Det är lördag eftermiddag. Vi har för första gången träffat våra nya grannar, tillsammans med deras dotter, svärson och lilla barnbarn. Så skönt att vi kunde träffas på detta enkla vis, bara kaffe och lite gott fikabröd (från Coop). Inga märkvärdigheter alls, men ett trevligt umgänge. Kul, hoppas de kan bli vänner för framtiden och så roligt att dottern med familj följde med över. Så ska det vara, umgänge över gränserna.

Är jättenöjd med dagen, har hunnit fräscha upp öppna spisen och städat lite, livskamraten har jobbat med de sista detaljerna i badrummet, vi har hunnit umgås med trevligt folk och nu kan vi sikta in oss mot kvällen, en god middag och ett gott glas vin. Jag känner hur lugnet och stillheten sänker sig över oss.

Igår målade jag ett öppet skåp i köksdelen och nu när jag plockat in saker på hyllorna så upptäcker jag till min stora överraskning att jag fått ihop så många saker från Kockums grön-beiga serie. Jag blev tvungen att ta ett kort för att visa er. Två saker fattas på bilden, det ena är en korkskruv och det andra är den stora diskbaljan. Jag vet inte riktigt hur det gått till att samla ihop detta, det har bara hänt. Det känns i alla fall jätteroligt att ha fått en plats att samla allt på. Sköt om er!

Tänk att det är två år sedan sonen gifte sig. Tänk att det är två år sedan vi åkte den långa vita limousinen till en av de vackraste stränderna på Oahu, Hawaii. Tänk att det är två år sedan vi stod på stranden och tittade på de vackra ungdomarna, att vi fick se deras allvarliga, lyckliga ansikten när de uttalade sina löften till varandra. Tänk att de ville ha sina svärföräldrar med på denna resa till andra sidan jordklotet. Det tackar vi för och hoppas att de har det lugnt och skönt ikväll och verkligen känner sig tacksamma för att de har varandra.

Vi kom aldrig ens ihåg att det var Allhelgona den dagen, inte förrän vi kom till restaurangen där vi skulle äta bröllopsmiddag och servitrisen, en alldeles förskräcklig häxa, dök upp och tog hand om oss. Till sin hjälp hade hon en urringad, tjusig kvinnlig polis. Mysigt var det, och gott! Det var väldigt fascinerande att se alla fantastiska utstyrslar folk hade på sig. Den som tog priset var ändå killen i mc-dräkt, komplett med hjälm och allting. Hans uppgift var att fylla på vatten i glasen, men det var inte lätt....han hade nog fyllt sig själv med annat än vatten så han fick lov att ha lite styrhjälp av de andra i personalen.

Tänk att jag fick uppleva allt detta! Ibland är det inte dumt när "barna" hittar på dumheter....som att åka till Hawaii för att gifta sig.

Hur underbart är inte detta?! På ena sidan av gatan; Systembolaget med vackra utskurna duvor

..och på andra sidan; Duvans Begravningsbyrå!

Symboliskt?

Få se nu, vad är det vi har här? En mor-, farmor på en arbetsplats som "dräneras" på människor som passerat 60 år, en kvinna inom den mansdominerade skogsindustrin, en administratör bland tekniker - tala om att vara på fel plats? Eller?

Kan det vara så att jag tillför ett extra värde i olika situationer? Är det kanske positivt att man tänker på "mjuka" värden istället för i mätbarhet? Att någon ser att ibland blir 1+1  2 men det kan också bli 2,5 eller kanske rentav <1? Så är det nämligen när det handlar om mänskliga faktorer, då finns ingen facit, inget absolut rätt, eller fel.

När jag blev mormor, strax före min 43:e årsdag, så arbetade jag en hel del inom internationella nätverk. Att bli mormor var bland det mest fantastiska som hänt mig varför jag naturligtvis alltid pratade om det i alla möjliga, och kanske omöjliga, sammanhang. Jag har kvar Powerpoint-presentationen som presenterar mig som
1-faldig (tolka det hur ni vill) livskamrat, 2-faldig mamma och 3-faldig mormor och det var ett sätt att tala om vad som var, och är, viktigast i mitt liv. Då fick jag ofta frågan varför jag inte var hemma och hjälpte min dotter med hennes barn. Det är ju faktiskt fortfarande ganska vanligt förekommande på andra ställen i Europa. 

