Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Hur skyddar vi författarna i nya tider?

Av , , Bli först att kommentera 2

Jag möter upp Jonas Hassen Khemiri i Väven över en kaffe strax innan kvällens författarsamtal. Den Stora Bokhösten är över oss, han är en av dess stora affischnamn och gör ett ovanligt långt stopp i Umeå på sin intensiva turné. Go´kväll, tidningsintervjuer och universitetsbesök – det är hektiskt, men en avspänt vänlig hållning speglar en författare som ser scenerna och samtalen som delar i författarlivet att acceptera och omfamna. Entusiasmen, när han berättar om studenter som tidigare på dagen kommit fram och vittnat om betydelsefulla skolbesök av författaren för fem-sju år sedan, blottar också det gyllene stråk som döljer sig bakom branschigt ytliga epitet som ”bokhöst”, eller ”affischnamn”. Böckerna och författarna, i dialog med världen.

Utan agent reser han, en särskild frihet i detta konstateras, och vi pratar vidare om PR-maskinerier och om kommande författarbesök i Väven, där frihetsbegreppet är betydligt mer komplext. Den 17 november gör Maria ”Masha” Aljochina från Pussy Riot ett Umeåbesök för att tala om nya boken Riot Days. Skriven från en fängelsetillvaro där hon fortsatt kämpa mot regimen är biografin en av höstens politiskt mest intressanta och med samma uppmärksamhet mot Babelfåtölj och Vävenscen som Khemiri nu åtnjuter lär den svenska publiken välkomna henne. Om hon tar sig ut ur Ryssland, vill säga: ett OM som utifrån rapporter från förlagsfolk tecknar ett högst realistiskt hot mot den hårt bevakade aktivisten.
Innan vi bryter upp för att äntra scenen pratar vi vidare om kommande turné, Göteborg och bokmässa så klart, det blir bra, säger Jonas Hassen Khemiri. Lika lite som skolbesöken, som en äldre kollega en gång tidigt i karriären varnat för, bör man slentrianmässigt avfärda den, menar han. Visst, det är köerna till Guillou, det är Kiviks marknad – men det är också bra samtal och fina möten, sammanfattar han i utsagor som känns tryggt välbekanta: så här brukade försnacket låta innan Nya Tider kapade debatten.

Ett litet intyg således, på en mässa åter till det normala efter år av undantagstillstånd, när nu den högerextrema tidningen portats? Nej, knappast – 2017 förändrade något i grunden gällande bok- och biblioteksmässan och i strid mot all den sifferexercis som lär följa i redovisningar av ett förväntat högre antal besökare och förlag som inte längre står stympade av bojkotter, står hur som helst en omvärld som är en annan än för ett år sedan. Gränser har förflyttats, ett riksdagsval har genomförts med känt, men oroande ovisst slutresultat och i Danmark sker just nu historiska angrepp mot yttrandefriheten och konsten.
Om 2017 var ett turbulent bokmässeår, med alternativa mässor uppståndna i protest och mässbesökare som tryckte sig mot fönstren i mässhallarna för att följa nazistdemonstrationerna utanför Gothia Tower, så är 2018 året då ett business as usual intensivt eftersträvas. Efter Göteborgs stads beslut på tisdagseftermiddagen ingår inte Nya Tider bland alternativa mässor, som en bild av en ny tids normalitet för mässbesökare att trycka sig mot fönstren för att skåda – men klart är ändå att den offentlighetens gatubild som tecknas utifrån ett vidare perspektiv, är en bild av en yttrandefrihetsdebatt som ännu klyver den litterära offentligheten, av en omvärld där fascismen må portas från somliga arenor, men i stället intar allt fler legitima sammanhang.

