”Hälften till mig, hälften till er.” Med stor försiktighet har Hatidze lösgjort en vaxkaka ur bergets hålighet och nu häller hon ut en del av honungen på klipporna i den nordmakedonska hettan. Bina stillar sig och Hatidze återvänder hem med sin andel, till modern – hon är för svag för att gå ut i solen, men låter sig motvilligt skedmatas, för lite kraft ändå.

Som en av de sista i Europa förvaltar Hatidze hantverket att samla vildhonung och i den Oscarsnominerade dokumentären Honungslandet som nu släppts på SVT Play följer vi henne i ett stillsamt berättande som kan vara något av det mest gripande som just nu går att se.

Det är svårt att inte tänka på den kinesiska kvinnan Tao i Maja Lundes klimatdystopi Binas historia från häromåret. Hon som handpollinerar fruktträd för befolkningens överlevnad i ett avlägset men alltför nära 2098, där total bidöd inträffat med svält och världskrig som följd.

Att se Hatidze utföra sitt varsamma hantverk med honungsbina är en studie av en människa i den sista utposten i ett kollapsande ekosystem. När en kringresande familj installerar sig i hennes närhet och med rök, rop och hårda nypor driver egna bikolonier blir symboliken närmast akut. Under Hatidzes förtvivlade protester svedjebränner den nya grannen hennes vilda ängar, svär över bisticken och lämnar inga halva vaxkakor efter sig i produktionen.

Men känslan i dokumentären är lika mycket den av att se en konstnär i arbete. När Hatidze vårdar sina kolonier i yttersta varsamhet med materialen och med det som lever, är det den mest slående bild vi kan få av hur konst och liv kommer helt nära i situationer av kris.

Klimathotet och den globala miljökrisen har på senare år avhandlats mer explicit i konsten. Olafur Eliasson lät 24 grönländska isblock smälta utanför klimatmötet i Paris och Bigert & Bergström lade en räddningsfilt på Kebnekaise för att nämna två av de stora i en våg som märks i snart sagt varje konsthall.

Men en annan rörelse går också att spåra, på mikronivå, som handlar mer om människans plats i världen, där intresset för livets yttersta eller innersta beståndsdelar blir mera centrala. I DN pekades till exempel trenden ut med växter i konsten, där Höga Kusten-konstnären Christine Ödlund blir talesperson för ett nytt slags naturvurm i konsten. Fängslad av växternas beskaffenhet och magi har hon flyttat in kolonilotten på galleri CFHILL och ger där en idé om ett nytt slags politisk konst, långt från plakaten, där frågorna och de tänkbara svaren får stiga friare från vad som skulle kunna liknas vid mer av en konstens grundforskning.

I tider av kris smälter konst och liv samman. I all oro och förstämning som samtiden ger skäl att känna, finns ändå en stor förtröstan i detta; att det som strävar efter fortsatt liv kan skapa nya kluster av kraft och motstånd mot en nedbrytande världsordning.

Det långsamma och långt ifrån monetärt lönsamma arbete som Hatidze ägnar sitt liv åt går i strid mot varje av den politiska och ekonomiska maktens påbjudna livshållningar. På så vis utgör hon ett motstånd bara i sin vardagliga gärning – en konstnär utan manifest eller akademiska meriter, en människa som söker stå stadig i en värld som av människosläktet gjorts till en plats med i grunden omänskliga livsvillkor.

“Det känns som att jag har funderat för mycket på skogsbruk. Vid varje område, varje litet buskage, varje glänta, nästan varje träd skulle jag kunna stanna och grubbla. Vad ska göras, vilken åtgärd är mest ekonomiskt gynnsam, hur ser vilttrycket ut, alltså hur mycket vilda djur rör sig i markerna och betar på plantor? Vilken strategi är bäst för naturen? Vad är naturen? Jag vet inte längre vad jag tittar efter här ute. En psykolog skulle säga att jag letar efter mig själv.”

Så tänker en annan av de människor på jakt efter liv i klimatkrisens tid, berättarjaget i Axel Lindéns nya roman Tillstånd. Fylld av självförakt inför sin brist på motståndskraft gentemot både rovdriften på naturen och den egna oron, är det ändå till skogen och skogsbruket han sökt sig för att hitta någon form av mänsklighet, vilken som helst.

I sin starka känsla av alienation bland de träd som mäts upp i värdeskalor han inte äger tilltro till eller nedärvd kunskap om, är hans rörelsemönster ett annat än Hatidzes lugna strövande i bergslandskapen. Ändå förenas de i det tillstånd som vi alla kanske måste lära oss uthärda – att vara den länk som ser svagast ut i ett givet sammanhang och trots det orka fortsätta söka hållbart liv. Vara liten, men orka tro på den egna och mänsklighetens storhet, ändå.

Sara Meidell