Ibland ville jag bara skratta åt det hela, framförallt när det kom från män i min ålder, men med yngre fruar (ibland inne på 2 eller kanske rentav 3:e familjen) som på något sätt såg mig som en "äldre kvinna" medan de minsann fortfarande var unga och alerta. Voj, voj, vad ni misstar er, brukade jag tänka och i mina tankar klappade jag dem vänligt på den kala fläcken och / eller ölmagen. 

Nej, det bästa med att ha några år på nacken är faktiskt att man får ett perspektiv på saker och ting. Man vet att om något inte blev exakt som man tänkt, så duger det oftast alldeles utmärkt ändå, i de flesta fallen så är det bara jag som vet att det inte blev som jag tänkt. Om man planerat något och det inte blir på det sättet så är det inte världens katastrof. Jag har lärt mig att oftast dyker det upp något ändå bättre, det så kallade  "flytet". Vad vill jag säga med detta? Kanske ; alla ni karriärsugna, ständigt högpresterande människor, slappna av. Gamla tankesätt som att "kasta bekymren över axeln", "vad gör det om 100 år" - de är inte bara gamla tankesätt - de är faktiskt sanna.  

Idag var jag och shoppade med äldsta barnbarnet, 13 år. Hon köpte ett par jättesnygga stövlar och jag köpte minsann ett par stövlar, jättesnygga pumps och ett par gosiga tofflor. Till råga på allt så hittade jag en höstkappa och som N sa: den är precis din stil, mormor. Skönt ibland att spendera lite på sig själv.....

I bilen på väg hem så planerade vi en meny för Halloween. Egenligen avskyr jag begreppet Halloween. Varför är vi så snabba att ta till oss allt skräp från USA, med skräckfilmer, skrämmande sminkningar och utstyrslar? Varför behöver vi det?

Allhelgona innebär stillhet för mig, ro och eftertanke. Tända ljus, kyrkogården  är vacker med alla levande ljus, jag tycker inte om de batteridrivna ljusen som lyser så kallt och bedrövligt, utan det ska vara den varma, levande lågan.

Hoppsan, jag börjar låta som en pyroman...... Kul var det i alla fall att planera menyn med den gröna pastan. Jag ville ha svart pasta (bläckfiskpasta) men blev nedröstad. Prinskorv arrangerad som "fem smutsiga små fingrar" med lite blodröd ketchup blir bra, allt nedsköljt med blodapelsindricka och kanske med sådana där godisar i form av lösgommar hängande över kanten på glaset. Avslutas med en marsipantårta med små svara plastspindlar instuckna lite här och där. Nej, nu slutar jag skriva och ska istället se om jag får tag på biljetter till High School Musical. Det är en av alla förmåner när barnbarnen blir större - man kan gå på diverse roliga saker som kanske inte skulle gjort annars. Så svamligt detta blev. God natt alla vänliga människor och även ni andra.

Sitter och slappar och funderar på stugköket, jag har en gång beskrivit att jag bara vill bli av med det grå-rödrutiga Holmsundsplast-golvet som jag sett i oändlighet i min barndom. Sist vi var i stugen så började jag riva en liten arbetsbänk som delade köket mitt itu;

Livskamraten avslutade rivningen:

och jag upptäckte då att när man såg hela golvet i sin helhet så var det riktigt fint, med bra uträknat mönster.

Du hade rätt där, Carina. Enda problemet var att bänken var tillverkad på plats så det finns inga plattor under skåpet. I den välfyllda källaren hittade vi en låda med plattor, men tyvärr bara röda så mönstret kan inte uppehållas. Nu skulle jag behöva en stor burk med den där schackrutiga färgen som vi kan se på TV varje jul. Var hittar jag den? Är det bara tomtenissarna som vet? Det skulle kunna vara fint att måla i två gråa nyanser men det verkar jobbigt. 

Skönhet finns överallt omkring oss. Att få äta middag med 3 tjejer, i åldrarna 13, 12 och 1 år, så erbjuds man verkligen skönhet i alla dess olika, glittrande former. Naturen erbjuder också en mängd skönhetsupplevelser, får jag bjuda på en:

Kanske en till som visar lärkträdets fantastiska färg:

Visst ska vi vara tacksamma, vi  som kan vara ute i naturen och se allt vackert som finns.

Även inne kan man hitta saker minsann, jag gladde mig inte alltför mycket åt det kakel som fanns i stugan. Känns inte som typiskt 50-tal, mörkt och murrigt.