Detta blev också plågsamt tydligt i händelserna kring författaren Athena Farrokhzad text ”Brev till Europa”, som debatterats på kultursidorna den senaste veckan, ”en sorgesång över en kontinent i förfall”, som poeten själv uttrycker det, skriven med lånad form av Allen Ginsbergs dikt ”America”.
Publicerad i bland annat Aftonbladet för en månad sedan var det först häromveckan som hätska stämningar piskades upp i sociala medier kring texten, detta sedan högerdebattören Erik van der Heeg raljerat över dikten i ett Facebookinlägg. En förvirrad kommentarsvåg följde, där rasism och plagiatanklagelser flödade – en flodvåg som hade kunnat få ebba ut som ett sorgligt exempel på en nazianstruken fåra av offentligheten, om inte Svenska Dagbladet hade sanktionerat den förryckta debatten med en uppföljande artikel med rubrik ”Farrokhzads Europa-dikt – plagiat eller parafras?”. Ett närmast parodiskt exempel på en högerextrem strategi för att kväsa det fria ordet; att slå ner på parodin, parafrasen – samtidigt en händelse som kan sorteras in i raden av attacker mot Farrokhzad som författare och som rasifierad som ickevit, där bland annat hennes arbetsplats Biskops-Arnös författarskola tidigare blivit ansatt.
”Jag svarar inte när dumheten kallar”, skriver hon i ett inlägg på Facebook ett par dagar efter SvD:s text och sedan Aftonbladets Åsa Linderborg också tvingats försvara diktpubliceringen.
”Det är svårt att bemöta misstänkliggöranden, utan att samtidigt bidra till att de legitimeras”, skriver Farrokhzad, men berättar också hur hon sett sig tvingad att skapa sig överblick, inte bara över reaktionerna på inlägget utan också sin egen ekonomiska situation, för att utifrån det kunna bedöma hur länge till hon kommer att kunna skriva i det här landet. Ett konstaterande som isande tydligt gör klart att det inte bara är i Pussy Riots Ryssland, eller i ett public service-slaktens Danmark, som de faktiska konsekvenserna av en högerextrem agenda visar sig – ord att ta på mycket stort allvar hos alla som betraktar och vill fortsätta betrakta vårt land som fritt.

Under författarsamtalet med Jonas Hassen Khemiri kommer vi in på erfarenheter av att hudfärg betyder utsatthet och vi talar om den numera legendariska texten Bästa Beatrice från 2013, då papperslösa jagades i projektet Reva. Hassen Khemiri berättar hur han gick hemma pappaledig och gungade sin ettåring och väntade på att någon skulle skriva till protest mot vansinnet – och hur han till sist, ur ren desperation och förvåning över att ingen annan reagerade, satte sig och författare det öppna brev till justitieministern som inte bara öppnade ögonen för den brutala glidningen i människosyn, utan också blev en bekräftelse på att det fanns ett utrymme i offentligheten för de nödvändiga, akuta, orden.
Att en rasprofileringens verklighet sedan dess har ökat behovet av motröster och motreaktioner är klart – men hur länge till får de offentliga arenorna, en fri press, konsten, stå fria för skrivande och tänkande människor att göra sådana instinktiva insatser, bjuda motstånd? Hur säkrar vi deras skydd i yrkeslivet och i en verklighet som blivit fysiskt hotfull?
Efter samtalet blir det signering i all hast innan hemresa och när jag lämnar Väven undrar jag lite stressad om den ringlande kön ska hinna betas av innan flygtaxin anländer.
När jag en stund senare cyklar ner till Ica dånar flyget över mitt huvud och jag tänker; hoppas det gick bra, att han hann med. Att det aldrig ska vara för sent för författarna och för orden att flyga fritt till nästa möte, nästa nödvändiga samtal.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Nu talar de mördade kvinnorna tillbaka

Av , , Bli först att kommentera 1

Nu sluter sig naturen, allt som växer går ner i vila. Dagarna mörknar minut för minut, hösten är varje år en liten övning i att stå intill döendet. Hur står vi ut, vi som lever kvar?
Ja, ett sätt är att hålla minnet av de döda levande och i höst bär litteraturen ovanligt många sådana kontaktförsök med dem vi förlorat. ”Ett sätt att få vara tillsammans lite till” säger till exempel Marie-Louise Ekman om ”Få se om hundarna är snälla i kväll”, anteckningarna från en tid av svår sjukdom för maken Gösta, nu utgivna i bokform ”så vi kan fortsätta samtalet”, som änkan säger. En sårigare desperation ryms i Naja Marie Aidts bok om sonen som dog i en drogpsykos, medan Jonas Gardell tar omvägen via fiktionen i sin roman om en bortgången älskad mor – men en gemensam önskan lyser igenom, av att skriva fast ett minne, av en människa, en tid, av hur allt var, vilka vi var. Att inte glömma.

