Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Sprit och politik

Av , , Bli först att kommentera 1

Även i min barndoms småstadsidylliska Örnsköldsvik – det frikyrkliga Foppalandet, där man minst av allt trott sig kunna finna subkulturella yttringar med mera politisk sprängkraft – fanns under en kort period en liten filial – via en bakgård nära hamnläge tog man sig in i den lokal som under en tid disponerades av en lokal fraktion Frihetsfrontare.

Här tumlade MUF-are omkring med gymnasieesteter med röda stjärnor på ÖB-jackorna, hit sökte sig för den delen också slitzbrudarna och en och annan hockeykille för att hinka hembränt under politisk flagg. Mer än politiskt var det förstås mer fråga om att få vara rebell – att vara tonåring med kulturvänsterambitioner i Övik under 1990-talet var att leva i ständig skugga från det coola Umeå, där saker hände på riktigt.

Så det krävdes inte så mycket, man hakade på när tillfälle bjöds helt enkelt. Liksom alla andra, politiska ambitioner eller ej, som naturligtvis inte var dummare än att också haka på där det bjöds lite aktion.

Naturligtvis fick svartklubben rätt snart bomma igen – det hela var vad jag minns det rätt så odramatiskt och alla gick tillbaka till festande i sina gamla tillhåll var det nu må ha varit.

Värre gick det för VK:s Stefan Bergmark som under en tid på 1990-talet slog sig in på banan som svartklubbskrögare – där slutade det med blodvite och polisinsats. Stefan Bergmark skriver i dag på VK.s kultursidor om sprit och politik under rubriken "Svarta marknadens kultur". 

Här ett utdrag, läs texten i sin helhet i VK:s pappersutgåva:

 

I Malmö, den stad i Sverige som har flest svartklubbar, satsade kulturnämnden häromåret en miljon kronor på en utredning av något de kallar spontankultur. En utredning som skapade debatt då den innehåller ett förslag om legalisering av svartklubbar. "Det går att se svartklubbar som ett slags spontana initiativ från medborgarnas sida, som kompletterar det övriga utbudet." står det i slutrapporten vilken också talar om "ett uppsökande och aktivt tillståndsgivande från kommunens sida”.

Med andra ord: Kommunala tjänstemän ska skickas ut på svartklubb och finner de kompletterande kvalité i verksamheten så ska den ges tillstånd. Den borgerliga oppositionen skrädde inte orden i sin kritik och jag kan inte annat än hålla med.

 

 

Visst vore det trevligt med en mer mångfacetterad svensk krogmarknad. Byråkratin kring utskänkningstillstånden, särskilt kraven på lagad mat och därmed dyra restaurangkök, har gjort utbudet lite väl jämngrått. Men den svenska restriktiva alkoholpolitiken har otvivelaktigt varit till fördel för folkhälsan och att legalisera lönnkrogar är fel sätt att angripa byråkratin och likformigheten.

 

Att legalisera dessa överträdelser i lagens gråzoner kan däremot betraktas som belöningar och kommer ofrånkomligen göra att giriga människor startar ännu fler kommersiella ställen utan utbildade krogvakter där minderåriga erbjuds smuggelsprit och kanske också tyngre droger. Må vara att dessa krögare slänger in en och annan singer-songwriter för att kvalificera som "spontankultur".

 

 

 

Rösta på oss!

Av , , Bli först att kommentera 1

Ingen kommer undan när Melodifestivalen strösslar sin färgsprakande konfetti över en hel nation – men som det brukar heta, när du får citroner, gör lemonad.

Umeåkonstnären Mattias Olofsson gör precis det: i utställningen Good Evening, som öppnar i dag i ljusgården på Stadsbiblioteket i Umeå, presenterar han en personlig och ideologisk kommentar till fenomenet Eurovision Song Contest och hur det både inkluderar och stänger ute. 

I serien Rösta på oss utgår han i sex verk från de stereotypa nationalitetsbilder som förmedlas i reklamfilmerna som presenterar arrangörsländerna. Del två av utställningen är installationen Good Evening, ett video- och musikverk om den europeiska scenen och vilka som beträder den.