Kan ni tänka er min glädje när jag upptäcker att det är inte kakel, det är bara plastmatta och under finns detta enkla, vackra 50-talskakel:

Det krävdes en del rengöring och fogarna behöver snyggas till men nu finns 6 vackra fiskar, 2 gula, 2 röda och 2 blå (mina favoriter). Underbart!

När vi nu varit ett antal gånger i Sundsvallstrakten, inte bara på IKEA, så kan jag inte låta bli att fundera över varför det finns ett sådant stort utbud av olika stora affärskedjor i Sundsvall? Varför har inte vi Bauhaus? IKEA? Liedl? m fl? Det är ju inte så att Sundsvall inte har det vi har, dvs Rusta och Jysk. Är vår kommun inte tillräckligt intressant för affärskedjorna? Varför inte isåfall? Vi har folkmängden, närheten till finska kunder.....Jag undrar....

Har just avslutat en härlig middag med fläskfilé inlindad i bacon och ett gott vin därtill, har sedan krupit ihop i soffan och tagit fram datorn. Jag mår så gott och livskamraten har somnat i sin fåtölj framför brasan. Medan han sover en stund så kan jag väl filosofera lite omkring detta med multi skills, alltså förmågan att göra flera olika saker (samtidigt).

När man levt tillsammans i 38 år (hjälp vad tiden går fort) så lär man sig, oftast, att arbeta tillsammans på bästa möjliga sätt. Det tycker jag att vi gör, vi vet vem som är bäst på olika saker och det mesta flyter på ganska bra. MEN, en skillnad i arbetssätt finns och den har blivit väldigt tydlig nu när vi arbetar med vårt nya projekt; stugan.

Livskamraten ägnar sig åt EN sak, i detta fall att fixa till badrummet inomhus. Det gör han med skicklighet och omsorg. Jag fladdrar som en annan rackarns fjäril från det ena till det andra; skurar i köket, limmar fast golvplattor som lossnat, sorterar bort sådant som vi inte vill behålla, dammsuger och håller efter skräpet som blir efter livskamratens sågande och borrande, förbereder rivandet av en köksbänk genom att skruva isär allt som går att skruva isär, när jag föreslår att jag ska ta tigersågen och såga loss bänken så blir det dock "nej, då kommer den att fara omkring med dig", målar allteftersom det blir något att måla allteftersom livskamraten gör färdigt hyllplan och annat.....samtidigt som jag nu och då utbrister i beundrande utrop - åh, vad fint det blir.....

På något sätt är det som att det som jag gör inte räknas (inte av livskamraten, han är jyst i det fallet) men av andra, man ser bara det han har gjort. Som ett belysande exempel kan berättas att när vi hade köpt huset, 30 år sedan, så skulle vi byta ut hela köket samtidigt som vi skulle tapetsera och måla allrummet. Livskamraten sade; du får ta hand om allrummet så fixar jag köket.

Hjälp, jag hade aldrig tapetserat förut, men skam den som ger sig...och fint blev det! Ett äldre släktingpar dök upp och beundrade varmt det fina allrummet. Livskamraten fick mycket beröm och ärlig som han är så påpekade han att det var jag som utfört arbetet. Då gick min manlige släkting fram, tittade noga på väggen och sade; ja här är det lite ojämnt, det är inte lätt att få det slätt.

Är det någon (dam, tjej, kvinna, äldre tant), annan? som känner igen sig?
Nu ska jag gå ut till utomhusduschen och ta mig en skön dusch efter dagens slit, sedan ska jag poppa lite popcorn och sedan väcker jag kanske min kamrat...eller så sätter jag mig och läser en stund...Trevlig kväll till er alla!

Hur många gånger har inte jag skojat och sagt att vi kvinnor faktiskt klarar att göra två saker samtidigt eller att "hålla många bollar i luften", (avskyvärt uttryckt faktiskt), men igår misslyckades jag totalt.

Vi beslöt att göra en enkel middag igår kväll; jasminris och korv grillad i den öppna spisen. Jag fick hedersuppdraget att grilla korvarna prydligt fastklämda i ett grillgaller, glöden var perfekt och där satt jag med korvarna. Men man kan ju utnyttja tiden bättre så jag passade på att ringa till min syster och prata med pappa. Jättebra,  jag lutade grillgallret mot "eldhunden" och då gick det så bra att hålla med en hand.