Dagarna mörknar, böckerna om de döda är många i höst och i ett särskilt smärtfält ställer sig utgåvorna om de mördade kvinnorna. I populärkulturen och fiktionen är hon en ständigt närvarande ikon, en säljfaktor inte bara i kriminalgenren utan också som emblem i allt från reklam till modeindustrin – men i höst kommer två böcker där två av verklighetens mördade kvinnor får tala tillbaka. I november boken om Kim Wall, där stjärnjournalisten tecknas som människa och yrkeskvinna i helfigur genom sina föräldrars minne: ett oumbärligt korrektiv till en historieskrivning där mediernas fixering vid gärningsmannen och mordets alla vidrigheter annars hade kunnat överskugga hennes minne.

Redan utkommen och väl mottagen är boken om ett annat av vår nära samtids mordfall, lika grymt och med samma mediedramaturgi som i fallet Kim Wall; styckmordet på Catrine da Costa 1984, som i fiktionens klädnad i Sara Stridsbergs ”Kärlekens antarktis” ges en röst, till sist. Med obönhörlig stämma bestrider romanen det som den döda kvinnan konstaterar blickande ut över sina egna kvarlevor: ”En dag kommer ingenting av det här som jag berättar om att spela någon roll längre, inte ens för mig.”

Det är en omskakande roman och ur läsningen stiger insikten att ja, jag hade glömt, men nu minns jag löpsedlarna och hur ”ingen nyhet hade samma dragningskraft som den om min kropp i vita resväskor den sommaren”, som berättarrösten viskar. Och jag minns hur även jag som barn kände en specifik kyla andas genom nyhetsrapporteringen, densamma som i rapporteringen om Helén Nilsson i Hörby några år senare – hennes 10-åriga leende från tidningssidorna, de bestialiska detaljerna och hur jag fortsatte fylla år medan hon aldrig blev äldre.

Jag hade glömt, men minns nu hur morden på Catrine, Helén, i minst lika hög grad som någonsin Palmemordet, präglade min barndom, hur de blev bevisen för att somliga mord förblir ouppklarade – ouppklarade i meningen hur de skrivs in i ett kollektivt medvetande som jag var en del av i egenskap av mitt kön. Ett disciplinerande och latent hot; kom i håg att du är kvinna.
Att inte glömma de döda är ett sätt att stå ut med döendet – men också ett sätt att förstå en tid, hur det var, hur det är. Vi får aldrig glömma de mördade kvinnorna – och vi kvinnor som lever får aldrig heller, tillåts aldrig, glömma att vi är kvinnor, att vissa mord inte får sin gärningsman lagförd, att den döda kvinnokroppens marknadsvärde är konstant, i fiktionen likväl som i en medieekonomi.

När hösten nu krymper dagarna blir åter påminnelsen om det begränsade livsspannet vardagligt påtaglig. Vi slutar kanske inte med de sena löppassen, men förlägger turerna längs upplysta vägar, svingar oss mellan gatlyktornas trygga ljuskäglor, tvingar oss själva att glömma vreden över en villkorad frihet.

Och när hösten 2018 nu markerar årsdagen av den metoo-revolution som tog sin början 2017 i ett uppror över villkorad frihet, är glömska också vad en patriarkal värld längtar efter och som därför måste motarbetas. Om 2017 var revolutionsåret, är 2018 prövningsåret, den tid då samtalet måste fortsätta, för att låna Marie-Louise Ekmans ord.
Möjligen kan den rättegång som i dag inleds mot den så kallade kulturprofilen, det mest konkreta resultatet av metoo-vågen och den DN-granskning som skulle komma att utlösa Svenska Akademiens historiska kris, bli en motor för ett sådant fortsatt samtal – och förhoppningsvis också en rättegång som korrigerar en historia av alltför många ouppklarade brott mot kvinnor, en alltför stor gemensam erfarenhet av det hotfullt disciplinerande i de olösta fallen, i verkligheten eller i fiktionen.

