Så under redaktionens speltestarvecka försöker jag lite kreativt att nyttja nya diktspelet Ogoola för en patiens – bygger ihop poänglösa varianter av klassiker i stil med: 

”Du sökte en kvinna och fann en själ/ Rosor och smultronbär gav jag dig då, och ”Le, vän: fast åren de välva/ Blott Sverige svenska krusbär har.”

Ni fattar – det känns och är rätt ljummet.

En dörröppnare till poesins underbara värld! utbrister förpackningen uppfordrande men ingen språkmaterialistisk magi infinner sig i mitt plockande med korten och jag tänker att själva spelidén nog kunde säljas in som piggt hjälpmedel i verktygslådan för framtida läx-RUTar till den som propagerar för sådana, men som intellektuellt sällskapsspel – nej, tveksamt. 

 

Tur då att det finns andra tävlingar som bättre gör sitt jobb som ingångar till bra litteratur och till samtalen om vad som är bra litteratur. För det är precis så vi bäst betraktar dem, Nobel, August och de andra större medialt uppmärksammade litteraturtävlingarna; som händelser som med regelbundenhet ger anledning att prata om vad en bra bok egentligen är.

Okej, det finns alltid anledning att vara lite vaksam på händelser där moment av utslagning ingår, men i litteraturvärlden finns ibland en omotiverad skräck för tydligt graderande. Att påstå något annat än att det går att tävla i litteratur vore i själva verket att underminera all seriös kritik – även denna handlar ju om att argumentera för en värdering av en boks innehåll och form.

 

Årets Augustgala gav fin bekräftelse på tävlingars förmåga att uppmärksamma den goda litteraturen – både bland de nominerade och bland vinnarna fanns i årets urval överlag stadiga markörer för vad en bra bok kan vara. 

Exemplet Zlatan visade således att en bok kan vara både språkligt intressant och förtjänt av lovord över sina läsfrämjande insatser, utan att kunna försvaras som vinnare. Vilket ger legitimitet åt priset – och, föreställer jag mig, är det några som inte skrumpnar ihop invärtes över att bomma priset är det väl teamet le géant Suédois/David Lagercrantz. 

 

Men trots det tror jag litteraturvärlden kunde tjäna på att hålla kvar vid Zlatan för en liten stund – det finns nämligen somligt för litteraturen och kulturen att lära av den store stjärnans hållning – ja, till och med avundas.

Det är få författare förunnat att som Zlatans självklart kunna konstatera inför ett bokprojekt: det kommer att sälja, det vet man, som i den intervju GP publicerade inför Augustgalan om boken. Men i samma intervju visade Zlatan också en stor respekt för litteraturens makt bortom marknadsmässiga framgångar och på spelförståelse för olika slags vinst i olika sammanhang; det viktiga var inte att sälja, det viktiga var att detta skulle bli bra. Det är stort att bli nominerad, har jag hört, sa Zlatan.  

Jag tänker att Zlatans gästspel i Augustsalongerna kunde få inspirera kulturvärlden till en kaxighet på sin egen spelplan – till att med ett självklart lugn inta sin egen arena. Låna Zlatans kaxiga lugn och inte gå upp i puls och tonläge inför krav på bredd och låga trösklar – krav som för övrigt aldrig skulle ställas på någon udda yttring i sportsammanhang. I stället för att höja garden kunde man bara le brett som Zlatan och säga; det är viktigt att det blir bra.

 

Och när vi ändå är i gång; varför inte ta chansen att inympa lite högre grad av hängivenhet i kulturen av det slag som supporterkulturen i idrottssammanhang visar sitt lag, sin sport. Jag har i veckan med en smula avund läst om AIK-fans som ömt plockat med sig bitar av sitt älskade nu nedmonterade Råsunda och tänkt: å, om samma symbolhandlingar kunde få större plats i den hövliga och teoretiska kulturvärlden. 

Det staffli med blädderblock som i veckan ställdes upp i Sara Lidman-tunneln var ett gott exempel på just en sådan rak symbolhandling och kom som en välkommen och fysisk påminnelse om att saken trots formellt bokslut i kommunfullmäktige i måndags har en del märkligheter i sina slutkapitel. 

Visst, citatet får vara kvar – allt annat vore ju egentligen en demokratisk skandal – men i stället för ett enat och tydligt avfärdande av censureringen fick vi en ny framtid presenterad av Tomas Wennström som till VK förklarade att det nog framöver blir tänkbart med mer diskussion på politisk nivå när konst ska integreras i byggprojekt. 

 

Segern må kanske vara vunnen, men om hela slaget är det kommer alltså att visa sig först i framtiden genom graden av konstnärlig försiktighet i gestaltningsuppdrag – men om detta lär vi  enligt sakens moment 22 få föga kännedom om i en ordning där konstnärliga avkall och sänkta tak bäddas in och döljs för allmänheten redan under planeringsfasen.  

Kymigt? Jo – ställd inför detta framtida scenario – självpåtagna konstnärliga restriktioner och en försiktighet inbyggd i själva systemet – framstår den öppna och rasande kulturfajt Umeå nu lämnar bakom sig helt klart som det bättre alternativet.