Gula löv och mörkare kvällar flaggar för terminsupptakt, det är den tid på året då kulturlivet firar biljettsläpp och bjuder in till programpresentationer – men icke så i undantagsåret 2020. Inför hösten råder fortfarande limbo och i kulturbranschen är situationen långt mer absurd än den hade behövt vara. En sommar har passerat av icke-besked, icke-hopp för det kulturliv som desperat hade behövt bara en tillstymmelse till möjlighet att planera hösten.

Än är det svårt att överblicka men alla skäl finns att anta att kulturlivet i landet kommer att ha skadats värre än storstadsregionernas och att uppbyggnaden här blir svårare.

Redan innan krisen tecknades ett slimmat kulturliv, med länsteatrar och musikinstitutioner som genom åren successivt gjort sig av med sina fasta anställda, länsmuseer med urholkade budgetar – och under en coronakris där friteatrar raderats ut, kulturföreningar givit upp andan och lokala kulturarrangörer lagt ned, är det en karta vi ser där kraften graviterar starkare än förr mot storstäderna. Huvudstadsscenen, med sina statliga muskler, sina trots allt bättre levnadsvillkor för frilansar.

I konsten är ögonblickets kraft och magi ofta det centrala, men – och detta kan inte upprepas nog många gånger; kulturvärlden är till sin uppbyggnad och organisering en sfär där långsiktighet och stabilitet över tid är avgörande. Både för den rena verksamheten, men också för att konstnärlig utveckling ska kunna ske – alltså, i vidare mening, att konsten ska kunna stå så fri som den omsjungs om i högtidstalen om dess samhällsvärde.

Coronapandemin har därmed inneburit ett dubbelt slag mot kulturen – både raderat ut en pågående verksamhet, men också destabiliserat dess fundament genom att skissa ett framtidslimbo där inte bara ett reellt ekonomiskt hot föreligger utan också en risk för utslätade konstnärliga uttryck, eller en hämmande instrumentalisering av konsten. Även i detta avseende står kulturen utanför storstäderna mera skyddslös – för klart är att det kommer att krävas enastående starka kulturpolitiker ute i landet för att i framtiden lyckas freda kulturens frihet och levnadsmöjligheter i coronapressade region- och kommunbudgetar.

Mycket har i vår och sommar behövt handla om kulturskaparnas villkor, att rädda själva produktionsledet – men ur ett demokratiperspektiv blir de inställda kulturarrangemangen en kritisk faktor även gällande publiken; medborgarnas tillgång till kultur, de konstnärliga upplevelserna likväl som de vidare rum för prövande och kritiska tankar och samtal som kulturen ger. För även om den digitala kulturen gjort stora framryckningar i krisens spår, med nya modeller för tillgängliggöranden, kan livekulturens rum för fysiska upplevelser och samtal inte ersättas.

Även här blir utmaningen en annan i landsortens glesare utbud; om de strikta restriktionerna kvarstår kan risken inte underskattas att en publikelit cementeras, av kulturvana besökare som är snabba att köpa och boka de begränsade platserna.

Sedan regionerna tog över ansvaret för att fördela de statliga regionkulturpengarna i början av 2010-talet, har de sittande regeringarna med tydlighet visat att det inte är någon vits att ropa på mer statliga pengar att matcha de ökade kostnader som i stället landat på region- och kommunbudgetar. Under Amanda Linds styre har ett något större hopp väckts om nödvändiga uppräkningar till regionerna – men den debatten är förstås nu pausad medan det klargörs huruvida kulturministern kan presentera en strategi för att ett regionkulturliv alls ska finnas kvar efter krisen.

Men akut läge råder, där regionerna står inför hot om både konstnärlig avfolkning, avstannade konstnärliga processer och inte minst ett tystnat kultursamtal. De närmsta veckorna blir kritiska – kan kulturministern inte mycket snart ge besked om mer statligt stöd och inte minst ett förtroende till kulturarrangörer att hålla en säker men utökad publik verksamhet igång väntar en höst av kulturskymning som kan bli mycket lång.

Sara Meidell