En liten seger redan nu, är den bakvända manöver som Svenska Akademien utfört i sin iver att glömma och gå vidare: de nya stadgar som presenterades i förra veckan, där märkliga formuleringar i syfte att markera mot de oförrätter man menat sig utsatta för i spåren av granskningen nu står inskrivna för historien att ta del av. Så skapar man omedvetet en poetisk balans – för evigt kommer nu budskapen mellan raderna i den nya stadgeskrivningen att peka tillbaka mot krisens upphov: ett sexualiserat förtryck av kvinnor som inte längre ville vara tysta.

Mörkret faller men desto klarare lyser gatlyktornas rundlar längs gångvägar och cykelstråk och det är här vi ser dem stående, löperskorna, de skändade kvinnorna, vi som inte längre står ut med de ouppklarade brotten.
Vi är hon. Kim, Helén, Catrine. Vi glömmer inte.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Konstvägen mot framtida utmaningar

Av , , Bli först att kommentera 0

Vänsterpartiets Jonas Sjöstedts hyllande i Expressen av Sara Lidman-tunneln ”Lev!” uppmärksammades av många under valrörelsen. ”Ett kongenialt vänsterideologiskt konstverk som ingen kan undvika”, skrev Jens Liljestrand också, vars tidning ombett partiledarna att ur konsten välja sina Sverigebilder. Må så vara, men frånsett det och frånsett Sjöstedts argument för verkets kvaliteter i egen rätt, rymdes i hans motivering också en vacker appell för den offentliga konsten: gång- och cykeltunneln som en symbol för ett Sverige som säger ”att samhället är till för oss som bor här och att alla har rätt till konst och kultur i sin vardag.”

Sådana politiska brandtal till kulturens försvar är förstås nåderika att höra – men vill man ändå lägga in ett bittert stråk kan konstateras att gångtunneln ”Lev!”, det 170 meter långa verket invigt 2012, utöver alla sina symboliska kvaliteter också är en markör för var den offentliga konsten har lättast att finna fästytor: i de expansiva städerna. Där det investeras och där det byggs, där nya gator och torg breder ut sig, är också där som de offentliga utsmyckningarna står tätast och där nya konstverk beställs. Ju glesare befolkning, desto glesare den offentliga konsten – också per capita, gissningsvis, i en glesbygd där sviktande kommunbudgetar och låg grad av byggande håller inköpen på sparlåga.
”Lev!” står skrivet i lysande bokstäver i Umeå, det urbana undantaget i norr – men hur långt ut i järnvägssystemet gäller detta för vår offentliga konst? Hur efterlevs partiledare Sjöstedts önskan om rättighet till konst och kultur i vardagen för medborgaren på orterna där tågen inte längre stannar?

Frågorna aktualiseras av lördagens jubileum i Vännäs, där 20-årsfirandet av konstverket ”Hägring” i dag äger rum, med tal och musikuppträdanden. Som älskat landmärke och starkt bidrag till Konstvägen Sju Älvar är Kent Karlssons glaskyrka en symbol för ett initiativ av bästa sort för att förse landet med konst – och är också ett av de konstverk i projektet som klarat naturens påfrestningar bäst, nu alltså med en dubblering av de tio år som verket enligt det ursprungliga uppdraget anmodades hålla. Kämpigare har andra verk haft det: ett par av de ursprungliga har hunnit bytas ut efter större slitage, närmast på tur möjligen Ulf Rollofs Eldsoffa i Vännäs, som hårt åtgången av ett nordligt klimat kan stå inför avinstallation.

