Så kom då också en kartnål på Norrköping över den pågående Sverigedemokratiska offensiven mot det öppna samhällets institutioner. En tidningsartikel som ingick i stadsmuseets utställning om nazismens historia polisanmäldes av Sverigedemokraterna i Norrköping och sorterar in sig som ett i raden av den senare tidens försök att impregnera offentligheten med en nationalistisk kultursyn och agenda.

I Västerbotten har vi ännu skonats från mera riktade angrepp – men den uppmärksammade kulturplanen som Sverigedemokraterna i höstas lade fram i regionfullmäktige blev ett tydligt bevis, med konkreta exempel i det lokala och regionala kulturlivet, på hur långt partiet är beredda att gå.

Att SD-offensiven handlar om att ta makten över det offentliga rummet i vidare mening står alltmer klart – slaget står nu kring de tunga institutionernas världsbild, museernas, konsthallarnas, bibliotekens, arkivens. Hur stabila kulturinstitutionerna ute i regionerna och kommunerna står inför denna bredare framryckning blir därmed kritiskt. Det är i det lokala sammanhanget som kulturkriget kommer att stå och att det kommer att bli utmanande på fler nivåer än tidigare känt är tydligt.

Norrköpingsexemplet visar att det finns anledning att känna oro för hur institutionerna står rustade inför denna nya tidens påverkanskampanjer. Kommunens jurister hade granskat utställningen och SD hade även bjudits in av museet för att ge sin bild av historieskrivningen – ändå valde museet att i ett första läge plocka ner artikeln när polisanmälan inkom.

Det finns i sammanhanget goda skäl att beklaga det faktum att den privata företagsvärldens krishanterings- och pudlingskultur i dag belastar de offentliga institutioner som borde stå oberörda inför denna typ av påtryckningsförsök. Varje fall där en kulturinstitution viker sig eller vacklar, om än temporärt, destabiliserar systemen och blir till skadliga prejudikat.

I Norrköping begärde en SD-topp ut 18 månaders mejlkonversation mellan museitjänstemän för att nagelfara hur planeringen av utställningen kommunicerats. Detta skissar upp ett scenario där det finns risk att inte bara frågor som ligger inom SD:s hjärteområden – kulturarv, idéer om svenskhet – kan komma att behandlas försiktigare än nödvändigt av tjänstemän i det lokala och regionala kulturlivet. Det är inte svårt att föreställa sig att bara vetskapen om att någon kan komma att vilja begära ut en mejlkonversation i syfte att misstänkliggöra en kulturaktörs uppsåt, kan ha en hämmande effekt – vilket naturligtvis är en del i hela den bredare repressiva offensiven.

Att den mediala offentlighetens larmsystem är påslagna och att händelser ute i landet skrivs in i en vidare kontext på riksplan är i sammanhanget mycket tacksamt. Tidigare kunde kulturbråk eller konstdebatter ute i Grönköping refereras polariserat eller med något av ett småleende i de fall de plockades upp av Stockholmsredaktionerna – men nu finns en bredare berättelse där principdebatt kan föras och där den nationalistiska strategin kläs av likväl som exempel kan spridas på hur ett motstånd på lokal nivå kan se ut.

Lika värdefullt hade varit om den smygande urholkningen av landets kulturliv hade debatterats i lika hög grad. För hur mycket mod som än ingjutes hos de anställda vid de regionala kulturinstitutionerna, går det inte att avfärda den effekt som sviktande budgetar har på länsmuseerna, regionteatrarna och konserthusens motståndskraft och den direkta koppling som finns mellan ekonomiska resurser och möjligheterna att stå stark. Både i ett konstnärligt uttryck och en självständig och fri hållning gentemot varje typ av politisk styrning.

Sara Meidell