Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Till sist möts vi i 1980-talets Stranger Things

Under en vår då de unga sprungit ifrån mig blir till sist Netflix-serien Stranger Things platsen där vi hinner ikapp varandra.

9, 8, 7, skoldagarna blev plötsligt så få innan terminen är över, så lite tid att hinna bli klar, med proven, sommarklänningarna, framtidsutsikterna. Vi är i tiden då allt springer ifrån oss och snabbast springer de som slutar skolan snart, de halvstora. Greta-generationen, hela tiden några steg före och aldrig blev deras försprång tydligare än våren 2019, aldrig blev det mer plågsamt hur riktningslösa vi vuxna är, hur vi tyst sätter vårt hopp till dem att visa vägen.
2, 3, 4 steg bakom, har jag själv också sprungit efter mina egna unga vägvisare, försökt komma ikapp för att få låna deras perspektiv en stund. För att få en skymt i deras hemlighetsfulla flimrande mobiler, skärmarna som alltid hunnit berätta allt jag velat säga till dem om världen, politiken och livet när de kommit hem på kvällarna – klockan 22, 23, 00, allt senare ju längre våren fortskridit.

1, 2, 3, 4 biljetter klickade jag hem när stjärnan lika ung som de själva kom till Sverige och den som frös mest när hon kom hit, var inte de som köade fem timmar utanför Fryshuset, utan jag i vinbaren i Globenområdet, som inte fattat att jag borde ha klickat hem en biljett nummer fem. Frånsprungen igen, tre steg efter, en vår med Billie Eilish i Spotify-version i stället för kött och blod.
10 av 10 gånger ska man som förälder bli upprörd över mejl från skolan om frånvaro, men under en Greta-termin, en klimatstrejkens vår, har Skola24-notiserna oftare styrt min färd mot samma demonstrationer dit de unga tågat – alltid för sent på plats ändå, alltid med deras ryggsäckar dansande iväg på avstånd, på väg till nästa kamp.

De springer så snabbt, ungarna, aldrig blev deras försprång större än våren 2019 och kanske borde jag inte bli förvånad över att det är en Netflix-serie som till sist blir platsen där de låter mig komma ikapp för en stund. Att det strömmade format som upphäver den linjära tidens regim blir den zon där vi kan mötas, med våra olika hastigheter.

Och lika lite borde det kanske förvåna att det enligt samma princip om upphävd tid, är i ett reaktiverat 1980-tal, som våra kvällar kommer att centreras kring. Årtiondet då jag föddes och som mina barn hyser den där lösryckta nostalgi till som unga personer alltid gjort till tider förr, då deras ”nu” ännu var ett hoppfullt ”sen”. Här utspelar sig Stranger Things, succéserien som de pratat om sedan 2016, som jag lovat se men ännu inte hunnit med, och som jag till sist får sällskap att komma ikapp med – kanske, önsketänker jag, för att även de drabbats av vårens vemod och längtan efter att stanna tillsammans en stund.
Vi tidsreser tillsammans till ett Indiana 1983, till brädrollspel, walkie-talkies, till barn som försvinner – vi springer tillsammans genom serien, för även här är det bråttom. Två säsonger ska vi igenom innan den 4 juli när säsong 3 släpps och kvällarna är försvinnande få, i det stegrande kvällsljuset, mellan pappaveckor och brännbollsyror och examensshower.

Desto större är min andlösa tacksamhet över att få dela denna hållplats i tiden, där lojalitet krävs gentemot varje minut av serien. Inget mobilflippande, inga mack-utflykter till köket, och fast mina medtittare vet precis vad som ska hända låter de mig själv upptäcka hur serien svindlande smärtsamt gestaltar både ett sci-fi-skräckens 1980-tal, men också ett sent 2010-tal. Samma kluvna världar, den synliga och monstrets osynliga, upp-och-ner-världen. Samma kloka, modiga och empatiska barn-generation, som tidigare än vuxenvärlden förstår att beväpna sig och ge sig ut i kamp – som springer före, precis som de själva.

5, 6, 7 avsnitt betar vi av – och samma kväll som Europa går till val, förintar den telekinetiska flickan Eleven monstret och sig själv i den sista delen av säsong ett. Och fast jag vet att vi redan nästa dag kan klicka igång säsong två är vemodet oförklarligt stort när vi växlar över från Netflix-appen till linjär-tv:s valvakor. Från den overkliga världen till den verkliga, men overkliga – med fascister och miljöpartier för våra barn att söka finna sina övernaturliga styrkor för att förinta eller springa ikapp och ingjuta sin kraft i.

Vi lyfter upp våra mobiler och i flödena ser vi bilder som sprids av den upp-och-ner-vända världen i Stranger Things, med sina spöklika vita fragment dansande i luften. Monstervärlden, men det är inte klipp från tv-serien som rullar upp, utan bilder på vårens chockartade asp-blomning, som i slutet av maj 2019 täcker landet i vitt fluff – en rekyl på monstersommaren 2018.
De försöker överleva, säger hon, den äldsta – och försvinner iväg, ut i den kväll som är ljus ännu ett tag.

SARA MEIDELL

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.