Av respekt för stundens allvar valde många att ställa in årets aprilskämt – men från det kyrkliga sammanhanget flödade skämten desto rikligare, konstateras i tidningen Dagen, som i sammanställningen från de kristna nyhetssajterna kunde berätta om bland annat troalettrullar, kyrkbänken Träsmak i platt paket eller doftgranar med lukt av värmeljus och torra kakor för hemmasittaren i längtan till kyrkorummet.

Är det, som Alex och Sigge poddspanar, kyrkans redan färdiga språk och form för att hantera existensen som gör skämten möjliga? Ett institutionaliserat och historiskt förankrat lugn, medan övriga världen vrider sig i ångest inför hur döden plötsligt blev så närvarande i varje del av liv.

Kanske – men skämten om doftgranar och kyrkbänkar för hemmabruk fångar samtidigt något väsentligt i svenskarnas relation till kyrkan: dess strikt rumsliga dimension, den kroppsliga koppling som finns i folklagrens minnen av bröllop, barndop och adventshögtider och säkert lätt skulle kunna aktiveras via ett doftminne lagrat i en wunderbaum.

Kulturkristendom, kallade David Thurfjell, professor i religionsvetenskap det när han 2015 utgav boken “Det gudlösa folket”, där svenskars förhållande till religion kartlades. Ett kluvet sådant, konstaterade han då, men där vi kanske inte är så sekulariserade som vi tror. För samtidigt som vi avvisar religionens institutioner, fortsätter vi döpa våra barn i kyrkan och vill begravas av en präst. Och på frågan om det finns en Gud svarar visserligen nära 80 procent nej, men Sverige ligger i topp på Europalistan över andel i befolkningen som tror på en högre livskraft eller ande av vagare natur.

På senare år har också observationer kunnat göras kring en ny öppenhet för en religiös andlighet – bland annat i populärmusiken, som DN:s Kajsa Haidl nyligen skrev om, med artister som den amerikanske rapparen Kanye West och den svenska folkmusikern Sara Parkman som exempel på en ny tids förkunnare av kristendomen.

Den sistnämndas magnifika album Vesper från i fjol är ett rop på helighet i en tid av politisk oro och klimathot, men på skivan är också naturen självklart närvarande som en plats för nåd – en god bild således, av hur just skogarna, fjällvidderna, sjöarna och haven inte sällan är det som vi sekulära svenskar kopplar en vagare andlighet till och avser när vi ändå talar om en högre kraft.

Aldrig blev väl detta heller mer tydligt än påsken 2020, när corona begränsar våra liv. För även om kyrkan nu mobiliserar med stadiga webbaserade program, är det förmodligen inte dragningen till kyrkorummen som för de flesta blir den andliga prövningen, utan påsktidens längtan till landet. Beredskapen för att göra avkall på stugöppning och lantställenas sammankomster i en tid som kräver minimala rörelser är samtidigt det som i någon mån kommer att avslöja vår andliga mognad – hur långt kärleksbudskapet och vår kollektiva omsorg sträcker sig i praktiken, när vi själva måste stå tillbaka för att skydda de svagaste, för fortsatt liv.

Aldrig har dock förutsättningarna för just reflektion varit bättre än nu, under en stilla vecka där själva jorden lugnat sig. I Bryssel och London har forskare uppmätt en minskad aktivitet av seismiskt brus i spåren av coronapandemins lockdowns och minskade mänskliga aktivitet.

I den stillheten borde plats finnas för ett nytt lyssnande inåt – i våra digitala möten nya möjligheter att ur en nyupptäckt längtan efter fysisk samvaro söka urskilja och förädla våra bästa förmågor som människor.

Mänsklig beröring och kontakt kommer att mytologiseras, spår någon i en kommentar i mina sociala mediers flöde av corona-analyser och jag tänker att vore inte det den vackraste manifestationen av ett kristet kärleksbudskap. En ny förundran inför människans djupaste behov av att bli rörd av en annan människa, i varje del av sin mänsklighet.

För aldrig blev det väl heller mer brutalt konkret än i coronakrisens vår hur vi blir till genom andra. Hur vi beror av varandra och hur det vi gör mot våra minsta ska drabba oss alla.

Redan innan coronapandemin lamslog världen stod behovet klart av ett nytt språk. Ett tankemönster, bortom det sekulära samhällets, för att tala om, förstå och förändra den värld som klimathot och politisk polarisering under en tid låtit oss skåda det snara slutet på. I boken ”När själen går i exil” från i fjol gav antropologen Mikael Kurkiala en idé om hur religionen skulle kunna erbjuda ett sådant referenssystem – men bara om religionens riter kan frikopplas från såväl frågan om Guds existens som det sekulära samhällets destruktiva strukturer, den blinda tron på ständig tillväxt, avtrubbningen och bristen på både ödmjukhet och språk för att tala om alltings ändlighet.

Och om den svenska linjen i bekämpningen av coronaviruset väcker förargelse i ett globalt sammanhang för sin tillit till individens insats, är det kanske samma individperspektiv som kan peka ut vägen till en sådan religiositet.

Individualism är ett honnörsord i svenskarnas trosbekännelse, påtalar religionsvetaren David Thurfjell i en intervju på sajten forskning.se – en stark vilja att ha friheten att själva utforma vår syn på livets mening och mysterier, säger han, som är så stark att den närmast är sakral.

I den kris som nu pågår, där varje sanning står inför omprövning, framstår denna paradox som en vacker öppning mot en ny meningsfullhet i en ny form av religiositet. Svenskens irrationella hållning, mellan det avkristnade och kyrkobetalande, mellan det vetenskapstroende och mystiskt sökande, som en väg via religionens erfarenheter mot en andlig frihet som kan förändra världen.

Sara Meidell