Vernissage i dag klockan 12-14.

Nedan detalj ur serien Rösta på oss, kartan skapad av textsträngar som reciterar röstningsförfarandet vid det aktuella landets final.

När snö och kyla bestämmer livsvillkoren

Av , , 1 kommentar 2

Om kärl och bubblor och om högerns och vänsterns ilska – bland annat – handlar veckans fredagskrönika.

———————————

Vilken form har den människa som vill kunna leva ett gott liv i ett hårt klimat? Kanske som en urna, med bred bas, en som står stadigt med något tungt och solitt i botten och kan ta emot törnar och låta vindar forma sig runt omkring utan att välta. 

En stadig urna, som kan bevara ett innehåll skyddat, men hålla en öppning fri uppåt för påfyllnad och utbyte. Ja, så måste nog en människa till formen vara beskaffad för att kunna leva gott och rikt, åtminstone i tider då livet snålblåser runt omkring oss – lite för jämnan alltså.
 
En vecka innan världens blickar skulle riktas mot Umeå i fascination inför en annan skepnad funnen i snön reste Tärnabykonstnären Monica L Edmondson ut på fjället norr om Polcirkeln för att låta hundra av sina samiskt influerade glaskärl möta snö och kyla – bekanta sig med ett kargt klimat på hemmaplan inför en större färd ut i världen (VK 16/2). Vi måste vara som kärl, menade Monica L Edmondson när hon berättade om sitt arbete, vi måste först hitta vår egen hemvist och hemkänsla, sedan ge oss ut och fylla på med andras erfarenheter. 
Det lät självklart på det sätt som det gör när konstnärer beskriver sitt arbete; vi måste låta livet fylla oss men inte sluta oss när livskänslan är tillräcklig för att skapa en stadig bas utan förhålla oss öppna, lite snö och regn kan komma in men så måste det vara. 
På twitter meddelar Edmondsons att inventeringen av kärlen efter expeditionen visar att alla kärlen höll – fjället prövade och fjället skonade. 
Människan som ett kärl är en sympatisk bild att hålla i minne, ett ideal att kanske sträva mot när livet påbjuder slutenhet gentemot snöstormar och oberäkneliga kastvindar där ute.
 
Under veckan har jag både roats och förfärats av den franska författaren Claire Castillons novellsamling Bubblor, som ger en mera dyster men sannolikt mera sann bild av samtidsmänniskan. I trettioåtta noveller låter hon oss möta lika många karaktärer ur samhällets mest aktuella personbibliotek, ingen i närheten av att vara något stadigt stående och omvärldsintresserat kärl, samtliga i stället renodlade bubbelkaraktärer. 
Inifrån sina transparenta höljen kan de se ut och andra kan se in – men allt blir en aning förvrängt. Till tillvaron i bubblan släpps inget egentligen in, den egna rösten är den enda som hörs tydligt och livsprojektet handlar ytterst om att hålla ytan intakt, inte brisera.
Man kan lätt visualisera även denna människotyp, i samlad form ett skrämmande kluster av personkultens samhälle av i dag – en geléartad massa av bubblor inordnade intill varandra som anonyma romkorn, berusade av sina egna jag och oförmögna att se den större bilden, hur de klistrar sig intill andra, till ytan identiska, bubblor. 
 