Elden sprakade, bordet var fint dukat, levande ljus i hela rummet, grillgallret i handen och telefonen i handen, perfekt! Jag klarade t o m av att vända grillgallret, med en hand, så att korvarna skulle bli jämngrillade. Men, så hände något, den rackarns lilla eldhunden måsta ha skakat på huvudet eller något, för vid sista vändningen kilade gallret fast sig i ena örat, gallret öppnade sig och vips, så hade jag alla korvar liggande inne i askan....Gissa om jag fick syrliga kommentarer om att grilla och tala i telefon samtidigt..... Men middagen blev god ändå, det var bara att skölja korvarna under vattenkranen och värma upp dem igen över glöden - smaskens! Jag kommer tillbaka till ämnet om multi skills senare!

Så är kundeventet i Göteborg avklarat. Den som inte har gjort något liknande arbete kan inte föreställa sig vad det innebär. Många tror att det är väl ingen match, det är bara att boka lokal och resten fixar sig väl själv. Men icke, man börjar ett antal månader före eventet för att hitta en möjlig lokal, hitta ett bra hotell, hitta rätta lilla piffen; i detta fall en galen professor som kunde lätta upp stämningen efter genomfört program, och sedan kommer det en tid av stiltje då man inte kan göra så mycket.

Sedan kommer dagen före eventet och då skall allting falla på plats; material från Italien, Bryssel, Sundsvall och Obbola, allt ska finnas där, och allt ska på plats. Denna gång stod jag t ex och planterade 60 st krukor med gran- och tallplantor. Det tog tid kan jag tala om men luktade underbart "skogligt". Hammare och spik behövs liksom dubbelhäftande tejp.

Så kommer den stora dagen, då allt ska falla på plats. Generalrepetition (gick inte alls; diskussion om presentationer, inget ljud till videosarna, burr). Det var faktiskt skönt att få ta företagsflaggan och åka iväg och hämta kunderna. Sedan händer det underbara; körschemat som planerats veckor före visar sig hålla, talarna håller jättefina presentationer, all teknik fungerar, maten är obeskrivligt god liksom champagnen och kunderna verkar trivas. Alla umgås och alla pratar med varandra - helt underbart. Då är det som att luften går ur en........

Sedan åker alla iväg i bussen och man är ensam (denna gång var vi två) som packar undan; slänger alla dessa fina skogsplantor (det svider i hjärtat kan jag tala om), tar ned alla poster etc som man med möda fått på plats, packar, packar och packar.  Men att känna att allt blev som man tänkt, eller rentav bättre, är härligt och jag lovar - man sover gott på natten. Tänk vilket roligt jobb jag har - att få göra sådana saker ibland, att få smaka Mannerströms underbara mat, att få träffa alla dessa trevliga människor och sedan, att få avsluta det hela med att åka till stugan för en semesterdag - that's life!

Nu är det snart dags igen, att åka bort på tjänsteresa. De senaste veckorna har jag varit till Stockholm, Piteå, Sundsvall och imorgon bär det av till Göteborg. Vi ska delta i en mässa och jag åker dit dagen före för att förbereda lite saker. Det lär nog bli fullt upp, men det enda jag egentligen vill göra är att vara hemma och ta till mig mörkret och hösten och bara "boa" in mig riktigt ordentligt.

Huvudet är fullt av det som ska ske imorgon och övermorgon så jag har egentligen inget att skriva om! Avslutar bara med en vacker bild från lilla smultronstället, stugan.
Bilden visar den fantastiska trappan som leder ner till stranden, tänk att få tvätta upp trappstolparna så att glansen i mässingen riktigt kommer fram! Lycka!

Stolparna på vardera sidan om trappan är förberedda med elledningar inuti, men jag vet inte om vi ska sätta dit några lampor. Det kanske räcker med någon snygg betongkruka......

Ute är det kolsvart, inte ens månen är uppe. Jag sitter i den gamla kökssoffan och det enda ljud som hörs är spraket från den öppna elden. Innan mörkret sänkte sig så kändes det som att sitta mitt ute på havet fast jag sitter i min alldeles egna nyinköpta stuga. Den är så byggd att när man sitter i "storstugan" så ser man bara vattnet genom de två stora fönstren. Så fantastiskt byggt, vilket sinne för skönhet denne okände man, Knutte, måste haft och vilken fantastisk tur vi har haft som fått förmånen att vara här.

