Debatten kring Sara kulturhus rasar vidare och medan facken för kulturverksamheterna och KRO hittills stått för den tunga kritiken av det ramavtal som klubbats, har frågan blivit alltmer trängande: hur kunde då kulturverksamheternas chefer skriva på ett så orimligt avtal? Svaret är att de blivit helt kuppade – det står klart genom den skrivelse som i spåren av stormen nu nått redaktionen, där Västerbottensteaterns ledning redogör för haveriet.

I det fem sidor långa dokumentet, som skickats till ägarna; kommunen och regionen, både tjänstemän och politiker, beskriver cheferna för de olika verksamheterna inom teatern hur processen gått till. Från de allra första diskussionerna där samförstånd rådde, vidare genom skiftet 2019 då kulturhusbolaget bildades, ny VD tillsattes och tongångarna ändrades drastiskt, till ett dagsläge där teaterns behov, önskningar och krav helt körts över.

Västerbottensteatern beskriver hur man när ramavtalet i februari lades fram framförde kritiska synpunkter på hur tillgängligheten till scener och repetitionsutrymmen skulle regleras. Teatern skriver att man då tydligt betonade att avtalet inte skulle vara möjligt att skriva på såvida inte vissa minimikrav kring produktions- och repetitionsmöjligheter kunde tillgodoses. Eftersom ramverket var ett övergripande dokument, skriver teaterledningen, insisterade man dock inte på att kraven skulle föras in i avtalet utan godtog löftet från kommunens tjänstepersoner att teaterns behov skulle beaktas. Viktigast vid undertecknandet, skriver teaterledningen vidare, var att löftet om fortsatta fördjupade diskussioner i riktning mot en mera detaljerad överenskommelse.

Västerbottensteatern fortsätter sedan med att beskriva den bestörtning med vilken man sedan följt hur lite av teaterns grundläggande behov som därefter kommit i beaktande och formulerar sig sedan i slutsatsen att den enda lösningen i dagsläget är att hela Västerbottensteaterns produktion samt personal blir kvar i nuvarande lokaler och att endast den publika verksamheten kan ingå i Sara kulturhus.

Man listar sedan åter en lång rad punkter som behöver åtgärdas för att ett annat scenario skulle vara möjligt; en lista som blir anmärkningsvärd i sammanhanget då den bara beskriver fullständigt nödvändiga grundvillkor för att kunna hålla en teaterproduktion i gång överhuvudtaget. I skrivelsens slutsats sammanfattar man så: att i nuläget finns inte förutsättningar för att utföra sitt uppdrag som offentligt finansierad kulturverksamhet vid en flytt till Sara kulturhus. Detta kräver i sin tur, avslutar man, att medel avsätts för att rusta upp nuvarande teaterlokaler så att verksamhet fortsatt kan bedrivas.

Det var den 26 mars som denna skrivelse skickades ut till politiker och tjänstemän inom kommun och region. Det faktum att ramavtalet fyra dagar senare, den 30 mars klubbades igenom i kommunfullmäktige, med knappt någon föregående debatt, blir förstås med denna vetskap än mer anmärkningsvärt. Det tillägg som gjordes vid beslutet, om att framöver hålla en bra dialog med kulturverksamheterna, går också från att framstå som svajigt till närmast provocerande.

I Norran försöker nu politikerna gjuta olja på vågorna med floskler som ytterligare bekräftar bilden av total avsaknad av förståelse eller en vilja till förståelse för kulturinstitutionernas och kulturskapandets villkor. Det talas om mod och om synergier utan tillstymmelse till insikt om att konstnärligt mod bygger på trygga levnadsvillkor och arbetsro och att synergier, om det begreppet alls är lämpligt att använda gällande kultur, aldrig kan ritas in i ett styrdokument. Direkt osmakligt, i ljuset av Västerbottensteaterns larm, blir också påtalandet att inträdet i Sara kulturhus kräver ”mod att våga prova nya arbetssätt och samverkansformer”.

Rådande kritikstorm kommer för alltid att vara inskriven i kulturhusets tillkomsthistoria, det är som det är, ett sorgligt faktum, medan tiden obönhörligt tickar mot invigningsdatum. Samtidigt är det aldrig för sent att göra halvhalt för en tydlig riktningsförändring – men det måste ske nu. Frågan som beslutande politiker och tjänstemän behöver ta ställning till är akut: vill man stå vid öppningen med kulturverksamheter i polisgrepp eller vill man för allmänheten kunna presentera stolta och trygga kulturaktörer som kliver in i huset, redo och rustade att vara sina bästa jag?

Sara Meidell