När snö, kyla och hårda vindar bestämmer livsmiljön behöver vi vara mer som kärlen ute på fjället än som bubblor. Stadiga. Öppna. Med en tung bas. Bättre solitärer i ett kollektiv än ensamma enheter om än klistrade till varandra. Bubbelsamhället är nämligen av en sådan sort som aldrig kan hålla i längden – personkulten är ett problem av i dag att ta på allvar. Det är svårt att prata om system, om klasser när alla är sina egna jag och ingen vill se sig som inordnad i ett större sammanhang. Dessutom, vilket de senaste veckornas debatt på temat politisk depression avhandlat, jagkulten leder också till en känslostyrd debatt. Självklart så, inom bubblans hölje ligger känslans argument närmast till hands när den egna ståndpunkten ska försvaras. Vilket kanske delvis förklarar det aggressiva tonläge som i dag präglar debatten. 
Den som ser sig själv som en enskild enhet har svårt att dela andras kärna – den som är ensam blir ofta lite rädd, och den som blir rädd blir ofta arg. Och den som blir arg men saknar argument kan slå blint och väldigt hårt.
Men jagkulten är förstås bara en av orsakerna till det hätska samtalsklimat som råder. I senaste Ordfront resonerar Jan-Erik Pettersson kring olika upphov till vredens debattklimat och sätter fingret på det mest förbryllande i fenomenet; att högern är argast. Samtidigt som den segrar. Jan-Erik Petterson skriver om ilskan för ilskans egen skull, om ilskan som ego-boost och mediegimmick. Ilskan mot ”packet”, skriver Petterson, oavsett om det är misslyckade svennar eller blattar förenar de politiskt inkorrekta och framgångshögern. 
 
Vänstern är förstås också arg, med rätta så, det finns en del att välja på därute att rasa över – men det betyder inte att man nödvändigtvis måste härma högerhatet. Lika lite som vänstern behöver göra (extrem)högerns bild av våra stora problem till sin, à la Rothstein, lika lite behöver den härma högerns vrede. 
Högerns ilska möts inte bäst med lika mängd hat från vänster, om debatten ska nå vidare måste det till väl underbyggda argument, förankrade i historiska realiteter, men till att börja med ett aktivt och medvetet nedskruvande av det hätska tonläget. 
Det kan vara värt att prova, både hos höger- och vänsteragitatorer. Om larmet är tillräckligt stort kan den som drastiskt sänker rösten till en viskning plötsligt få allt ljus på sig – vem vågar försöka?
 

Filmen om Gzim i TV

Av , , Bli först att kommentera 0

Den är på sina ställen nästan outhärdligt sorglig, men ingen bör missa filmen om Gzim Dervishi, Umeåkonstnären Knutte Westers uppmärksammade dokumentär om flyktingpojken Gzim och deras långa vänskap. I kväll sänds den i SVT2, klockan 20.00.

Från ett efterkrigstidens Kosovo ringlar sig historien baklänges genom tiden, till en flyktingförläggning i Boliden, till en nioårig pojke som frågar; Varför är det bara vi som måste fara, vet du det Knutte?

Starkt, vackert och en omistlig skildring av ett samhällstillstånd – det är kallt, säger Gzim och när vi förstår vad ordet för honom representerar utöver faktisk kyla öppnar sig plågsamma djup i berättelsen, nödvändiga att kasta oss ner i.

Se trailer:

Hur länge orkar kulturpolitikerna vänta på utdelning?

Av , , 1 kommentar 0

Regionaliseringen är inledd – nu styr Västerbottens kulturpolitiker själva över de statliga kulturpengarna. I veckans fredagskrönika handlar det om utmaningar och möjligheter när besluten flyttas närmare kulturvardagen. 

—————————–

Under årets första månader tickar de in i kulturmejlen, de tyngre av Kulturrådets pressutskick om fördelning av bidrag – verksamhetsstöden till regional musikverksamhet, regionala och lokala teater, dans- och musikinstitutioner, till regionala museer och regionala bibliotek. Utskicken brukar åtföljas av samma rutinmässiga hantering. Man gör sin snabba koll och får bekräftat att de stora institutionerna och aktörerna beviljats ungefär samma summa som året innan, konstaterar någon uppräkning då och då, här och där.

I år har listorna dock sett dramatiskt annorlunda ut, varken Norrlandsoperan, Västerbottensteatern, länsbiblioteken eller Västerbottens museum har återfunnits med sina mångmiljonbelopp efter sig på listorna – regionaliseringen är inledd, helt enligt planen men i svart på vitt, i siffror i beslutsbesked framträder tydligt vilken omvälvande förändring som är på gång, där både möjligheter och utmaningar väntar när besluten om fördelning av de statliga kulturpengarna flyttas ned på regionnivå. I veckan skrev Kajsa Althén om processen och om hur en ökad närhet mellan kulturpolitiker och utövare vrider upp allvarsgraden i den kulturpolitiska vardagen. 
En tätare relation innebär både möjlighet för kulturpolitiken att se till verklighetens behov, samtidigt försätts de i ett ögonhöjdsläge med de bidragsbehövande och måste kunna stå till svars inför det lokala kulturlivet – öga mot öga, snarare än på milsvitt avstånd – för de yttersta prioriteringarna när statlig kulturpolitik ska omsättas till verklighet.
 