Att väder och vind belastar offentliga verk, och i högre grad så i skog och mark än i stadsmiljöer, är inget märkligt – men frågorna detta väcker, om finansiering av underhåll och tänkbara nytillskott längs vägen, är värda att lyfta en nivå högre, symboliska som de är för utmaningar som gäller i Sveriges övriga periferier, för den offentliga konsten.
Konstvägen Sju Älvar kan tecknas som en stark men ändå skör konstruktion.
Å ena sidan, det sympatiska upplägget, med fem kommuner sammanknutna under styre av en ideell förening med vardera kommun som bidragsgivande och ansvarande för underhåll och tillsyn av de verk som står installerade inom sitt område – allt detta gynnsamt för ett geografiskt hållbart och brett engagemang. Å andra sidan – fem kommuner med var sin kommunbudget där varje år konsten ska förmå hävda sig mot vård, skola och omsorg, fem kommuner som förväntas hålla kompetens och personalresurser för inventering av konstverken, uppdrag som kan vara nog svåra för även för större kommuner att klara.
Å ena sidan den ideella föreningens styrka som fri aktör och därmed nödvändig i en vital konstnärlig infrastruktur, med frihet att söka de samarbeten som uppfattas gynna det större uppdraget. Å andra sidan risken att ett lapptäcke av finansiärer med skilda krav på motprestationer på sikt skulle kunna urholka konstnärlig kvalitet och kompetens – en farhåga möjligen förstärkt utifrån det faktum att det konstnärliga råd som stod knutet till projektets första tio verk inte längre existerar.

Konstvägen Sju Älvar blir så ett belysande exempel, dels som det goda exemplet på ett långlivat konstprojekt i glesbygd (i somras tog Konstvägen också ett samiskt kliv ut i en konstled mellan Borgafjäll och Saxnäs, med nya verk av Tomas Colbengtsson och Per Enoksson), men också som en bild av de utmaningar konsten i glesbygd möter i en framtid.
Hur bevara egensinne och särart i en tid där starka krafter söker styra konsten och den fria tanken?
Hur undvika att de offentliga konstverken reduceras till emblem eller varumärken för pressade kommuner i jakt på turister eller nya invånare? Hur säkra långsiktighet för den konst vars djupare värden behöver tid för att verka?

Utmaningarna för tanken till det nedläggningshotade Mannaminne, den nyligen avlidne Anders Åbergs livsverk i Nordingrå, som i kamp för överlevnad aktualiserat behovet av förstärkta statliga insatser för konst i glesbygd – konst av den sort som inte helt enkelt låter sig programförklaras eller projektifieras. Tidigare i år kom också en konkret propå, i en interpellation där Emil Källström (C) efterlyste statligt ansvar för Mannaminne. Svaret från kulturminister Alice Bah Kuhnke, strax innan vi gick in i valrörelse, blev kalla handen – frågan ligger på regional nivå, lät meddelas. Den regionala nivå, ska då tilläggas, som trots den senaste regeringens ofta framhållna ambitioner om ett starkt kulturliv i hela landet (extra marknadsförd bara ett par dagar innan valet med en satsning på 40 miljoner till ett pilotprojekt till stöd för kultur i glesbygd), ändå är en nivå som beskriver ett fortsatt trängt läge ute i landet – inte minst inom bildkonstområdet.

Hur en kommande regering avser att satsa på den regionala kulturen är bara en av alldeles för många ödesfrågor som väntar på sitt svar under de lika ödesmättade dagar vi har framför oss. Men klart är att ett Sverige under kommande mandatperiod är ett Sverige där behovet av konst och kultur känns mer akut än någonsin, i ett vardagsliv som värderas lika högt i varje del av landet.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Husen rivs – men låt debatten leva kvar

Av , , Bli först att kommentera 0

Gamla lasarettet är förlorat – men låt oss bevara lärdomarna som kampen gav.

Rivningar av hus gör något med en människa som passerar förbi i vardagen – om det påminns den som bor i Umeå regelbundet. Korskyrkans rivning i fjol är en av händelser som hos mig särskilt etsat sig fast – de sakrala salarna plötsligt upprivna, ställda i skarpt dagsljus, en betongvägg som okontrollerat kastar sig mot en grannbyggnad. Sommarens rivning av det lilla q-märkta huset Öst på stan, tidigare ateljé åt bland andra Atte och Peter Öhrnell, är ett annat smärtande minne – skoningslösheten i hur ett långsamt förfall till sist tvingar fram ett akut avslut och så var sagan all. Men av alla husrivningar i Umeå är den av gamla lasarettet, inledd i somras och fortskridande genom hösten, den som varit överlägset mest plågsam att följa.

