Till ett av Littfest starka kännetecken är förmågan att ständigt kännas i framkant av litteraturvärlden – därför borde det inte vara ett dugg förvånande att festivalen också lyckades baxa sig in i digitalt format med så strålande resultat.

Utmaningen var onekligen stor, men en stabil litteratursändning blev det som gick ut under de tre festivaldagarna, imponerande både tekniskt och till varje del av innehållet. Smidiga övergångar mellan scenerna, med en rad kända och nytillkomna presentatörer – och med mellanlandningar i tv-studion vardagsrummet som blev ett smått succéartat grepp. Yukiko Duke och Po Tidholm visade sig vara ett perfekt utplockat par för uppdraget och med väl valda vinklar och gäster – Jan-Olov Carlsson, Curt Persson, Elin Grelsson Almestad, Daniel Åberg, Jack Hildén, Åsa Larsson med många fler – blev deras medverkan både ett fint ramverk till punkterna i Idun och en behållning i egen rätt. En extra guldkant till den internationella festivalen blev här också Yukikos intervjuer med internationella namn som Sofi Oksanen, Sjon – eller de filmade inslagen från poesivandringarna i Umeå – trots att nu arrangörerna sagt sig vilja undvika skärmar i själva sändningarna.

Själva programmet då? Ja, i begränsat format jämför med ett vanligt år och med många punkter som räddats från i fjolårets inställda fest, blev det en vacker Littfest-Littfest. En rad givande samtal, inga skandaler eller jubel men gott om fördjupande spår och uppfriskande tankar kring veganismen, röster från Sápmi, serietecknande, våld, feminism och ja, förstås Norrland, som utgjorde en starkare bas och tydligare röd tråd i år. Därtill verkligt starka kvällsprogram som sträckte ut litteraturens musikaliska och sceniska dimensioner.

Om någon hade befarat att platsens betydelse, Umeå, för Littfests karaktär, skulle stå nedtonad i en digitalt flygande och publiklös festival, så förstärktes den snarare i årets nya format. Mer i kulisserna kanske – för: att lyckas transformera festivalen så väl till digital form gör bara en arrangörsstab med mycket god förankring och känsla för de lokala nätverken, en festivalledning som förmår organisera ett starkt samarbete mellan professionella och ideella och utvinna det allra bästa av det kulturkapital Umeå besitter. Poeterna som rörde sig i staden, det tunna stråk av Littfest-folk som ändå flödade mellan författarhotellet och Folkets hus, samt inte minst sorgebudet om Nawal El Saadawis bortgång i helgen, som väckte minnet av ett tusenfalt hyllande i Idun under Littfests 2014-upplaga – allt det blev samtidigt starka påminnelser om att ett rumsligt och fysiskt fullbesatt Umeå är var Littfests själ bor.

Jag hoppas Littfests digitala version bara blir lagom bra, skrev jag inför festivalstart. I efterhand känns farhågan jag luftade – att en digital kvalitetsfestival skulle verka hämmande på viljan och kraften att återgå till full fysisk skala – helt onödig och även naiv, med tanke på vad Littfest visat sig kapabla till tidigare. Och, som Erik Jonsson underströk i ett samtal på lördagen: den digitala versionen och liveversionen är två skilda ting, till för olika publiker, inte ersättare för varandra.

Således skriver sig den digitala Littfest-upplagan in sig som vad jag tror vi kommer betrakta som en ofantligt viktig del i festivalhistoriken. Ett undantag som, är jag övertygad om, ska komma att visa sig varit en stor påskyndare när det gäller att fortsätta etablera nya och ständigt överraskande former för litteratursamtalet.

Sara Meidell