Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Curlingbarnens behov av klassiker

Av , , Bli först att kommentera 1

Häromveckan, under en bilburen eftermiddag, flöt plötsligt guld ur min radio – då återutsändes i P1 i programmet Kulturradions älsklingar en intervju från 1995 med författaren Barbro Lindgren. Då, för femton år sedan, var Lindgren aktuell med en nyutgivning av den älskade Hemligheter-serien från tidigt 1970-tal och med start i de plötsligt återuppväckta läsminnena från denna dagbokstrilogi kom min eftermiddag i bilen att utmynna i en skimrande minnestripp genom Barbro Lindgrens och min egen gemensamma historia. Vi är många som delar denna historia, en genomgång av Barbro Lindgrens bibliografi ger svindlande många träffar i avdelningen barn- och ungdomsboksklassiker; Max, lika självklar som välling i svensk barnkultur, Den vilda bebin och hans trötta mor, lilla Sparvel, ikonfarsan Loranga, Mattias, Barbro förstås i de självbiografiska dagböckerna, böckerna och läsupplevelserna radar upp sig som fyrar längs min uppväxts farvatten. Barbro Lindgren finns också kvar i mitt vuxna liv, jag läser högt för mina egna barn, med gråtklump i halsen de plågsamt vackra och sorgliga Andrejs längtan, Pojken och stjärnan, I min farmors hus.
 

Få författare kan räknas till den skara som så starkt och långvarigt förmår göra avtryck i så mångas liv – dessa ska vi akta oss för att glömma bort, de tillhör allt mer av rariteter i dagens litterära läge ute i verkligheten. Litteraturens kraft och klassikernas makt att skapa gemenskap är insikter som ständigt måste återerövras i det allmänna samtalet och vi måste tala mer om dessa pärlor, om klassikerna och nationalklenoderna, hur farliga politiska fält man än känner sig vara i närheten av när så det oundvikliga ämnet i sammanhanget; (svensk) litteraturkanon dyker upp.
Malin Ullgren skrev klokt om detta i DN häromveckan, om det svåra i att återupprätta den svenska klassikerns status. Vi bör lyssna noga till undertexten när politiker talar klassiker, menade Ullgren, men uttryckte samtidigt samma oro som så många andra litteraturälskare över den sjunkande läsningen i skolan och på universiteten. Sant så, vi bör alltid söka noga efter politikens gömda agendor, men visst är det väl också så att behovet av en svensk litteraturkanon inte blir mindre för att nationalistiska krafter helt fult försöker kidnappa våra svenska klassiker?
 

Faktum är väl snarare att det är just nu, när läsning går stadigt nedåt i skolan, när unga människor formulerar sig allt mer korthugget och sms-artat, när det i den politiska verkligheten upplevs som ultrareaktionärt och suspekt att tala svenska klassiker, att det är just nu behovet av litteratur att samlas kring är som störst. Det demokratiska samtalet och samhället behöver nämligen gemensamma referenspunkter, språket behöver mer än snärtiga statusuppdateringar på facebook, därför behövs klassikerna, både gamla och – nota bene – moderna.
Behovet av litterära klassiker växer från att kännas angeläget till att framstå som alarmerande när jag någon dag efter nostalgimötet med Barbro Lindgren åser de beryktade curlingbarnens framfart i tv-rutan. Kanske, tänker jag, skulle det inte ha behövt gå så långt åt skogen med våra unga om det funnits lite fler rejäla läsupplevelser utströsslade längs deras uppväxts vägar. Jag tänker att bara med ett eget språk, den omvärldsorientering de bra böckerna kan erbjuda och utifrån detta en självständigt formulerad och medveten vilja, en fri tanke – att bara med allt detta med sig kan unga vuxna lämna curlingbanan för det riktiga livet.
 

Ung & Bortskämd är annars en i raden av såpor på senare tid som effektivt belyst ett samhällsfenomen och fått spinn på debatten – att få upp en företeelse, i detta fall alltså curlingsamhället, rejält på både debatt- och kultursidor får väl ändå räknas som god utdelning för en dokusåpa. Biprodukterna; slasket, skvallret, de stackars människor som säljer ut sina liv, är dock delar i detta man gärna avvarat och frågan är om det inte borde vara möjligt att snart börja slopa mellanledet såpan och gå direkt på kärnfrågorna. För vi behöver inte fler dokusåpor, vi behöver i stället någon som uttalar sammanhangen där alla dimensioner av fenomen får plats. Till exempel, i curlingsamhällets fall, vad som händer med de ungdomar som liksom tv-seriens deltagare också vuxit upp i ett samhälle som premierar egocentrism, personkult och konsumism, men som saknar såpadeltagarnas sociala och ekonomiska möjligheter att leva curlinglivet. Där de verkliga, betydligt tuffare, konsekvenserna av curlinglivsstilen kunde komma upp till diskussion.

