Hur var det egentligen med toapappret, har någon ännu knäckt psykologin bakom coronahamstringen? Eller är förklaringen den mest uppenbara – att vi i tider av yttre hot snabbt blir primitiva, fixerade vid att upprätthålla organismen människa, en ämnesomsättning. Att den driften, korskopplad med en intellektuell överbyggnad som samtidigt strävar efter att bevara en känsla av civilisation i kaos, inte kan sluta i annat än länsade hyllor på stormarknaderna. Pappersbalar som krockkuddar mot katastrof.

Större och mer komplext är dock hela temat ätande, hur coronakrisen gjort de dagliga måltiderna till en huvudaktivitet för många, både i tanke och handling. När andra nöjen släckts ner och hemmet blivit våra fort har matlagning seglat upp som ett dominerande intressefält, både sysselsättning och tröst i en instängd tid. Inte heller det förvånande – för är det inte som att de senare årens stegrande matintresse, den närodlade finkrogskulturen, det prepper-inriktade livsstilsätandet, närmast väntat på en kris som denna för att få en försöksyta att blomma ut på.

Det vore enkelt att känna en liten hopplös cynism inför detta – var vi alltså inte större än så här? Kavlar pasta i kaklade kök medan världen rämnar. Samtidigt har vi inte råd att inte försöka förstå de barn vi blir där vi står i vår regredierade nakenhet inför krisen, hur våra försök att skapa kontroll ändå följer en viss logik. Hur detta att vi plötsligt bunkrar saker vi aldrig annars äter inte bara är ett försök att återskapa en trygg barndom (eftermiddagarnas pulvernyponsoppa, tältsomrarnas burkskinka) eller vara en duktig samhällsmedborgare i åtlydnad av statliga direktiv om husmansknäcke och sardiner. Att det i ett kyligt mars där tjälen ännu håller grepp om jordarna, faktiskt gått upp för oss att förråden av basvaror som tomater och gurkor kan stå tomma snabbare än någon hinner säga balkongodlat. Och att de konserverade ärterna som tidigare töntstämplats, i de tider där allt plötsligt ligger i träda, kan vara vårt smartaste val.

Att vi i butikshyllornas blottade stålskelett ser hela världsekonomins skörhet naken framför oss gör förstås inte upptagenheten kring mathanteringen mindre ångestfylld. De två månadslöner vi anmodats ha på kontot, i skarp kontrast till hur storföretagen på några korta timmar tömt varje depå – klart vi i denna förvirring, i en dubbelriktad akt av lojalitet mot systemen, då rusar iväg och bränner kapitalet på pastasäckar och torrjäst. Vi som har kapital och bil att bunkra med, vill säga – för i krisens paradox skådar vi också nu hur de vi trodde stora och starka faller offer, samtidigt som det aldrig blev tydligare hur de stora och starka ändå är de som står bäst rustade för att klara sig. Och ingenting är enkelt heller i detta: plötsligt kan hamstingsskammandet slå över, även det till fördel för de privilegierade – som i Angela Merkels Tyskland. Hon, som landsmoderligt kan posera med lätt lastad kundkorg i medierna, i vetskap om att verklig svält för henne aldrig kommer bli en realitet, medan storfamiljer förhindras handla sina rimliga ransoner mjölk och bröd.

Inte heller i Umeå är det enkelt – men här, som i varje stad med anspråk på att vara en del av världen, finns i maten och restaurangerna en egen berättelse om makt och plats, att tillhöra eller tryckas undan. Genrifieringens symbolplatser, sushiställena och kaffekedjorna, plottade tidigt ut kartan – sedan kom den uppstädade stadskärnan, Frasses stängning som kortslöt raggarrundorna, foodtrucks i stället för pizzavagnar och en restaurangkultur med en medelklasspublik i huvudsikte och vid borden.

I denna stad i världen har coronakrisen under ett par märkliga veckor nu utspelats framför helgvandrares ögon. Människor som givit sig ut för att säkra fortlevnaden hos både den lokala krogbranschen och den kosmopolitiska känslan som restaurangboomen kom med, har vinglat fram genom stan. Tjusiga papperspåsar på cykelstyrena, i dödsförakt gentemot både de engångsförpackningar som helt nyss skulle bekämpas och de virus som i take-away-flockarna i restaurangdörrarna haft närkontaktsparty.

Korsande dess spår, i tystare tramptag, alla de tyngre lastade cyklister som sedan några månader också befolkar stans stråk. I rosa-grå jackor och med fyrkantiga lådor på ryggarna fick de oss kanske att känna oss som en del av den stora världen innan corona baktände globaliseringstanken – och visst, Lo Kauppis cykelbud i svarta satiren Född Hora hann kanske drabba Umeåpubliken innan scenerna stängde. Men vem i ett nedsläckt kulturliv, inför en arbetsmarknad i kaos ska nu ha inspiration och kraft att strida för humana villkor för de mest skyddslösa?

Coronakrisen upphäver allt vi tidigare hållit för sant, men i skälvande tider fortsätter ett ting att gälla, demokratiskt och ovillkorligt; att äta bör vi annars dör vi. Panikbeteenden utlösta av coronapandemin bevisar att denna insikt haft snabbare tillgång än vi kanske trott till de primitiva instinkterna i mänskligheten. Lika ovillkorligt och demokratiskt är dock detta; att äter gör vi, ändå dör vi. Låt oss hoppas att den insikten får koppla grepp lika hårt om oss människor, så vi förmår göra det bästa av den korta stund vi har på jorden.

Sara Meidell