Vi har haft sonen här med fru och lilla L och så roligt det har varit. Det är första gången jag gråtit efter att något av mina barn, med familjer, lämnat mig. Vi blev tvungna att ta en lång promenad efter att de åkt, bara för att jag skulle få samla mig lite. Då hittade vi ett äppelträd med de mest röda vinteräpplen jag någonsin sett och vi blev tvungna att palla ett par stycken, gott!

Har ni någonsin hört att en del människor lever efter filosofin att allt man behöver kommer till en, det är bara att tänka på det man behöver och ge sig till tåls så kommer det. Jag har alltid tänkt; jaha, vilket trams! och helt plötsligt så har vi, min livskamrat och jag, fått uppleva att det är precis så det är. Vilken fantastisk känsla det är, allt ramlar på plats, saker som man skaffat "bara för att" behövs helt plötsligt och saker som man funderat på, och velat ha, "knackar helt plötsligt på dörren" och bara ramlar över en. Har ni varit med om det? Med nutida språkbruk så kallas det att "ha flyt" och så är det just nu - vi har flyt! Härligt! Visserligen ligger fortfarande ett tungt moln över oss som familj, men man måste ta vara på det positiva ändå. Kram till oss som fått uppleva att ha gråten och sorgen alldeles tätt intill, men som ändå kan ta till oss det vackra i livet! Vi är fler än man tror!

Igår tittade jag på TV-programmet med Thomas och Simon om att inreda några av "Sveriges fulaste hem". Jag gillar dessa två inredare, tycker om deras personer även om jag inte alltid tycker att deras inredning är den bästa. Men så hemskt detta program är egentligen.

Man går hem till människor som har inrett efter sitt tycke och smak, samlat på sig småsaker, troll, glasfigurer och allt möjligt annat. Vilken rätt har andra människor att döma ut något som har ett värde för någon annan? Vem vet vilka personliga minnen som ligger bakom alla prylarna?

Visst kan det bli fint med allting så färgmatchat, så prydligt och estetiskt lockande, men var tar personligheten vägen?

Alla dessa vackra hem som man kan se i olika inredningstidningar och -program - var finns individerna i allt detta? Vad gör de av sina reseminnen? sina favoritböcker? den lilla igelkotten som ett av barnbarnen förärat mormor med?

Kan det vara så att de har ett hemligt litet rum som är alldeles fullstoppat med minnessaker och att man ibland smyger in där och gosar runt lite för att sedan gå ut och smälta in i sin välordnade, välmatchade tillvaro? Det tror jag. En kram till alla oss med Sveriges fulaste hem, fullproppade med troll, plastblommor och furu som dessa design-gurus alltid dömer ut!

Tänk när jag var liten, då älskade mina kompisar att leka frisörska. Att kamma varandra och småprata som vi hört våra mammor göra när de gick och permanentade sig. Jag AVSKYDDE den leken, jag var urdålig på att kamma och göra frisyrer, jag var urdålig på att småprata om lillan och vilken mat man skulle laga till middag, jag var urdålig på att sminka och känna till olika parfymsorter; "nej, Charlie är bäst, nej, jag gillar "White Linen" bäst, usch jag ryser när jag tänker på det.

Idag gick jag med mellanbarnbarnet till hårfrisörskan. Detta barnbarn har alltid haft en väldigt vårdande och omhändertagande sida, men idag sade hon  helt plötsligt att hon ville bli frisörska eller kanske modell när hon blev stor. "Vilket tjänar man mer pengar på?" Kanske inte riktigt den inriktning jag tycker att hon ska ha.....

VI gick in på den första frisersalong vi såg i sta'n. Då förstod jag vad hon menade. Salongen var stor, myllrade (tyckte jag) av ärtiga tjejer i läckra kläder som skapade frisyrer, som kramade om kunder (vissa) och det hela såg väldigt trevligt och "inne" ut. Jag kan förstå att den läckra ytan kan verka lockande. Den  hårfrisörska som tog hand om 12-åringen var jättegullig och behandlade henne som den mest värdefulla kund man kan ha och det ska hon ha en eloge för. Kram till duktiga yrkesmänniskor var ni än finns!

Solen skiner, jag och mellanbarnbarnet, 12-åringen, har varit ute och plockat bort i trädgården och varit över till  den glada papegojan Jako för att hålla honom sällskap medan han äter. Han är märklig på det sättet,  han vill ha sällskap till maten. Men å andra sidan, det gillar vi väl alla.

