Intressanta samtal om teknik och material kan ofta bli en bonus vid intervjuer med konstnärer. Så skedde 2011, när konstnären Matthias van Arkel ställde ut på Galleri Andersson Sandström i Umeå, och jag fick klart för mig de oöverträffliga egenskaper hans färgglada silikongummi hade för offentliga utsmyckningar. Just då arbetade han med ett verk för Jakobsbergs bussterminal och kunde framhålla både ljudabsorberande och klotter-säkra kvaliteter i det vägghängda skulpturala verket – och det bästa; om någon kastade något på det, så studsade det bara tillbaka.

Ett offentligt verk som kunde försvara sig själv alltså, kunde jag fascinerat konstatera – och ja, självklart blev Arkels silikongummi en referens i en krönika jag skrev ett år senare, när skandalen kring det övertejpade citatet i Sara Lidman-tunneln var ett faktum och behovet av inbyggda självförsvar hos konsten syntes akut.
Anledningarna att återvända till minnet har sedan dess inte blivit färre. En nationalistisk kultursyn som vunnit mark, ett mer uppretat debattklimat och ett alltmer oförblommerat luftat förakt för samtidskonsten har på senare år gjort den offentliga konsten till en allt hårdare ansatt måltavla.

Att hoten mot konsten i offentligheten kan vara av mindre dramatisk sort, men likafullt få förödande konsekvenser, blev dock konstnären Karina Lidströms verk i Gammliahallen nyligen en påminnelse om. I VK i lördags berättades om verket Festspel, installerat 1992, som i samband med en renovering nyligen av misstag slängdes bort. En i raden av konstfadäser i Umeåhistoriken att uppröras över, efter Stig Lindberg-fontänen, Grön Eld-debaclet och Lev!-skandalen? Nja, inte om du frågar Liljevalchschefen Mårten Castenfors.
”Konstsvinn – inte värre än försvunna toalettborstar” löd rubriken när han i Dagens Samhälle reagerade på en kartläggning som P4 Örebro publicerade i februari, om totalt 17 000 saknade verk i landets kommuner. ”Dumheter”, tyckte dock Castenfors om medias krigsrubriker om kommunalt slarv och oordning och menade i stället att svinn och förluster är en oundviklig del i hanteringen av den konst som finns ute i de offentliga verksamheterna – brukskonst, som han kallar den, till skillnad från den konst som hänger i anpassade säkra lokaler på museerna.

Visst, den första och instinktiva reaktionen inför konst som hanteras oaktsamt och till och med brutalt, är förfäran – men Castenfors resonemang ger å andra sidan uttryck för en konstsyn som är lika lätt att sympatisera med. Hur själva bruksaspekten för in blod och liv i konsten – hur händelser som att en målning i en skolkorridor kan få ett extra pennstreck, eller att någon tar med sig en älskad grafik från arbetsrummet vid sin pensionering, ger uttryck för en mer intim interaktion med konsten än de städade reflektioner som görs i museisalarna. Hur detta vardagsumgänge med konsten blir en del av ett mera lågmält konstsamtal, en form av folklig konstkritik om man så vill.

En sådan mera försonande blick på konstsvinnet gör förstås inte ansvaret mindre hos instanser som har i uppdrag att skydda både konsten och konstnärerna, upphovsrättsligt, ekonomiskt och juridiskt. Men att ordningen är god i Umeå kommun har vi inga skäl att misstro, varken före eller efter fallet Karina Lidström. En inventering pågår just nu av kommunens innehav, vilket P4 Västerbotten kunde berätta, och skulle man vara nyfiken på konstenhetens vardagliga arbete och bedömningskriterierna för konst som avskrivs, kan man läsa senaste protokollet från kulturnämnden, där en lista prydligt redovisas över de senaste verken som sorterats bort.

En stärkande kommunal konstinsats kunde däremot vara att förvalta värdet av de bortsorterade verken på bästa vis. Kanske kunde Umeå ta rygg på Jönköpings kommun, som nyligen startat ett lotteri där kommuninvånare kan få ett slags konstnärlig återbäring i form av utgallrade verk?

En annan idé som dök upp i en Facebook-tråd efter VK:s artikel, för att skriva in fall som Karina Lidströms i Umeås konsthistoria, vore att ordna en minnesutställning med dokumentation och berättelser om konstverk som försvunnit eller tufsats till genom åren. Idén är värd att ta på allvar – en sådan utställning kunde ge värdefulla lokalhistoriska och konstpolitiska insikter. Och en bättre uppföljning till 2017 års utställning i Umeå konsthall, där urval ur de senaste årens konstinköp visades, är svår att tänka sig – som ett bidrag till en mer komplett bild av konstens särskilda ekosystem och livscykler.

 
SARA MEIDELL