Efter ett par års upptrappning har vinterbadandet i år slagit igenom som den bredaste av folkrörelser. Till varje litet vattendrag vallfärdar nyfrälsta entusiaster, nedstigningar i vakar och lyriska rapporter om endorfiner fyller alla flöden.

Men aktiviteten klyver också folket – för lika många som delar med sig av sina dopp, lika många är det som låter sig retas upp av saken. Mångåriga veteraner gnäller över trängsel på bryggorna och både de och ickebadare suckar över badskryt på facebook, de kan väl bara bada, som vi andra alltid gjort eller struntat i att göra?

Varför provocerar trenden? Är det så banalt att det handlar om en oformulerad primitiv misstanke om att om många tar för sig av något som verkar njutbart och uppbyggligt, så blir det mindre kvar åt oss andra? Eller är det bara det faktum att vinterbadarna gärna offentliggör sina bad som stör?

Ja, faktiskt har båda tankarna sin giltighet. Vinterbadandet har åtminstone fram tills nu haft en stark koppling till exklusivitet, en air av hemligt sällskap som omgärdat de intima vinterbadande sammanslutningarna.

I vinterbadandets mytologi finns också en koppling till den så starka hälsotrenden av i dag, en kroppstukt i sin tur med täta band till ett medelklassliv av fria arbetstider och ekonomiska möjligheter att investera i sin kropp. Lägg till detta de högre klassernas historiska annektering och privatisering av stränder och bryggor och vi har en stark dimension av något elitistiskt i vinterbaden.

Vinterbadsrapporternas provocerande effekt skulle i så fall kunna förstås som alla andra fall då folket närmar sig elitens privilegier; en stressfaktor för den vip-skara som därmed står inför att behöva förflytta sig till ett nytt fält för att behålla sin exklusivitet.

Okej, det är långsökt och kanske dumt att försöka spåra någon klasskamp i fråga om vinterbadets transformation till folksport – men däremot pekar trenden och reaktionerna ut något viktigt kring kropp, makt och utrymme, det ständiga förhandlande som pågår, där omsorg och uppbygglig vård av den egna kroppen står i centrum.

Sara Martinssons bok Knäböj, om kvinnor som styrketränar är ett utmärkt aktuellt exempel på hur underprivilegierade grupper genom egen kroppsstyrka kan ta makt över ett territorium som de hållits borta från. Träningen handlar om självkontroll, men också om ett frigörande och ett återtagande av en kropp som en helhet snarare än som bröst, rumpa, lår.

Raljerandet kring virushunken Anders Wallenstens overkligt disciplinerade kost och träning, som han berättade om i samband med lansering av sin nya bok om just kost och träning, är ett annat färskt exempel på samma maktspel där kroppen är i centrum. Folkets hån mot en elit, som ändå sitter med trumf på hand genom livsvillkor som gör sådant som lunchlöprundor eller god sömn till självklarheter.

Coronaepoken har satt våra kroppars politiska dimension i skarpare ljus än på länge. Samtidigt som pandemin bryter en tid av ökad individfixering och kroppskult och gör kropparna till en kollektiv fråga och en samhällsangelägenhet, står det kristallklart att hierarkierna är tydligare än någonsin. Att även ett i grunden opolitiskt virus gör stor och avgörande skillnad på folk och folk.

Vinterbadarna med sina självchocker och endorfiner väcker känslor som leder väg mot en debatt som borde få bli viktig under lång tid efter årets badsäsong.

Sara Meidell