Förklaringarna är många till den påträngande – ja, är det sorg? uppgivenhet? – som rivningen framkallar. Kanske handlar det om min dagliga konfrontation med processen – hur den som likt mig, som passerar platsen ett par gånger om dagen, rent fysiskt får uppleva omfattningen av den gigantiska huskropp som raseras och fraktas iväg. Ständigt nya stråk att följa förbi den rivningsplats som metodiskt äter sig runt husen, varje dag nya, en gång vackra salar, trapphus och innerväggar, som blir synliga mellan grävskoporna där de balanserar på sina berg av tegelstenar och betongklumpar.

Kanske handlar det också om den besynnerliga känslan av påtvingad normalitet i hela den maximalistiska och dystopiska rivningsscenen. Patienter som mellan stängsel och slukhål ändå snirklar sig in på akuten med omlindade handskador i högläge, sjuksköterskor med sina lunchsallader, byggarbetare i neon som lägger gatsten och sopar marken ren under den glänsande koloss till entré som växer upp alldeles intill de alltmer sargade kulturbyggnaderna. Business as usual, i ett Umeå som vill framåt och vill mer och där ingen annan plats finns för ett gammalt lasarett än den dementa farbroderns gungstol – låt honom tyna där med sina förvirrade minnen av något svunnet vackert, medan vi bygger det nya.
Kanske handlar sorgen över rivningen också om detta; en rädsla för en större glömska – att det inte bara är själva huset som går om intet, utan även den debatt som föregått rivningen och med det oumbärliga lärdomar att ta med in i framtiden kring vad och vilka som styr vad en stad ska vara.

Våra hus berättar om samhället och människorna och i en stads arkitektur finns lager på lager av politik, ekonomi, rådande maktförhållanden och estetiska ideal att utläsa. Så kommer till exempel märkesbyggnaderna i offentlig-privat samverkan att berätta om kommunal platsmarknadsföring och en anda av utvecklas eller dö-regim, medan andra hus i spretande estetik, eller total brist på, kommer att förmedla lika spretiga utsagor om forcerade byggprocesser, antingen i kollision eller lyckosam fusion med estetisk god vilja och ambitioner om hållbarhet.

Men husen som försvinner, och framför allt de som föregåtts av stridigheter och ideologisk debatt, bär på motsvarande vis med sig lager på lager av erfarenheter och ideologi med sig i graven, lika viktiga att minnas.
Västerbottens museum samlar nu in minnen från människor som vårdats i gamla lasarettet – ett viktigt dokumentationsprojekt, men hur nedtecknas och bevaras den debatt som föregått den rivning som till sist beslutades? Utlåtandena från sakkunniga antikvarier om byggnadernas och miljöns unika värde som kulturarv och de politiska avfärdandena av dessa. Överklagandena och de hundratals debattinläggen, de sista desperata skrivelserna till kulturarvsvårdande statliga instanser. De i elfte timmen inkommande partipolitiska inlagorna till lasarettets försvar?

Betydelsen av att bevara och dokumentera ett sådant immateriellt kulturarv skulle sannolikt visa sig först på längre sikt – men klart är att händelser och turer som föregått rivningen av gamla lasarettet ger oumbärliga lärdomar inför kommande hållbar stadsbyggnad, lika viktiga att markera ut på en stadskarta, som de erfarenheter de bevarade eller nyuppförda fysiska byggnaderna i staden kommer med.
Som de om hur en investerings- och byggiver kan vara stark nog att underblåsa ­politiska majoriteters företräde framför kulturvårdsexpertis – och hur detta hänger samman med en debattkultur och en strategi väl känd i stadsbyggnadssammanhang, av att med otillräckliga svar på invändningar bryta ner ett motstånd till en så försvagad skara att kritiken till sist blivit möjlig att avfärda som ett särintresse.
Vad detta i sin tur tydliggör är den tidsanda som möjligen gjort det mera tacksamt att avfärda just kulturarvsvårdare som reaktionära marginalföreteelser. Facebookgruppen Arkitekturupproret, som i somras placerade Umeå högt på listan i tävlingen om Sveriges fulaste stad, är en aktör som bidragit till den polarisering som lägger grunden till en sådan retorik, med den opinionsbildning man driver till försvar för ”klassisk arkitektur”, som bär nära släktskap med Sverigedemokraternas nostalgiska hållning i arkitekturdebatten. Att återta kommandot över kulturarvet och debatten om hållbarhet – i nyproduktion såväl som i bevarande av historiska byggnader – blir en uppgift som debatten om sjukhusrivningen i detta sammanhang ger en viktig påminnelse om.

