De äldre står med självklarhet i centrum för samhällskollektivets oro och omsorg under pågående coronaveckor – men för mig har det varit i stunder då virusets närvaro blivit synlig hos barnen och de unga som något i mig gått sönder på riktigt.

Några femtonåringar i min närhet bygger en tidskapsel, drabbade av allvarsstämningar de inte tidigare erfarit, men marken är frusen och inget kan grävas ned att senare återvända till och försöka förstå. Genom en nedsläckt gymnasiekorridor går jag intill en annan ung människa förbi inställda studentförberedelser, nedräkningar som avbrutits, trappor som ingen ska springa ned för, ut i världen. Det är som i en film, säger de om högtalarutropen i butikerna som manar människorna att hålla avstånd. Några dagar senare ser jag i blicken hos tonåringarna på stan hur de redan integrerat den dystopi de hittills bara mött i fiktionen i sina rörelsemönster.

Medan våren påmint om naturens cykliska nåd i allt, har alltför många ögonblick som dessa samtidigt erinrat om att varje ung generation bara är ung en gång. Att årsringarna från coronavåren blir de som de unga för alltid kommer att bära i sina inre.

I den första chockvågen skrev den italienska författaren Silvia Avallone en text i DN som just då var akut trösterik. En finstämd men uppfordrande uppmaning till de unga att förvalta tiden av plötslig begränsning av rörelsefrihet väl, som ett unikt tillfälle till introspektion. Den texten bär fortfarande sin brinnande relevans – en påminnelse om att coronapandemin är ett tillfälle för mognad i vid mening och en situation som i sig bär mycket av vad ett vuxenblivande handlar om. Att stå ut med väntan och ovisshet, inordna sig i ett kollektivt ansvarstagande. Förmå hålla tillbaka en rörelse som i grunden strävar utåt, uppåt.

När våren nu sträcker sig mot sommar växlas dessa ord in i konkreta konsekvenser och det blir alltmer tydligt precis hur svår denna tillbakahållna rörelse kan kännas i en ung själ och kropp. Tjälen har gått ur markerna för coronans tidskapslar, men luftrummen ska i år förbli stängda, vägarna och rälsarna kommer denna sommar inte att bära någons längtan ut i världen.

Och i tomrummen där språkresorna och fotbollscuperna, festivalerna och tågluffarfärderna skulle ha ägt rum träder nu skuggbilderna fram av hur avgörande även de fysiska förflyttningarna till nya sammanhang är för just vuxenblivandet. Mötet med andra nationaliteter och samtalskulturer, andra ljusdagrar och skuggor från platser där solen faller in från annat håll än hemma – att dela kroppsliga erfarenheter av ett ungt globalt kollektiv i rörelse över gränser, länders och de egna.

Att hela reseindustrin och dess villkor måste omdefinieras i grunden har i coronapandemin blivit omöjligt att förneka. Och i den fossila utsugningen som förbinder moderniteten med det resande som människan i ett tidigt 2000-tal hållit för självklart, finns bara vinster att göra i en sådan omställning. Den vita västvärldens kolonisering av Det andra, en global elit som likt gräshoppor studsar mellan turistparadisens generiska resorter – inte en dag för tidigt kom den käftsmäll som tydligen behövts för att låta det på alla vis ohållbara i detta framgå. Många hoppfulla tecken syns också redan på en beredskap för en mer radikal omställning, där människor med spirande tacksamhet inför det definitiva i den pågående krisen börjar ladda hemmet och de nära omgivningarna med högre värde.

Men i en tillvaro där alla relationer och all social aktivitet på ett ögonblick förpassats till ett digitalt fält får vi inte glömma att resor till andra platser också varit och förblir en viktig del av moderniteten och samhällsutvecklingen. Tydligast blir det i just den avstannade rörelsen hos de unga – för när coronakrisen plötsligt ställt om blicken ser vi inte längre bara skärmarna i tonåringarnas händer, utan också en tillbakahållen energi och en längtan framåt, ut ur pågående restriktioner.

Från det tidiga universitetsväsendets peregrinationer, bildningsresorna som från 1100-talet sände ut studenter till lärosäten i andra länder, löper bågen hela vägen in till 2020-talet, genom tågluffar, festivaler, volontärsomrar: insikten om de andra sammanhangens betydelse, geografiska, kulturella, för själslig och intellektuell mognad. Att de helt nya villkor och möjligheter som det digitala skiftet ställt upp, där nästan allt i dag är nåbart via våra skärmar, inte förändrat att vi också är fysiska varelser, som blir till även i vår kroppsliga erfarenhet av världen.

På motsatt vis har coronapandemins tvärbroms av den fysiska rörligheten också en intellektuell och känslomässig motsvarighet – den klaustrofobi och lätta panik som nu sköljer över människor som inte längre har en teoretisk full tillgång till världen. För många vuxna är den insikten enbart nyttig – men för en ung generation är den i någon mån naturvidrig, då hela det unga tillståndet behöver handla om en övertygelse om att allt är möjligt och världen tillgänglig.

I moderniteten och globalismen har denna unika passage för världens unga varit ett av de fina stråken, där just känslan av det möjliga varit lika värdefull som de faktiska resorna som utförts: en testyta som på ett filosofiskt plan liknar konsten, en plats för tankar om de vi skulle kunna vara, de vi kan vara, i andra sammanhang. När corona stänger gränserna försvinner också den projektionsytan, själva möjligheten att med självklarhet reflektera över ett möjligt liv till hösten, i Sydafrika, Japan, Manchester, studier i Danmark eller Storbritannien ens.

Hur vi uppfinner nya projektionsytor för hopp, för vilka vi är möjliga att bli, platser för att dela livsperspektiv och erfarenheter med andra än dem i vår omedelbara närhet, är frågor som de unga hjälper oss att få syn på när vi blickar mot en värld post-corona.

Krisens besked om att tiden för vansinnesflygningar världen över för alltid är förbi, är en tacksam nåd – samtidigt måste vi så varsamt vi kan hålla öppet för det mänskliga utbytet över gränserna, bildningsresorna. För vuxenblivandet i vidaste mening, det hopp hos de unga som världen så akut behöver.

Sara Meidell