Det största föräldratabut av i dag är att inte kräva en omedelbar utloggning.

De skriver med tummarna, så snabbt, så självklara är deras rörelser. Tvåhandsfattningen om mobilen, som samtidigt är som en egen kroppsdel. Ibland, när alltför lång tid gått utan ögonkontakt eller talad dialog i mer än två meningar, ber jag dem pausa. Samtidigt får jag hjärtklappning vid tanken på att de skulle logga ut helt – plågsamt medveten om att reaktionen troligen utklassar de flesta andra föräldratabun av i dag.

The Social Dilemma heter nysläppta Netflixdokumentären där avhoppade programmerare och de skarpaste techkännarna och kritikerna av i dag målar sociala medie-jättarnas hotbild mot en demokratisk världsordning. Det är hårresande vittnesmål, dystopiska framtidsanalyser – och filmen ställer också mitt eget sociala dilemma i plågsamt skarpt ljus. Detta att jag är alldeles för förtjust i att se mina barn kliva ut i världen genom sina mobiler. Alldeles för fäst vid deras identiteter på sociala medier, den speciella kommunikation vi har och de liv vi delar bara där.

Känslan inför mina barns sociala medier-bruk har alltid varit densamma som i lekparken när de var små. För att inte framstå som en ansvarslös förälder plockade jag alltid ner dem från klätterställningarna tidigare än jag ville. Men egentligen visste både jag och barnen att de klarade mycket högre höjder.

Jag minns känslan av ett ständigt pågående privilegium, att få upptäcka alla de förmågor de hade i sig, all kompetens som världen förlöste bara genom att vi var i den. En sån nåd att få vila i att jag inte skulle behöva lära dem allt om världen, att de själva var programmerade för att erövra den och att det var precis som det skulle.

Så har jag också mörkat för andra föräldrar exakt hur fritt jag släppt ut dem på sociala medier, med konton upprättade på mitt initiativ i lågstadieålder. Hur jag sedan fascinerats av att följa dem ta ut en helt ny rumslighet och dimension i vad social interaktion kan vara. Hur jag inför deras rörelser över de digitala plattformarna i skrift och rörliga bilder har stått i förundran som inför våren, ja, inför hela moderniteten och hela den ljusnande framtid.

Detta är två av mina svagheter: tron på att världen i grunden är konstruerad för att ta vara på människans goda. Det, och en alltför blind förtjusning i att se en ung generation ta ut riktningar jag själv inte kunnat tänka ut. Dessa svagheter är också hela samtidens: naiviteten kring vilka krafter som formulerar idéerna om tillväxt och utveckling – och i dokumentären om sociala mediers världspåverkan blir det isande tydligt.

Kom ihåg att det är du som är varan, att du betalar med din tid, dina känslor, dina relationer, har jag duktigt undervisat mina barn när jag hjälpt dem med idel nya konton, själv med huvudet djupt inne i Instagram och Facebook.

Inför hyckleriet och skamkänslorna över att trots allt sälja ut både dem och mig själv, insikten om att vara grundlurad, har jag alltmer ihärdigt intalat mig att människornas oberäknelighet och lynnighet alltid ska kunna övertrumfa algoritmerna. Att våra psyken och känsloliv är mindre stereotypa och flockpräglade än de föreställningar som techjättarna byggt sina vinstmaximerande plattformar på.

Vad The Social Dilemma visar, med tydligare argument och mera drastiska vittnesmål från insidan än vad som tidigare hörts, är att alla sådana försvarsresonemang är ogiltiga. Att sociala medier aldrig kunnat betraktas som en neutral arena, eller bara en förlängning av politiska och ekonomiska strukturer. Att plattformarna i stället faktiskt är monstret som slitit sig från sin vetenskapsman, beroendeframkallande, en övervakningskapitalism gynnad av polarisering och grupptänkande.

Varje liknelse mellan att erövra sig själv i lekparkens klätterställning och att uppfinna nya världar för samtal och självförståelse via sociala medier är alltså, visar dokumentären, omöjlig. Att släppa ut barnen på Facebook, Instagram, Twitter, Snapchat, är i stället att låta dem vandra ut på fält designade för att trigga de sämsta sidorna i mänskligheten som kollektiv.

Den enda rimliga reaktionen på en sådan insikt är förstås att genast kräva en utloggning – ändå låter jag mobilerna förbli i barnens tvåhandsgrepp. Kan ju heller inget annat, med min egen mobil så hårt fastsatt i mina händer.

Tänker för att lugna mig att de unga kommer att finna en väg att övertrumfa monstret ändå, på vägar som jag själv inte är förmögen att tänka ut. Att det faktiskt är varje generations stora och svåra uppgift, att vara lite bättre än den förra. Att om det är några som ska klara det så är det de – de som snabbare än någon generation tidigare springer ifrån den förra. Som är så coola i sin helt nya art där de svingar sig fram, öppnar portaler mot ständigt nya digitala världar.

Sara Meidell