Den kulturpolitiska kartan ritas om, i regionaliseringen ligger stora möjligheter men det ställer nya och hårda krav på alla nivåer. Börjar man nedifrån, hos den enskilda kulturutövaren har det sedan länge varit ett faktum att det inte längre räcker med att vara duktig på det man gör i sitt skapande, man måste också klara av att navigera rätt i system under snabb förändring. Alla konstnärer är i någon mån också överlevnadskonstnärer, men dagens kulturverklighet kräver mer än någonsin av närstudier i entreprenörskap och företagande för den som vill kunna leva på sitt kulturutövande. 
Ett exempel på ett regelverk som valsar i otakt med den kulturpolitik som uppmuntras från statligt håll är det som gäller för Umeå kommuns verksamhetsstöd till kulturverksamhet som bedrivs som enskild firma – till skillnad från i bland annat Göteborg, Malmö och Stockholm kan den kulturentreprenör som driver verksamhet som enskild firma i Umeå inte få kommunalt verksamhetsbidrag. Budskapet till kulturskaparen som försöker leva på sitt yrkesutövande blir motsägelsefullt – den övergripande kulturpolitiken påbjuder entreprenörskap, men de kommunala regelverken stänger dörren för den som skaffar f-skattsedel – och innebär i praktiken orimliga överlevnadsvillkor för den som inte redan är inne i bidragssystemen.
 
Regionaliseringen kan förhoppningsvis bidra till att bygga upp nya och bättre villkor på kulturarbetsmarknaden, löda samman verklighet och politik, minska gråzoner och moment 22-lägen. Men återigen, nya och hårdare krav väntar, de kulturpolitiker som ska verka i det nya landskapet kommer att behöva vara både kreativa, modiga och tålmodiga. Kreativa för att kunna iklä sig rollen som förkunnare av kulturens värde, bärare av samtalen om kulturens ovillkorliga plats i ett gott samhälle. Modiga för att kunna hålla fast vid en vision i skarpa lägen, kunna försvara långsiktiga prioriteringar när det hettar till. Till exempel, i den olyckliga polemik som alltid uppstår när sjukvårdsbesparingar ska till och kultur ställs mot ambulanser, stillsamt peka på faktiska siffror som snabbt ger vid handen att kulturens kostnader är nere på enstaka procent i landstingets kostnader, (i Västerbotten går 1,5 procent av landstingets pengar till kultur) men att utdelningen är tusenfaldig på dessa procentenheter. 
Slutligen, men kanske viktigast, måste våra framtida kulturpolitiker i regionen och lokalt, vara tålmodiga. Kulturupplevelser sker i ett nu, men kulturens kärnvärden är av ett slag som förräntar sig långsamt. En av de frågor som kommer att bli avgörande när kulturpengarna i framtiden fördelas är därför; hur länge orkar man vänta på utdelning? Ett år, en mandatperiod, en generation?

Kärlekens förnuft behöver berättas

Av , , Bli först att kommentera 3

På VK-kulturen upplåts i dag på alla hjärtans dag förstås plats för kärleken. Men också för äktenskapet, vilket ju ibland, ibland inte sammanfaller med kärleken… Per Runesson har läst en ny bok om vilken roll äktenskapet som instutition haft för framför allt framgångsrika kvinnor – läs hans recension på VK:s kultursajt.

Kärlekstemat genomsyrar också veckans Perspektiv, där Annelie Bränström Öhman skriver om drömmen om kärlekens förändringsmakt, känslans förnuft och vad vi kan lära oss av detta i en tid av emotionell fobi. 