Gamla lasarettets rivning innebär ett förlorat kulturarv – oavsett varje annan omständighet som må åberopas kan något annat inte sägas – men kampen vore dubbelt förlorad om inte den kamp som föregått rivningen också fick sin plats i det pågående skrivandet av stadens historia.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Låt Umeå få bli en kulturpolitisk förebild

Av , , Bli först att kommentera 2

Umeå har förutsättningarna för att bli en kommun som med en offensiv kulturpolitik kan föra kampen mot en nationalistisk kulturpolitik.

”Försvara rätten att inte fatta ett skit” – så lyder rubriken på den helsidesannons som Galleri Wetterling i Stockholm gav sig in i valrörelsen med för ett par veckor sedan. Utan att namnge något specifikt parti beskrev den politiskt stridbare galleristen konsekvenserna av en Sverigedemokratisk kulturpolitik: hur de krafter som vill att konsten ska vara vacker och enkel utgör ett hot mot den fria tanken och det fria samhället. Initiativet hyllades förstås av kulturvärlden och fick god spridning – och blev därmed också symtomatisk för en valrörelse där valet och demokratin varit lika flitigt förekommande i konsten som kulturpolitiken varit frånvarande i valdebatten.

Också i Umeå har mönstret varit tydligt: ”Medborgarbandet”, ”Gör din röst hörd”, ”Varför ska vi ha demokrati” på teaterscenerna, filmvisning ur projektet ”Röst” i KF Huset i Klöse och på själva valdagen en performance där demokrati avhandlas i måltidsformat på Bildmuseet, är bara ett axplock av lokala kulturhändelser där valet och demokratin står i centrum – men precis som i den nationella valdebatten har i kulturfrågorna haft en nedtonad plats i Umeås valrörelse. Inga flammande brandtal har hörts, där kultur inte kopplats till annan samhällsnytta och den lokala kulturpolitiken har i sina huvudlinjer i stort speglat den nationella, där inga av partierna inför årets val presenterat några överraskningar eller gamechangers.
Under förra valrörelsen var den lokala kulturpolitiska diskussionen livligare, naturligtvis med draghjälp från och med tydlig koppling till det då pågående kulturhuvudstadsåret. Då, under sensommaren 2014 vibrerade det alternativa kulturhuset i Lokstallarna av liv, medan det pågående bygget av Väven blottlade konfliktlinjer i kultursyn och framtidsvisioner. På I20 visade Norrlandsoperan musklerna i mastodontoperan Electra och kulturföreningar sydde ut sina kostymer med kreativa nya initiativ och samarbeten, medan ett fritt kulturliv och en kritisk gräsrotsrörelse punktmarkerade skörheter i storsatsningens konstruktion och slog ned på kulturpolitiska floskler – det var en unik tid, då den kulturpolitiska debatten nådde spridning och djup av sällsynt slag.

