Sommarfunderingar

I morse när jag åkte till jobbet så mötte jag en cyklist. Inget märkvärdigt med det i och för sig, det händer väl varje dag. Men denna gång slog det mig att kvinnan hade hjälm (självklart), jacka, långbyxor och vantar. Helt plötsligt kändes det inte som att sommaren just börjat utan det kändes mer som att sommaren närmar sig sitt slut.

Men så kan det väl inte vara? Inte blev väl de fyra underbara dagar vi upplevt nu de sista i sitt slag? Kära nå´n, jag har ju inte ens börjat min semester.

Som vanligt gick jag runt i trädgården i går kväll och upptäckte då att min fina ros, Louis Bugnet, som jag tyckte hade vuxit sig så stor och grann, inte längre var en buske utan tre. Likaså min kanadensiska White pavement/Snow pavement eller vad den än heter, den sprider sig just nu så jag vet inte var jag ska göra av den. Vilka fantastiska växter dessa kanadensiska, rotäkta rosor är. Doftar gott, ingen ohyra, växer så det knakar och sprider sig dessutom. Kärt bekymmer att fundera på var jag ska sätta ut dessa nya buskar.

Louis Bugnet, denna vackra ros som nu är tre stycken

White Pavement, underbart ljuvlig!

Jag har fått frågan varför jag inte skriver ut exakt vad jag är ledsen över och som jag skrivit om i tidigare inlägg. Anledningen är väldigt enkel; det är inte jag personligen som drabbats av elände och då är det inte min sak att skriva om det heller. Det "enda" jag kan skriva om är hur det drabbar mig. Min sorg, mina känslor.