Här ett utdrag, läs texten i sin helhet i VKs pappersutgåva:

"Jag erkänner att tanken på kärleken som en berättarnas hemliga armé, en känslans motståndsrörelse tilltalar mig. Att vilja vara lite rebell, lite missförstådd och i slutet ändå fanbärare för en storslagen sak som kan applåderas i takt med refrängen till ”All you need is love”… Hälften skulle säkerligen vara nog för att bli instämplad i kulturvänsterfållan. Och det faktum att det idag är Alla Hjärtans Dag är ju en ytterst temporär och övergående ursäkt. Att ta politiken och världslitteraturen (ja, jag hade bara hunnit till Västerbottens-delen än) som gisslan för en sådan eskapad skulle lätt kunna uppfattas som ett utslag av lika dåligt omdöme som att engagera Robert de Niro och Julia Roberts för att saluföra ytterligare en löskokt historia om hjärta och smärta på Valentine’s Day i New York eller Los Angeles.
    Men vad kan jag annat. Jag ritar ett hjärta på väggen. Jag målar det rött och jag fyller den omgivande väggytan, det kringliggande känslorummet med röster, bevis, belägg på att också andra har hört att det är ett hjärta som slår. . "

Modersmyter som skaver i magen

Av , , 1 kommentar 0

Om mammor, myter och vikten av att våga titta bakåt mot historiens mörker – trots att det ibland både skaver och smärtar – handlar veckans fredagskrönika

—————————————-

 En lintott, en mörklockig. En Albin och en Stig, en ribba som höjs och höjs – naturligtvis mot den stora katastrofen. Det är söndag förmiddag och Astrid Lindgren-filmatiseringen Hoppa högst rullar än en gång i SF-kanalen, än en gång ler jag åt de galna Albin- och Stigmammorna – en blond, en mörklockig – och deras uppgörelse med varandra genom sönerna. Hur de så rörande och så klichéartat gestaltar ett av de mest klassiska av moderskap, mamman som pushar på – ömheten underordnad vässandet av sitt barns armbågar i en värld som kräver vassa armbågar. I dag skulle vi kanske kalla dem tigermorsor, den typ av mor som kräver framgång och får framgång, av olika sort och till varierande pris – vilket Albin och Stig får ­erfara då historien slutar med ett förlösande garv i sjukhus­salen.

Ett par timmar senare, i biomörkret med Mästerkatten. Historien formar sig mot den gamla folksagan om Jack och bönstängeln och se där, återigen moderstemat som ett tungt bärande moment i berättelsen; katastrofscenariot i upplösningen en följd av den orkanliknande kärlek gåsmamman från landet uppe i molnen hyser till sin bortrövade unge med guldäggen. Så stark är den att hon utan problem förgör en hel stad i jakt på sin älskade unge.
 
Överallt och ständigt modersmyterna och modersbilderna – en genomgång av en vanlig dags medie- och kulturutbud ska visa att moderstemat ligger inflätat i det mesta. Hur stor vikt vi lägger vid att bevara myterna om moderskap visar sig i hur temat särskilt utmärker sig i barnkulturen, de klassiska mammaikonerna ingår i basfödan av historier vi bygger våra barns omvärldsuppfattning med. Så att de ska veta att allt är lugnt, att allt är i sin ordning, att världen snurrar på i sina givna banor.
Samtidigt gnetar vi mödrar på med oss själva i en tillvaro där ingen vill låtsas om de gamla myterna, hey vi är ju jämställda!, frigjorda! – det enda vi behöver göra är att välja – vill vi vara helikoptermammor, curlingmammor, kanske en nyauktoritär modell i dag, i morgon en skön låt-gå-typ?
Bara att välja, men när vi bumpar omkring bland trender och söker bygga nya modersmodeller, som passar en nutid, som passar oss, undviker att titta bakåt alltför mycket i historien så finns ändå myterna där i botten – det kan vara bra att komma ihåg, av olika anledningar. 
I veckan utkom kulturskribenten och idéhistorikern Patrizia Lorenzonis nya bok Mama Dolly, en kulturhistorisk betraktelse om modersbilder genom årtusenden, med världsomspännande blick, där fascinerande, blodiga, religiösa, uråldriga och moderna myter avhandlas. Rekommenderas för alla som någon gång slagit huvudet i samtida påbud och dogmer – rörelseutrymmet kan ibland kännas större när man påminns om den stora bilden, om hur komplicerad och laddad, hur politisk, frågan om moderskap varit för kvinnor genom årtusenden.
 
