Torsdag den 8 oktober, klockan 13 till 15 skulle jag ha föreläst på litteraturvetenskapens essäkurs, om kulturjournalistik och arbetet på en kulturredaktion bland annat. Just detta: arbetet på redaktionen, gjorde förstås att jag fick ställa in det hela – för just denna oktobertorsdag blev som känt den dag då just klockan 13 Nobelpriset i litteratur tillkännages. Den dag och tid då en kulturredaktion inte kan vara på annan plats än just på redaktionen.

Nobeltillkännagivandet är ett av det roligaste och mest utmanande en kulturredaktion får ägna sig åt under ett bevakningsår. Litteraturskribenterna är på tårna, hela redaktionen graviterar i ett sällsynt undantagstillstånd mot kulturhörnan.

Ändå var det med kluvna känslor jag ombokade litteraturstudenterna – för i år är känslan svår att ignorera, att litteraturen lever starkare i de akademiska korridorerna snarare än vid Akademien.Att det snarare än litteraturkritiker på pass inför tillkännagivande hade behövts skvallerpress, politiska tyckarsluggers, ja, vilka som helst nästan, för att täcka den händelse som blivit så mycket annat än litteraturens julafton.

Den debatt som utgjort ouvertyr till Nobelveckan ger sin tydliga bild: den avhoppade sakkunnigledamoten Kristoffer Leandoers uppgörelse med en maktspelande Nobelkommitté, mest angelägen om att genom priset till Peter Handke försöka chocka en kritisk debatt till tystnad, enligt honom.

Just detta är dock också vad som visar på Nobelprisets unika status som spegel för samtiden; vi har ett litteraturpris av global tyngd vars stora problem just nu är att förmå borsta upp sig, torka bort mascararänderna, vi har en kulturinstitution fallen från höjderna ner i polarisering och personliga vendettor – allt detta så smärtande signifikant för en samtid präglad av apokalyps, de snabba drevens logik, havererande samhällsfundament.

Att Nobelpriset i litteratur ännu har en bevarad status står dock klart: när Svetlana Aleksijevitj hotades i sitt hem blev sannolikt Nobelpriset den faktor som räddade henne från att försvinna likt andra belarusiska oppositionella. Prispengarna kan inte heller underskattas som ett kapital som använt rätt kan få vidare mening för litteraturen: Olga Tokarczuks författarstiftelse som det senaste och tyngsta exemplet.

Därför är coronaårets nedtonade omständigheter något av en nåd för prisets framtid – vi slipper den känsla av hyckleri som oundvikligen hade omgärdat en ceremoni i ett läge där alltför mycket fortfarande är sårigt och en omstart kan naturligt inledas. Avgörande i det arbetet blir att Nobelkommittén och Svenska Akademien stiger upp som en institution i tiden, med litteraturen först och främst – en process som bör ta höjd för vilka reformer som än må krävas för att vädra ut och förnya formerna för akademiens arbete och prisprocessen.

Att litteraturen behöver ett pris med global guldglans är förstås inte en given lag – däremot behöver den allt det som sker i anslutning till en sådan stor händelse: manifestationen av att litteraturen betyder något i världen och i synnerhet i en värld som den av i dag – en fiktion i sig själv nästan, som i lika hög grad som fungerande demokratiska institutioner behöver romanerna; litteratur som kommer närmast möjligt de största, svåraste, vackraste dimensionerna av vad det är att leva på jorden, som på riktigt vidgar människors livsutrymme.

Befriande i upptakten till årets tillkännagivande är att notera att litteratursamtalet ändå har sin egen livsnerv och sina möjligen institutionaliserade traditioner – för även om den skadeskjutna prisutdelaren haft stort utrymme i samtalet, har också namnspekulationerna fått traditionsenligt stort utrymme; en nog så viktig och folkbildande del i det samtal som priset genererar.

I en tid av identitetspolitiska låsningar står Nobelkommitténs ovillighet att inordna sig i något fördelningspolitiskt schema visserligen ut som en kvalitetsmarkör – men är det något år man önskar att Per Wästbergs ”ibland gör vi som ni vill” kunde få besannas, så är det väl i år. Storfavoriterna Anne Carson eller Jamaica Kincaid vore båda visserligen ljuvliga att få se galaklädda i en glittrande prisutdelning – men hundrafalt hellre kan någon av dem gärna få bidra till att återge Nobelpriset akut behövlig guldglans.

Sara Meidell