”Sjung för den döda, sjung lite värme, för hon huttrar – utan klädnad.

Sjung för henne, vi sjunger dig lättare steg, vi sjunger dig två käppar.”

Så skriver Rolf Aggestam i diktsamlingen Mitt i veka livet, utkommen just innan han själv lämnade jordelivet – poesi som vackrare än någonsin gestaltar just transitzonen mellan livet och döden. Jag tror inte att recensionerna av boken egentligen går att kategorisera som minnestexter, ändå är de bland de vackraste jag läst i denna säregna genre.

Har de blivit fler eller bara innerligare det senaste året? Runorna över ikonerna och kändisarna, de där lite egentligen omöjliga texterna som skär genom både de journalistiska och existentiella ramverken.

Ofta går det att skilja dem som skrevs i steget och den omedelbara känslan, från de förproducerade runorna i kulturredaktionernas lager – de förra blir naturligtvis alltid bättre – men ofrånkomligen ingår dessa texter i en genre som riktar sig mot att försegla ett livsvärv och ett minne.

Så skriver de också in sig i en offentlighetens dramaturgi gällande sorgen efter de som lämnar oss – de som tillhörde offentligheten, vill säga.

I den samhälleliga och mänskliga tragedi som är coronapandemin, har det varit trösterikt att följa hur berättelserna om sorg och minne både vidgats och fördjupats – att runorna i offentligheten famnar fler sorters människoliv än förr. Symboliskt starkt var till exempel när New York Times i maj i fjol på sin förstasida publicerade namnen på 1000 av landets dödsoffer i viruset, flera med korta noteringar om hur de levat; någon hade ett sarkastiskt leende som smittade, någon var brandman och deltidstomte.

Samma sorts berättande har pågått en tid i P1:s vardagligt gripande serie i Ekot, med intervjuer av närstående till avlidna i covid. Här får berättelserna om sådant som en farfars stensamling och en makes ettriga tjurighet plats, men också en ofta drabbande pågående sorg hos de som berättar. Mitt bland minnena, en plötslig förtvivlan vid insikten; vi hade ju alltid varandra. Hur ska jag kunna lära mig att göra allt ensam?

Hur skriver vi om de som lämnat oss? Om sorgen? Vems är den och var hittar den sin rätta plats i samtalen, i sprången mellan sociala medier, familjesidor och kulturredaktioner?

Jag kände inte etnologiprofessorn Britta Lundgren privat, men beskedet om hennes död i förra veckan skickade en isvind och en svårförklarlig melankoli genom hjärtat. En sådan känsla manar till minnesord – men till de många innerliga sorgeord som snabbt skrevs i flödena behöver egentligen inget tilläggas. För mig liksom för så många som skrivit drabbande under de senaste dagarna var Britta Lundgren, verksam vid Umeå universitet, en enormt viktig förebild, som forskare, genusvetare, intellektuell – en genuin människomänniska, så inspirerande med sin skarpa och vitala blick på världen.

Ändå vill jag dela med mig av det stråk i hennes gärning som kilar sig så starkt in mitt i ett nu och som handlar om just sorg efter en förlorad människa.

”Oväntad död – förväntad sorg” heter den bok som Britta Lundgren gav ut 2006 och som nu när hon själv är borta ger så många tröstande perspektiv och insikter om hur sorg ser ut – men framförallt vilket starkt kulturellt tryck och påverkan den står under.

I sex intervjuer talar hon med kvinnor som plötsligt mist nära anhöriga och i hennes analys tecknas sorgen som en närmast förtryckande struktur i hur den i samhället ges plats och vilka former och uttryck som påbjuds socialt, kulturellt och inom myndigheterna.

Femton år efter att den utfördes är det en mycket rik studie och det viktigaste den belyser, blixtskarpt nu, i coronapandemins verklighet, är detta: sorg är inget vi har, utan något vi gör. Oavsett vad samhället lär oss om hur den ser ut, vilket kön den bär, vilken dramaturgi den följer, är den alltid individuell, oförutsägbar, en unik resa. Därför är sorgen inte heller något som äger rum i en myndighetsapparat, en vårdstruktur, hos experterna. Den är vår att forma, på gott och på ont.

Att det finns en palett av sorgeberättelser i offentligheten att luta sig mot är bra, vi behöver dem för att inte känna oss helt ensamma. Samtidigt behöver vi vidga rummet för hur sorgen efter en närstående tillåts se ut, bryta tabun som vi kanske inte ens är medvetna om existerar. Vara mycket ödmjuka för den högre grad av mänsklighet detta kan leda väg till.

Sara Meidell