”Här är ditt musikår – packat och klart. Dyk ner i musiken som fyllde ditt år. För ingen lyssnar som just du gör.” Så löd mejlet som sändes ut häromveckan från Spotify och många var vi, visade det sig snart i de sociala flödena, som lät oss förföras av möjligheten till ännu en ”här-är-ditt-år”-kavalkad av de många som erbjuds så här års av våra globala nätjättar.

Nej, så sant som det var sagt Spotify. Ingen – ingen! – lyssnar som jag, och nu ska du få slå in detta mitt musik-jag till ett vackert paket för mig att bjuda en förmodat andlöst förväntansfull omvärld på. Tänkte även jag, och klickade igång den presentation som satts samman baserat på årets lyssning.

Och det började bra, med stärkande fraser som ”Du vägrade att låta ett sound definiera dig”, att nicka gillande åt och en tre-i-topp-lista med artister som kändes adekvat och rimlig. Lana Del Rey, Nick Cave och Billie Eilish, jodå, dessa har loopats flitigt och tillsammans med spridda skurar av New Tide Orchestra, James Blake, Sara Parkman, Anna von Hausswollf och Frida Hyvönen gjorde de staplarna för ”Art pop”, ”Folk pop” och ”Swedish jazz” så stadiga och höga att jag inte tänkte på att även den udda kategorin ”Compositional ambient” hade en imponerande höjd i stapeldiagrammet.

Möjligen borde jag ha börjat ana oråd när ett och samma ansikte återkom medan andra artister växlade i den sektion där årets lyssning årstidskategoriserats – samma skalliga huvud och vita skägg bland artister som Spotify siktat mig med vår, vinter, höst. Ändå stod förvåningen och vibrerade i gränslandet mot chock när det så tillkännagavs att bland 708 upptäckta nya artister i år, så var den artist jag ”verkligen bondade med” ingen mindre än: Eraldo Bernocci.

Verkligen, Spotify? Skulle en experimentell italiensk ljudskulptör, visserligen mycket bra, men som till och med jag själv måste googla diskografi på när nyheten tillkännagivits, vara den jag haft närmast vid min sida genom året? Vantron stärktes snart ytterligare när presentationen gick mot sitt crescendo och hela årtiondets toppartist avslöjades: Merit Hemmingsson. Folk-drottningen från 1960-talet, en kär musiker som jag visserligen varmt omhuldar – men att hon skulle ha vandrat bredvid mig i mitt strömmade lyssnande under hela TIO år? Det syntes otroligt.

Att få bli kartlagd av andra kan utgöra en stark tillfredsställelse – att få sina konturer uppritade, någon som med mild auktoritet säger till oss, se här, detta är ditt sannaste Du. Så härlig är denna bekräftelse att vi struntar i vem det är vi får höra det från – vilket ju är vad som får hela den digitala globala storekonomin att gå runt. Men lika tillfredsställande som att bli bekräftat i sin noga utmejslade digitala självbild, lika obehagligt är att konfronteras med en snedträff till analys. Den där märkligt flippade utsagan som man snabbt klickar bort i stället för att ”Dela detta med dina vänner”.

Som med Bernocci och Hemmingsson nu alltså. Som att slita fram någons gamla träningskläder eller morgonrock och utropa: Se, detta är SÅ DU! Som ”kompisen” som föreslår hopplösa dejter och tror på kemi, som prackar på en helt orimliga kreationer att prova ute i klädbutikerna.

Så, nej Spotify, du är inte min vän – du tror att du känner mig, men du har ingen aning. Tänkte jag, och kastade mig in i det näst bästa vi vet efter att bli kartlagda av algoritmer: känslan av att tro oss ha överlistat dem. För visst, jag kan ha googlat grästrimmers, men ge mig inga bra deals, det handlade bara om att få rätt i en diskussion och visst, jag är kvinna mellan 35 och 40, men låt mig vara ifred från förslag om ägglossningstest eller småbarns-appar och visst, jag kan ha lyssnat en del på fina artister som Eraldo Bernocci och Merit Hemmingsson, men att de skulle definiera mig bättre än de husgudar jag njutlyssnar på varje dag? Nej, förryckt!

Så sätter jag mig i årssammanfattningarnas och självrannsakningens högtid för att skriva en triumfkrönika om just detta, om det sena decennniets digitala spår och människans obevekliga och förunderliga motståndskraft, styrkan i att vara just mänskligt oförutsägbar och komplex.

Och när jag tar på lurarna och slår igång skrivmusiken sluts cirkeln så, med perfekt klaustrofobi, till de drömska slingorna från ”Meet me where you know” av – japp, maestro Bernocci. Han som ständigt funnits där, med ett sound som alltid hjälpt mig hitta och hålla i en tanke från start till mål. Just såsom Merit Hemmingsson, som i vått och torrt hållit takten när texter behövde produceras, eller för den delen snön behövt skottas eller relationerna jonglerats – som alltid öppnat sin särskilda skog att få vara i en stund när livet bara behövt lite flyt och tempo. Bruksmusiken alltså – de gamla träningskläderna som naturligtvis i lika hög grad som våra välvalda outfits till de välvalda kreddiga sammanhangen definierar vilka vi är. Våra skämmiga, ofärdiga och autentiska jag.

Jag startar upp Spotify-appens färgglada årskavalkad igen och jag klickar inte i ”Dela ditt 2019” denna gång heller, men när den färgglada ridån av ”Tack, Tack, Tack” rullar fram för att jag varit premiumanvändare sedan 2012, så tänker jag, tack själv, din lurige rackare. Tack för visdomsinsikten om att livet också är de spår vi smusslar undan från världens blickar – och för att du som en obehagligt allvetande och ärlig vän också påminner så bra om vilken skön ny värld det är vi äntrar i det nya decenniet.

Sara Meidell