen i helgen gör sin sista upplaga. Ändå är det med en liten sorg jag vinkar farväl till festivalen efter 12 år. Känslan av att Umeå slarvar bort något unikt, med potential att fortsätta utvecklas, är svår att släppa.

På senare år har allt fler hybridfestivaler av Made-karaktär sett dagens ljus runt om i landet, arrangemang där konst möter scenkonst, musik och även litteratur. Men Made var en av pionjärerna när den första upplagan genomfördes 2006 och i backspegeln framstår tydligt hur djärv och innovativ satsningen då var.

Vad Made också visade under sina första tio år var att det i den spretiga och nyskapande konstens livsvillkor också ligger att den frodas bra i resursstarka sammanhang, där plats för risktagande och hög fallhöjd medges. Med en stadigare budget, därtill dopad av 2014-pengar, och festivaler som sträckte sig över fyra dagar var Made under sina mest bombastiska år kulturårets mest intressanta händelse. Knasigt, högstämt, obegripligt, roligt, spännande, men också folkligt och festligt – ett arrangemang som gjorde det bästa av både konstformerna och festivalformatet. De udda och smala akterna fick frodas mellan stora och mera publiksäkra artister och inresta konstnärer ur andra länders periferier blev intressanta gäster i stan för en stund.

Lika tydligt som Made bevisade vilka språng konsten kan ta när generösa format erbjuds, lika tydligt har det blivit under senare år att snävare resurser snabbt kan tömma även ett vinnande koncept på kraft. De mindre upplagorna fördelade över året har inte lyckats förvalta festivalens unika DNA, vilket dessvärre blivit en faktor som kunnat nyttjas som argument för att Made gjort sitt som festival. Viktigt att skriva in i historien är därför att nedläggningen av Made utan problem skulle kunna analyseras som en strikt ekonomisk fråga, en festival satt på svältkost vilket gradvis urholkat innehållet.

Kultur ska inte ställas mot kultur, men jämförelsen med Norrlandsoperans andra festival, jazzfestivalen, är oundviklig.
När kommunens kulturbudget på torsdagen presenterades skrevs ett stöd på 1,5 miljoner fast till jazzfestivalen, den summa som de senaste åren varit gällande och således tagit tre fjärdedelar i anspråk av de kommunala två miljoner som operan fått till sina båda festivaler.

Att kommunen, som därmed minskar sitt totala stöd till operan med 500 000 kronor i strypta Made-pengar, i stället meddelar en satsning på det potenta initiativet Rum för Performance är i sammanhanget symboliskt viktigt – en markering av en ambition att hålla plats för konsten i festivalfloran, även om den blygsammare summan 150 000 kronor förstås blir snäppet mer just symbolisk. Och att Norrlandsoperan inte längre har sin egen sammanhållna stora bråkigare och spretigare satsning är i sig en förlust. Även jazzfestivalen var en gång ung och en aktör som djärvt satte Umeå på kartan – att inte Made skulle kunnat bli samma tunga institution saknar i alla fall jag uppenbara argument för.
Bitterhet har man dock inte mycket för i kultur-Umeå och vem vill förstöra en bra kulturupplevelse för sig själv med sådant – därför är det med nyfiken glädje jag emotser helgens festival. Tack för allt, Made!

SARA MEIDELL