Om bara några veckor föder kronprinsessan Victoria sitt första barn och vi ska nog räkna med att det ger en buzz kring moderskap i samma storleksordning som giftermålet för ett par år sedan gav bröllopet och äktenskapet. I bästa fall kan somligt gott utvinnas i fördjupande riktning av detta, men då behöver vi i det bebispastelliga och från historiens ankare lösgjorda rus som lär förlama landet komma ihåg myterna. Komma ihåg att vi som bygger nya modersbilder i dag trots allt bär inom oss skärvorna av dåtidens krossade myter.
Det är nämligen mytskärvorna som ligger där i magen och skaver när vi inte får ihop smärtan i magen med vad som pågår i huvudet, på ytan. Samma historiska skärvor, gissar jag, som orsakar smärtan i magen på Maria Sveland som i veckan skrev om den nya antifeminismen och de isande stråk av hat mot det politiskt korrekta som drar genom Europa. Går vi ett nytt 30-tal till mötes, frågar sig Sveland i artikeln och låter ett resonemang följa som leder svaret på den frågan i oroväckande riktning. 
Skrämmande pustar från historiens iskyla blåser oss i nacken, men det historiska mörkret är något vi just nu måste våga blicka in i. När reaktionära krafter vädrar morgonluft är det viktigare än någonsin att kasta täta blickar bakåt – det gäller både modersmyter som förståelsen för var främlingsrädsla och intolerans frodas. 
Att ha koll på varifrån vi kommer och vad det är som skaver i magtrakten behövs för att kunna ta ut riktningen framåt – ingen myt, utan nödvändig sanning. 
 

Sockerkickar på nätet

Av , , Bli först att kommentera 3

Jag vet att jag tidigare raljerat över välmående västerlänningars koketterande med digital avhållsamhet, trenden i alla statusuppdateringar i höstas. Jag upprördes i någon krönika då över det osmakliga i att göra en digital detoxkur till en tillfälligt livsstilsaccessoar, samtidigt som informationsteknologiska framsteg på riktigt förändrar levnadsvillkoren för människor i diktaturer. Förmätet var vad jag ansåg att det var, att inte ha vett att uppskatta rikedomen i fria flöden av information och allt det där. 

I det står jag fast vid min åsikt, vägen framåt innebär fortsatt spridande av fri information över världen, på ett så demokratiskt sätt som möjligt.
 
I helgen kom dock ett tv-inslag i min väg som fick mig att vilja nyansera min åsikt om digital rening en aning – i söndagens Agenda berättades om boken och den nya trenden (!) informationsbantning, ett reportage som banade sig fram som en liten frälsning just då, inför kvällsbetinget av informationsplöjning. Som en Messias tornade han upp sig i rutan, Clay Johnson, en av hjärnorna bakom Obamas webbkampanj för fyra år sedan, som nu bytt sida och skrivit boken The Information Diet, om farorna med informationsmässig överätning. 
”I dag kan okunskap vara följden av informationskonsumtion, likväl som det kan vara följden av brist på information.” sa Clay Johnson med frälsarens stilla lugn. Och jag vet inte – men plötsligt kändes det så befriande att få höra hur ett annat sätt, en annan väg, faktiskt är möjlig. 
Man är inte så kaxig nämligen, när man sitter där och ska simultanläsa helgens samlade dagstidningars samtliga delar, samtidigt ägna uppmärksamhet åt de där plattorna med i-prefix som dräller omkring och ropar om kreddiga tv-serier man borde följa, artiklar ur den internationella högprestigepressen man borde läsa, samtidigt som de sänder ut stötvågor av ständigt nya mejl, twitterflöden att följa och facebookuppdateringar att gilla, eller bara bläddra sig igenom. När man sitter där och slänger sig mellan informationssnuttarna och förtvivlat undrar; hur hinner andra? – då lyssnar man gärna till en informationssamhällets hälsoguru som Clay Johnson, när han visar på alternativ till det digitala hetsätandet.
För han har rätt; vi äter oss till döds i den nya informationsåldern. Trots att vi vet hur dåligt det är med småätande går det liksom inte att motstå dess digitala motsvarighet. De smarta telefonerna är alltför smarta, de listiga hjärnorna bakom de sociala medierna alltför listiga – snabbmatsstället för själslig skräpmat är ständigt öppen, för ärligt talat; det mesta av det vi trycker i oss därute på nätet är sällan det intellektuellt uppbyggliga, snarare sockerkickar för egot.
 