Tid en nyckelspelare inför 2014

Av , , Bli först att kommentera 1

Mörkret stympar mer och mer av dagarna, höstlöv har fallit, multnat och lagts under snö. Dagar rullar på som dagar gör och innan någon hinner blinka står vi där och det är senhöst 2013 och bara dagar återstår innan det nya året, det stora K2014, ska fyras av.
Ett år har passerat med råge sedan det stora jublet vid utnämningen i september 2009 och 2014-maskineriet har sedan dess jobbat på efter rätt så förutsägbara mönster – det har trätts om ekonomi, om programinnehåll, om finkultur och folklighet, om byggande eller inte byggande av stora fina hus naturligtvis, och det som återkommit i debatten med jämna och allt tätare mellanrum har varit temat om kampen mot tiden. Nu måste saker hända, har det sagts och allt oftare  ju fler dagar som gått.

Dagar som går har blivit oundvikligt att prata om när man pratar om 2014 – tiden är en nyckel-spelare i kulturhuvudstadsprojektet, både
i form av det som snabbt rinner ut när stora hus ska byggas, men också i skepnad av den aktör som sitter med trumf på hand genom att ha verkat
i det tysta i långa sjok, låtit saker gro tillräckligt för att ge Umeå den utmärkelse som nu i en handvändning kräver snabba beslut. Det är en lång historia av kulturlivets gräsrotskraft, en oförutsägbar, dynamisk och ibland svårdefinierad kraft, en kraft som i sig går dåligt ihop med raska beslut, som gjort Umeå till blivande kulturhuvudstad.
I kulturhuvudstadsprojektet ryms alltså dessa motpoler, å ena sidan den långsamt växande spretiga och brokiga kraften och å andra sidan den process som nu kräver snabbhet, jämkning av viljor i riktning mot konkreta resultat, programinnehåll, byggnader.

Tid och timing är i alla större projekt vanskliga faktorer att arbeta med, men när det gäller fallet Umeå och 2014 ställs extra höga krav på fingertoppskänsla hos den som ska göra verklighet av utmärkelsen, just för att konflikten långsamhet/beslutsbrådska i Umeås fall blir så påtaglig. Där tidigare kulturhuvudstäder möjligen haft mera okomplicerade vägar fram till besluten, i några fall som en följd av ett mindre vitalt lokalt kulturliv, i andra fall där kulturhuvudstadsinriktningen velat mer av fyrverkerier och där stora organisationer mer frikopplade från det lokala kulturlivet varit naturligare att inrätta, har Umeås flaggskepp och bärande idé varit just ambitionerna om långsiktighet och lokal förankring, vilket anlagt för en mera svårdompterad beslutsprocess.
Planeringsarbetet inför 2014 har också rent formellt skett enligt långsiktighetens och långsamhetens protokoll, ambitionen hos de styrande har helt riktigt varit att hålla organisationen så minimal som möjligt och låta det lokala kulturlivet få stort inflytande.
Men nu, när dagar lagts till dagar och viljor måste formuleras ut till beslut går vi in i en fas där konstruktionen plötsligt blir bräcklig, när det bångstyriga och pulserande kulturlivet faktiskt ska pressas genom beslutsprocessens flaskhals. En kommande milstolpe som närmar sig i detta är tillsättandet av kulturhuvudstadsutskottet, den grupp av sju som om ett par veckor inrättar sig med armslängds avstånd till besluten, rakt under kommunstyrelsen. I samband med det kan vi vänta oss att maskineriet går i gång på allvar med allt vad det kan tänkas innebära i form av verkställande av planer som grott, förverkliganden av halvfärdiga beslut som legat i träda.
Lennart Holmlund talade ur skägget på sin blogg i början av oktober och skrev både om förhoppningar om att kulturhuvudstadsutskottet nu kan få fart på byggandet av de anläggningar och verksamheter som hör ihop med arrangemanget och farhågor om de bakåtsträvare som ”i alla sammanhang försöker stjälpa så mycket som de bara kan”. Men, skriver Holmlund, ”skulle det bli överklagningar får vi väl be regeringen att de handlägger ärendena snabbt”.
Tonen är visserligen typisk Holmlundsk, men är ändå representativ för den otålighet som ibland kan anas i de styrandes led över de demokratiska maskineriernas långsamhet.

Det vore naivt att tro att Umeå 2014-projektet skulle vara förskonat från bekymmer när beslutsprocessens skakiga farvatten ska passeras, men just för att kärnan i kulturhuvudstadsprojektet i bärande delar bygger på långsiktiga processer hoppas man att den organisation som nu ska besluta fortsätter hålla sig ödmjuka inför gräsrötterna. De är trots allt denna kraft som ska bära kulturlivet vidare och förverkliga den lokala förankring och långsiktighet Umeå 2014 tagit hem kulturhuvudstadssegern på.