Lika tydligt bär årets valrörelse i Umeå spår av kulturhuvudstadsåret 2014 – men nu i form av dess följder, när hårdare tider råder och när samtidigt en allmän uppfattning om att det nu är kulturens tur att stå tillbaka fått stort utrymme att ta fäste i retoriken.
Umeås placering i topp bland kommuner för sina kultursatsningar och ett vitalt kulturliv som inte uppvisar synliga tecken på blodfattighet har förstärkt det hopplöst otacksamma i att politiskt driva frågor om mer pengar till kultur, eller ens en fördjupad kulturpolitisk debatt – men klart är att oavsett valutgång så står kulturlivet i Umeå inför stora utmaningar 2018 och framåt. Även med den höjning av kulturbudget som S, V, MP och FI föreslår kommer ett pressat läge att råda, med bland annat etablerande av kulturskola på uppdragslistan, ett fortsatt skriande behov av stöd till såväl en växande flora av kulturföreningar som till länsinstitutionerna, i väntan på en statlig uppryckning. Allianspartiernas föreslagna sänkning tecknar ett än tuffare läge, med den symboltunga flytt, avveckling eller omstrukturering av Kvinnohistoriskt museums verksamhet den skulle innebära.

Klart är alltså att de frågor som 2014 aktualiserade – om en långsiktigt hållbar fördelningspolitik i kulturlivet, om risker med ett instrumentaliserat kulturbegrepp, om behovet av starka länsinstitutioner som kan docka mot en statlig kulturpolitik som lokala och regionala politiker haft styrka nog att pressa till att ta ansvar för hela landet – hade behövt få vara mer tongivande.
I stället har de mest markanta kulturpolitiska utspelen kommit från de partier som samlat röster på en kultursyn grundad i kultur som antingen ett medel för att skapa svenskhet eller som underhållning för ett privilegierat fåtal – som Sverigedemokraterna, som i VK:s enkät om den lokala kulturpolitiken i förra veckan aviserade förslaget om en 8,8 miljoners sänkning av kulturbudgeten och krav på högre självfinansiering av operabiljetter, detta i linje med hur SD i övriga Sverige gått fram med förslag på kraftiga minskningar av kommunala kulturbudgetar.

Till kulturens hopplösa underläge när det gäller att försvara sina resurser hör att dess kraft ofta kommer med fördröjning – kulturhuvudstadsutmärkelsen, med rötter bland annat i 1970-talets offensiva kulturpolitik, blev ett sådant tydligt kvitto. På motsvarande vis kan konsekvenser av dåligt underhållna strukturer i dag komma att bli synbara först om en generation, eller två–en tid vi inte har råd att vänta in, med den kulturpolitik ett växande SD nu hotar med.
Men, vilket Wetterlings valaffisch som inte var någon valaffisch påminner om; konsten kan också injicera samtidssamtalet mera direkt. Och även Umeå har sina konstnärliga valaffischer; i Umeå konsthall har Simon Gran Danielsson i höstens första utställning lagt en hög svartmålade valplakat mitt på golvet–en kommentar till en valrörelse urlakad på ideologi, men ett verk som också försiktigt pekar mot nästkommande valrörelse. För frågor vi behöver svara på redan i dag är; vilka möjligheter kommer konstnärerna att ha att göra politisk konst, eller för den delen konst man inte fattar ett skit av, inför valet 2022? Har de råd att leva och verka, skapa konst till såväl offentliga konsthallar och privata gallerister? Får de stå inför fulla vernissagesalar och prata om politisk alienation eller har en sänkt takhöjd hunnit göra sådant omöjligt? Frågor som i dag kan synas alarmistiska, men som om SD vinner inflytande kan komma att bli relevanta snabbare än vi anar.

Vad verket också understryker är de lokala kulturscenernas avgörande betydelse för att i framtiden kunna motarbeta en nationalistisk kulturpolitik som nu hotar ta fäste.
Det är ute i kommunerna som SD:s konkreta inskränkningar av den fria kulturen kommer att bli kännbara, men det är också ute i kommunerna som ett fritt kulturliv och starka kulturinstitutioner kan ge medborgarna kraft att bjuda motstånd i vardagen. Umeå har alla förutsättningar att vara en föregångare bland landets kommuner i en sådan mobilisering–och ett stort hopp vore om ett kommande politiskt styre kunde göra en sådan motståndsrörelse till kulturstadens nya signum.
Man vinner inte val på ­kulturpolitik, lyder en regelbundet bekräftad sanning–men, vilket inför detta val blivit tydligare än någonsin i modern tid: förlorar vi kulturpolitiken är demokratin på sikt förlorad.

Sara Meidell

Bli först att kommentera