Fler människor dör i dag av fetma än av svält, skrev magasinet DN Världen i veckan – välståndet fördelas ojämnt över världen, svälttillstånd pågår parallellt med destruktiva överflöd. De stora rörelserna över världen följer samma strömmar och fördelningen av tillgång till information bär många likheter med tillgång på mat – öst mot väst, rik mot fattig, spelet är intrikat och vem har rätt att förvägra den ene det han själv vill kunna åtnjuta i obegränsad mängd?
Med liknelsen med ätandet med sig kan man gärna komma ihåg medicinprofessorn Stephan Rössners gamla slagord; ”man kan äta allt men inte alltid”. Att hantera risker med överätande av information intill fördumning handlar också om att hitta lagomnivån. 
Nog så svårt, för när det gäller information likväl som ätande är total avhållsamhet, som för den nyktre alkoholisten, inget alternativ. Maten, likväl som information, är något vi behöver ett konstant inflöde av – vi måste bara lära oss hantera de ständiga lockelserna, att det ohälsosamma snasket alltid ska komma att ligga där som en potentiell trigger inom armslängds avstånd. 
Clay Johnsons nya lära handlar om detta, om att förstå att mer inte är bättre och tillämpa insikten när vi rör oss i det nya medielandskapet. Söka upp det som är uppbyggligt och bra för oss, lära oss att regelbundenhet och balans håller hälsan vid liv. De flesta människor äter sig inte till döds, trots ständig tillgång till livsmedel, med vårt intellekt bekämpar vi det djuriska i oss som säger “passa på att ät medan mat finns”. Nu står vi inför en ny utmaning, där informationsutbudet är ett ständig tillgängligt buffébord, som vi måste lära oss återvända till med måttfullhet. Även här komma ihåg att vi är djur och att våra instinkter ständigt måste tämjas.
 
Vi är djur i grunden, om än hyfsat bra på att kontrollera våra drifter. Och när jag tänker på den djuriska människan i den förunderliga nya världen återkommer jag alltid till det jag en gång läste om små barn och tv-skärmar och det någon forskare förklarade om de djupaste överlevnadsinstinkter som låg bakom hur riktigt små barn så stint fäster blicken vid tv-flimret. “Något rör sig framför mig, bäst att hålla det under uppsikt tills jag vet vad det är, om det hotar mig eller om jag möjligen kan ha nytta av det.”
När vi sitter där med världens informationsflöden rakt ned i knät – blir vi inte just det där lilla barnet igen? Något rör sig framför mig, det djuriska kopplar in, bäst att hålla detta under bevakning, tills jag vet, är det jag ser ett hot eller en möjlighet. Både och? Var det ena och var det andra? 
Bilden av det lilla barnet gör mig alltid så sorgsen. Inte alls den smarta lilla världsmedborgaren i vardande, sugandes upp information. Utan en liten människovalp bevakandes potentiella rovdjur eller möjligen byten från djungeln. 
På samma sätt; kostymen i bilkön med iPhone i hand – inte alls i färd att kolla aktiekursen på DI-appen, utan hur många som gillat hans senaste fotouppdatering på Facebook, tröstätande nätuppmärksamhet – det djuriska kopplar in…
Jag är med dig här Strindberg, det är synd om människan.