Någon vecka innan jag klev på jobbet som kulturredaktör på VK kom Gunnar Balgård ut till redaktionen för att säga hej. Vi drack kaffe i matsalen och snart stod det klart att jag satt på de utfrågades stol – hur hade jag tänkt mig utföra uppdraget, hur med att få ihop det med familjelivet och varifrån kom jag egentligen? Jag minns inte om jag svarade särskilt tydligt, men nämnde något om förskolor och kring min bekännelse om att vara autodidakt i det litterära fick jag en nick till godkännande – så var även Grundström, Ekelöf, konstaterade han.

Det är första och enda gången någon av mina frilansskribenter jobbintervjuat mig och fortfarande känns situationen helt rimlig – som närmast barnfödd rakt in i ett VK-skrivande, var kulturredaktionen rent faktiskt då mera hans än min. Och för en nytillträdande redaktör blev det en stund att spara och återvända till – som en påminnelse om kultursidans behov av både goda medarbetare och goda kritiker.

Genom åren har de regelbundna utvärderingarna av mitt redaktörskap fortsatt och både blivit intyg om hans särart; en kritiker av kritiken, men också ofta varit vägledande. När jag uppehållit mig för länge vid ett tema, eller när jag borde stanna kvar i något annat, har jag fått veta det och oftast har han haft rätt. Ofta har han detekterat nyanser man trodde passerade obemärkta och ofta har han också haft en särskild blick för skribentkollegers kvaliteter och styrkor. Under en tid då branschen förändrats stort har Gunnar Balgård kort sagt manifesterat vikten av medarbetare som är just medarbetare, som i vidaste mening tar sitt kritiska uppdrag på allvar.

Ofta har det därför också förvånat mig att Balgårds storhet i sin gärning gått så många förbi – hans litterära kunskap och överblick, men framför allt den höjd och frihet i tanke och språk och den nyfikna lyhördhet för människans nyanser som tycks hamna under radarn hos läsare som – möjligen, det är min egen analys – mest sett en Kulturman av försvinnande sort.

Därför är jag väldigt glad över den utgivning som nu sker, när Gunnar Balgårds skribentgärning i VK sammanfattas under rubrik ”Sett från norr”. I förra veckan intervjuades han av VK:s Karin Bernspång om detta, det urval av de totalt 2500 texter det blivit på kultursidan, som nu samlats i fem volymer på totalt sextonhundra sidor.

Det är en på många sätt unik och rik utgivning som jag hoppas uppmärksammas som den kulturgärning skribentkollegan och vännen Mats Rosin utnämnde det till i Folkbladet – vänförhållandet och Balgårds immunitet mot rädslor för eventuella jäv i kritikeruppdraget för övrigt värt att nämna som ett eget litet fält. Svårförsvarbart enligt somliga, har han å andra sidan stått helt transparent i fråga om att skriva om verksamma i hans vänkrets – detta till skillnad från de ohederliga band som storstadssammanhangens kultur- och medievärld rymmer i alltför hög grad, men i det fördolda.

Detta sagt också för att rikta ljus vidare på den norrländska position som är ett av Gunnar Balgårds starka signum – något som i sin tur också understryker att ja, som kritiker med verkshöjd, trogen sin lokaltidning genom alla år, är han i sanning en försvinnande sort. På samma gång ett exempel på hur en kritikerkarriär i regel börjar; i landsortspressen – och samtidigt ett undantag och en fisk mot strömmen i hur han trots sin tyngd inte låtit sig sugas upp av storstadsmedia.

I coronakrisens dråpslag mot kulturlivet har kritikeryrket hittills diskuterats mycket sparsamt – men likväl som övriga kulturvärlden riskerar detta fält att försvagas permanent, vilket i sig utgör ett helt eget hot mot kulturen. Inte minst gäller detta på redan svaga landsortstidningar, på kulturredaktioner som redan innan pandemin haft svårt att hävda sitt existensberättigande, sina frilansbudgetar och vikten av egna fria kulturskribenter knutna till sidorna, som en självklar del av journalistikens demokratiska uppdrag. När kulturscenerna under en tid hållits stängda, när turnéerna inte kommit ut i landet under flera säsonger, är risken stor att dessa hunnit tappas på så mycket energi och legitimitet att skadorna blivit irreparabla.

Förhoppningsvis – för vi måste nu orka söka det ljusa – rymmer krisen också en ny ödmjukhet och en ny lyhördhet på många nivåer. På min önskelista inför återskapandet och återuppbyggandet av det raserade kulturlivet, finns bland annat en stark längtan efter en fördjupad insikt i storstadsklustren om deras beroende av resten av Sverige – av de förmågor som där odlas, av de perspektiv hela landet så akut behöver.

Gunnar Balgård säger i VK-intervjun: ”Det är som att det jag har skrivit om har utspelat sig i ett lufttomt rum, men så är det ju inte. Jag vill gärna visa för kulturetablissemanget söderut att det här har funnits hela tiden men ni har tittat åt ett annat håll.”

Jag hoppas så att framtiden presenterar ett korrektiv mot hans utsaga.

Sara Meidell