Det var inte så länge sedan jag skrev på bloggen och frågade efter förslag på något roligt att göra i höst. Att köpa en stuga verkar ha löst detta problem för mig. Titta bara på några av de saker som jag producerat sedan vi blev stugägare.

Den lilla dynan och matchande kuddarna är sydda till en liten kökssoffa. Tyget hittade jag i stugan och gissa vad jag jublade när jag såg det.  Riktigt gammalt madrassvar!

Mormorsrutorna blir fler och fler, men än känns det långt till att det räcker till en filt.
Den broderade kudden och duken har en historia för sig. Jag hade en väninna som var fantastiskt duktig på att handarbeta. Allt gjorde hon och allt var lika fint och välgjort. Hon lockade mig att prova på att brodera igen och när jag hittade detta motiv så kändes det jätteroligt. Tyvärr insåg ingen att hon var sjuk och jag hann inte förstå något förrän hon var borta. Broderiet har bara legat i sin låda sedan dess, men nu har jag tagit fram det och sytt kudden så nu är det bara att fålla duken. Ibland när jag går på loppis eller auktion så brukar jag titta på alla vackra bonader och handarbeten av diverse slag.Tänk så mycket kärlek och omsorg som ligger bakom allt detta arbete och så lite det värderas av oss "kommande generationer". Jag avslutar med en liten höstbild från trädgården. Det var inte så länge sedan vi hade en blommande, gul häck runt huset men nu ser det lite rufsigt ut. Vintern är på väg!

Så har jag varit på mitt första 90-årskalas! Tänk att få fira sin pappa med hela familjen samlad, det känns jättebra. Pappa hade ekiperat sig från topp till tå och såg så frisk och sund ut, vilken lycka att få ha det så. Han hade suttit ute i solen idag (med skoter-
overall) och bara njutit. Vilken rikedom att få vara frisk, både till kropp och själ, och få vara tillsammans med sina nära och kära. Lite jobbigt blev det nog när lilla 4-veckors Betty började skrika samtidigt som de två buspojkarna Mattis och Eskil varvade upp ordentligt i sina lekar och han hörde säkert inte så mycket när alla talade i munnen på varandra. Men det kändes väldigt tydligt att det viktigaste i livet är att vi har varandra - så var rädda om varandra. 

Idag känner jag mig lite trött, ibland får man små påminnelser om att man inte längre är den person man en gång var. Den värsta påminnelsen om min hjärnblödning är att ibland slår hjärnan fullkomligt av, det är som att knäppa av en strömbrytare och tankarna gör verkligen "tankegång på stället". Värre ändå är när hjärnan stänger av helt och hållet och jag bara somnar till. Det hände på hemvägen från Sundsvall i söndags. Bara en mikrosekunds sömn, men tillräckligt för att man ska bli lite skärrad. Det är tur att vi har de vita strecken som däcken durrar till emot när man kör över dem.

I kväll fick vi också besök helt överraskande av äldsta barnbarnet, 13 år. Hon var ute med en kompis och behövde varma vantar. Vilken tur att jag hade köpt ett par svarta vantar just idag! Ibland känner man att man gör nytta som mormor! Nu får jag ut och köpa ytterligare ett par i morgon.

Idag fyller min pappa 90 år, visst är det fantastiskt! På lördag blir det stort kalas och det ser jag verkligen fram emot. Mitt första 90-årskalas. Då får jag även träffa det senaste nytillskottet i släkten, lilla Betty som föddes i september. Kul! Måste komma ihåg att köpa någon liten present till henne. Det är lätt att hitta presenter till ett litet flickebarn, men vad ger man en herre som fyller 90? Värme, kärlek och ömhet får det bli, inget annat! De varorna kan vi behöva lite till mans i dessa tider!

Idag läste jag att kvinnor förfogar över 20 triljoner dollar i inköpskraft och att vi därigenom utgör den största marknaden i världen. Det kallas för "The female economy"  och tydligen ett välkänt, men ändå okänt fenomen. Skribenten menar att de flesta företag missar möjligheten att möta denna stora marknad. Även i skribentens företag har man missat detta, som han skriver "inte en gång haft med denna tanke" (i det strategiska arbetet.)

Han menar att vi borde vidga vårt perspektiv och väga in kvinnorna som en enorm marknad. Då känner jag,  vilka vi ska vidga vårt perspektiv? finns/fanns inga kvinnor involverade i det strategiska arbetet? Är vi kvinnor en helt främmande art med helt annorlunda önskemål än andra hälften av mänskligheten?

