Allt annat än sömnstörningar vore mirakulöst i ett samhälle som aldrig går och lägger sig. 

Efter pressvisningen på Bildmuseet blir vi journalister stående vid hissen en liten stund – någon med passerkort behöver eskortera oss ned och medan vi väntar skojar vi lite slappt om att råka fastna mellan våningarna här på museet. Tänk, i denna monumentala hiss, säger vi, och utan att hinna filtrera tanken hör jag mig utbrista; vad skönt, då kunde vi få sova en stund.

Jag får det att låta som ett skämt men är egentligen helt allvarlig. Ett hissgolv i en av Sveriges vackraste museibyggnader: betydligt sämre platser har nyttjats för att just sova en stund. Vanliga, som bilbaksäten i parkeringsfickor, fåtöljer i väntrum, men också mera experimentella; toalettgolv, en gång en hatthylla – för har man en gång inlett en livsstil med livsuppehållande powernaps, ja då har man radarn på för potentiella sovplatser överallt och drar sig aldrig för att nyttja dem.

Det är enkelt och väldigt effektivt, man ställer mobilen på 21 minuter, försvinner bort en stund och återvänder helt ny – i bästa fall med mer av känsla av rebell än slagen av insikten att det man ägnar sig åt snarare markerar det mest undergivna en samhällsmedborgare kan ägna sig åt.

Mikropauser. Så maximeras samhällsnyttan i samhället som aldrig vilar – och det var just så jag en gång tillägnade mig vanan. Som min stressrådgivare så förföriskt sa; 20 minuter har du tid att avsätta och ändå hinna med allt, kanske mer! – och 21 minuter blev min utprövade version som skulle bevisa hennes ord. På den tiden hinner en livsgnista återuppstå, men längre än så får det aldrig bli, då kan det sluta i djupsömn och ett uppvaknande i förvirrat och skyddslöst tillstånd snarare än uppfriskat produktivt – en snedtripp kort sagt.

Knarkartankar kallade vi det också, jag och en vän, då under småbarnsåren. Och ja, liknelsen är oanständig, men jag har ännu inte kommit på en bättre beskrivning för kombinationen av det starka suget efter att få följa med ner i sovstundens djup när man råkat lägga sig intill sin bebis och det absoluta tabu som hindrade en att göra så, trots alla pigga MVC-råd om att sova när barnet sover. För hur då hinna själva jaget, själva livet?

Hur hinna sömnen och hur hinna livet? Nu är vi i den tiden på året då frågorna åter bränner till, då sömnen likt vädret blir en besatthet i vardagssnacket. Det är så mörkt, säger vi, och går tidigt i säng utan att riktigt orka med insikten att mörkret faktiskt så nyligen gjort entré att det knappast kan klandras ännu – att det nog snarare är själva livet som gör oss utmattade. Hösten som bygger upp mot en jul som inte heller den lockar med någon vidare vila i all sin uppvarvade sociala och ekonomiska stress.

På yogapasset talar instruktören dock klarspråk – nu, i novembers andra halva, har 3-minutersmeditationen i slutet byggts ut till 9 minuter, för, som han säger; vi närmar oss den stressigaste tiden på året. Tekniken, säger han när han instruerar oss att lura kroppen in i vila, kan ni gärna använda om ni har svårt att sova.

Och det har vi ju – en tredjedel av vuxna svenskar lider av sömnproblem heter det, för att inte tala om tonåringarna, sover ens de bort livet längre som de brukade? Vi mikropausar, nattvandrar, medicinerar och självklart så – för allt annat än sömnstörningar vore ju mirakulöst i ett samhälle som aldrig går och lägger sig. En värld där en digital global storekonomi triggar oss till ständig interaktion, där en uppluckrad arbetsmarknad kräver ständig beredskap för tillfälliga påhugg, där det alltid finns någon som är vaken och som kräver din existens som konsument, producent, respondent.

Om Ken Loach i höst står för den mest träffande och gastkramande skildringen av just detta samhälle i filmen ”Sorry we missed you”, finner vi hos Ottessa Moshfegh den som bäst beskriver hur ett försök till revolt kan se ut.

I Loachs hjärtslitande arbetarskildring följer vi en brittisk familj som obönhörligt mals ner av gigekonomins makabra arbetsvillkor, där varje del av människovärde gradvis byts ut mot säljbara andelar tid och liv tills inget finns kvar. Moshfegh å sin sida ansluter till drog-temat här ovan, när hon i sin bok ”Ett år av vila och avkoppling” låter sin huvudperson – en ung, snygg, smart och rik Manhattan-kvinna – söva ner sig själv under ett år med en rad lugnande preparat bara för att alternativet, att behöva stå ut med livet, är alltför plågsamt för att uthärda.

Boken ger en vacker bild av hur sömnen är den enda tiden och platsen där vi är på riktigt fria – men också av hur inte heller flykten in i sömnen kan bli annat än en förvirrad senkapitalistisk hägring, med en romanperson som nätshoppar i sömnen och efter sin årslånga dvala vacklar ut i ett apokalyptiskt 9/11.

I morgon sover vi tills vi vaknar kunde min mamma säga ibland när jag var liten – det var öppningen mot sovmorgonens ädlaste variant, inga halvmesyrer med ställda klockor kring 10 som back-up och i fullt bejakande av möjligheten att ändå råka vakna, helt färdig, i vargtimmen. Ännu har jag inte kommit på något jag längtar mer efter, eller som kunde vara mer revolutionärt i en samtid som marknadsstyrt sig hela vägen in i sömnen – att sova oövervakad, utan klocka. Inga 21 minuter, inte ett år, bara sova tills vi vaknar som människor.

Sara Meidell