Kan det vara så att vår historia är drabbad av reproduktivt våld därför att den inte blivit berättad och begravd på rätt sätt?

Frågan ställs av konstnären Grada Kilomba, som på Bildmuseet just nu ställer ut videokonst där hon låter grekiska myter rikta frågor till samtiden om kolonialismens spår, rasism, könsförtryck och våld. Antigone, hon som trotsar kungen och utför begravningen av en bror som inte fick sörjas, är en av de gestalter vi möter, som i ett av verken blir symbol för rättvisans politik. Genom begravningens ritualer och bara så, kan hon ta makten över minnena, både broderns och de egna, enligt konstnären.

En bättre plats för föreläsningen om fjolårets repatriering i Lycksele, under samiska veckans invigningsdag kunde alltså inte finnas. Adriana Aurelius, projektledare för återbördandet av samiska kvarlevor till den gamla samiska kyrkplatsen fanns då på plats och berättade om händelsen då de levande ålades ansvaret för de döda och ofödda. Som hon själv förklarar det: ”När de döda plötsligt ringde från museets telefon och bad att få komma tillbaka, började en förvandling. De väckte liv i gamla släktband och skapade nya vänskapsband. Burna i askar av näver återvände de på de levandes ben.”

Som programpunkt i en festkantad invigningsstämning blev föreläsningen i sig själv en markör för eftertanke och värdighet, med fin symbolik i kopplingen till Kilombas verk. Och om de antika myterna kan användas för att förstå hur det eviga mänskliga impregnerar samtiden, blev det under föredraget tydligt hur repatrieringsprocessen kan ge många nycklar till det samiska i dag. Både till de historiska mekanismerna av våld och förtryck, men också till hur vägen till upprättelse och verklig läkning ser ut, där det samiska sammanhangets makt över försoningsprocessernas regi och över tidigare kunskapsauktoriteters tolkningsföreträde är ett par av de centrala delarna.

Att repatrieringen skapade ett värdigt avslut på en mörk historia skänker hopp – och mycket gott har följt i spåren i Lycksele sedan den ägde rum sensommaren 2019. Bland annat har Lycksele som den första kommunen fördömt rasistiska handlingar efter Girjasmålet och den 6 februari firade dubbelt så många människor den samiska nationaldagen på offentlig plats i Lycksele. Vidare har samiska rituella föremål fått en stående plats i kyrkan i stället för endast vid samiska gudstjänster och ett utökat samarbete sker i dag mellan församlingen och samer.

Men i ett nu där historien kastar sig mot strupen på samtiden med större aggressivitet än någonsin, är det lika viktigt är att ta historien bakom övergreppen i Lycksele till stöd för att peka ut samtidens blinda fläckar. Hur reagerar vi i dag när gränser överträds, när processer legitimerade inom institutionerna går in i etiska gråzoner? Hur lär vi oss identifiera skadeverkningarna av det rasistiska våldet, hur kan vi alla börja förstå och placera in oss själva i en struktur av förövare och offer, förstå den komplexa skam och skuld som belastar båda läger?

Årets samiska vecka saknar uttalat tema, men skulle en rubrik ändå sättas, skulle övergrepp ligga nära till hands – smärtsamt och starkt genomsyrar det programmet. Konstnären Lena Stenberg belyser i klara färger och med gamla familjebilder hur kolonialismen i Sápmi kluvit marker och människor, medan sångerskan Katarina Barruk i sin musik berör frågan om den hotade makten över ett språk, för att bara nämna ett par inslag.

Starkt klingar också temat i torsdagens program på Västerbottens museum, där tvångsförflyttningarna ägnas en eftermiddag. Medverkar gör bland andra Elin Anna Labba som med sin nya bok Herrarna satte oss hit bidragit till ett stycke ovärderlig historieskrivning med nytt nationellt ljus på våldet och skadorna i tvångsförflyttningarnas spår. Med en stark text i Expressen stod Labba också häromveckan för ett viktigt inlägg i debatten om den våg av hat och rasism som följt efter Girjasdomen, där plågade och skadeskjutna renar blev ohyggliga bilder som spreds av hur levande aggressiviteten och råheten mot samer fortfarande är.

”Det är för tidigt, för det samiska är det alltid för tidigt eller för sent.” skriver Elin Anna Labba i ett uttryck för sin otålighet gentemot den långsamhet som präglar processen mot upprättelse.

Samma känsla av processer i otakt kan också fästas vid det faktum att det bildningsprojekt som just nu pågår kring det samiska, äger rum i en samtid där stark polarisering, rasism och intolerans präglar samhällsklimatet och där våra demokratiska- och kunskapsinstitutioner ansätts hårt av repressiva och antidemokratiska krafter. Men samtidigt som detta fördröjer och försvårar kampen för samisk upprättelse, där även lösningar på interna konflikter inom det samiska riskerar att sinkas, står också möjligheter att utvinna.

För när hatet skruvas upp, samtidigt som ett förhöjt kunskapsläge gör det svårare att ignorera kopplingarna till historiska övergrepp, blir det också enklare att utkräva tydliga ställningstaganden från makthavare.

Med två meningar i ett upprop riktat till Kiruna kommun för bristfälligt avståndstagande, sammanfattar rörelsen Backasapmí och mer än 700 undertecknare det hela med all tydlighet som krävs: ”Tiden är inne för att stå upp för ett tolerant demokratiskt samhälle och agera för att alla människors rättigheter respekteras. Samiska rättigheter är mänskliga rättigheter.”

Sara Meidell