Nej, orkar inte tänka mer på detta just nu. Får väl glädja mig åt att jag är en av dem som kontrollerar dessa 20 triljoner dollar, måste nog köpa boken och se om jag kanske kan komma åt några fler dollar för eget bruk. 

Vi bestämde att vi skulle skaffa mobilt bredband för att kunna ha datorn med oss i stugan. Sagt och gjort, vi gick in på Affär 1 där en kompetent och trevlig kille gick igenom de alternativ som fanns. Det alternativ vi bestämde oss för var att hyra ett modem för ett antal veckor och det kunde man bara göra på Telia.

Sagt och gjort, jag blev avsläppt på den stora gallerian och fick vägen till Telia beskriven för mig. "Gå rakt fram och så ligger den på  höger sida". OK, rakt fram och till höger; Telenor stod det. Det måste väl vara ett företag som hör till Telia tänkte jag och gick in.

En ung expedit tog raskt hand om mig och förklarade snabbt att det alternativ vi hade bestämt oss för definitivt inte var bra. Nej, han hade en ny kampanj som var mycket bättre och under samtalets gång så insåg jag att detta inte var Telia utan en helt annan affär. Det hela slutade med att jag gick därifrån med mobilt bredband "det är bara att sätta in i USB-uttaget och det passar till alla datorer", med ny 3G-telefon som skulle ersätta den fasta telefonen och han försökte även byta abonnemang på en annan av våra mobiler. Det gick dock inte för kontraktet löper ut 2010. Puuh, jag vacklade ut ur affären alldeles omtumlad. Livskamratens kommentarer var inte nådiga "dig kan man inte släppa in i en affär - ny mobil, avslutat fast abonnemang fast du bara skulle hyra ett modem ett par veckor".

Väl tillbaka i stugan försökte vi starta upp modemet "det är bara att plugga in", men se det hände ingenting trots idoga försök. Dagen efter for livskamraten tillbaka till affären med datorn i näven och se, det visade sig att vår dator var en av de väldigt få datorer där detta mobila bredband inte fungerade.

När livskamraten väl kom tillbaka från affären höll han triumferande fram ett paket och sa "gissa vad det här är". Jag hade förstås ingen aning men det visade sig att det var en dator som modemet skulle passa till. Gissa om jag skrattade "vem kan man inte släppa in i en affär, du eller jag?" Vi hade ialla fall gjort en försäljare väldigt nöjd kan jag tänka mig. Kram till alla oss som ibland hamnar lite snett i shoppingen.

Denna helg har ägnats åt städning och målning. Inte städning av den vanliga sorten utan av väggar och skåp som har varit utsatta för vedeldning ett större antal år. Gissa om jag har använt såpa, diverse starka rengöringsmedel och målartvätt dessa dagar. Smutsvattnet har runnit i en strid ström, usch, fy och blä!

Det är alltså köket i stugan jag har börjat städa. Först har jag tömt ett köksskåp i taget och sedan torkat. Därefter har jag fattat ett beslut om VAD som ska tillbaka i skåpet och det har inte varit det lättaste. Får jag visa en bild över vad som fanns i porslinsväg, och då har jag inte tagit med alla åtti-elva sorters glas.

Servisen med röd rand får bli vardagsporslin.

Men vilken njutning när allt börjar kännas rent och fräscht. I köket finns också en röd vägg, dvs från början var den säkert röd för att matcha det röda i fondtapeten, men tidens tand har förvandlat färgen till något mellanting mellan rött och rosa.

Hur hanterar man en sådan färg? Jo, man hittar en mugg i köksskåpet som har i det närmaste exakt färg och tar den med till målarfirman och simsalabim, så har de löst problemet!

Kan det bli mer exakt färg? Det är mina färgfläckiga fingrar som syns på bilden. Jag är jätteduktig på att använda handskar medan jag målar, det ska ni veta. MEN problemet uppstår när jag har målat färdigt. Då tar jag av handskarna och sedan tar jag hand om penslar och stänger färgburkar etc och då blir det kladdigt. Idag skulle jag sätta på locket på färgburken och något hände; det stänkte upp i ett öga och på väggen, helt obegripligt men så blir det ibland.

Skön helg har det varit i alla fall med både sol, fika nere vid strandkanten och dånande regn - allt  har sin tjusning!