Aldrig har det varit så skönt som nu att ha en blogg, det konstaterade den förre justitieministern Thomas Bodström på sin blogg Bodströmsamhället i efterspelet efter Kalla Faktas avslöjande om Bodströms uppseendeväckande höga voteringsfrånvaro – att riksdagsledamoten Bodström är en mångsysslande person visste vi sedan tidigare, men nu presenterades alltså av Kalla Fakta i reda siffror hur mångsyssleriet kanske ändå petat det politiska uppdraget en smula för långt ut i periferin.

I de av nyhetsmedierna regisserade försvarstalen som följde på detta gjorde Bodström en rätt blek insats – men vad gör alltså det när man har en blogg att tillgå för att lägga saker tillrätta: Tänk, bloggar Bodström, att man får berätta själv om något som man är inblandad i, och påpekar vidare att det stora antalet bloggkommentarer visat att han inte bara «skriver för kråkorna«.

Och jodå, visst är det en liten demokratiskt revolution vi nu bevittnar, det faktum att vi tack vare informationsteknologin av i dag kan ta kommandot över våra ord och låta vår egen sanning samsas med övrigas i offentlighetens ljus.

Lika revolutionerande, anser nog många, är de oändliga möjligheterna att med nätets hjälp, detta ymninghetshorn av möjligheter, nu kunna ta kommandot också över vår egen offentliga identitet, det skräddarsydda jag vi knåpar ihop och lägger ut på nätet – i dag krävs vare sig PR-stab eller reklambyrå för den som är i behov av styling av den offentliga identiteten, i dag finns ditt eget starka varumärke bara några knapptryckningar bort.

Eller, varför för den delen nöja sig med ETT varumärke, varför inte som Bodström skapa sig en liten arsenal av identiteter att välja bland när uttalanden ska göras; författarens, politikerns, advokatens? Så att man aldrig behöver tvivla på att ens budskap förpackas på det mest effektiva sättet, riktas till rätt målgrupp så att säga.

För den jag-svage men också för den som av olika anledningar är angelägen om att behålla kontrollen över sina ord och sin nätidentitet kan nätets töjbarhet verka förförisk, erbjuda den ultimata drömmen om bevarandet av en obruten kylkedja mellan det man vill säga, den man vill vara och den tänkta läsaren, den tänkta publiken. Men människor är nu inga varumärken, lika lite som mottagarna av de budskap vi försöker föra fram enkelt låter sig målgruppsindelas. Och precis på samma sätt som en författare måste acceptera den litterära överenskommelse som handlar om läsarens rätt att tolka, måste varje bloggare också förstå att det fria fallet mellan ord och läsare gäller även på nätet och att den känsla av kontroll över sina ord och sitt jag som Internet kan inge är en illusion.

Problemet med denna illusion är att den i stadig takt minskar vår tolerans för sprickor i våra strömlinjeformade identitetsskal, får oss att när det fria fallets ger oss svindel, bygga fler skal, fler nät-jag, istället för att kasta oss ut för fri tolkning och riktiga möten.