Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Skogarna i Amazonas är som feminismen – nödvändiga för vår arts långsiktiga överlevnad

Skogen bär priset för västvärldens och det patriarkala samhällets värsta beteenden – och man kan fundera på om det är därför kvinnliga separatistiska rörelser genom tiderna gärna tagit skogen i bruk. 

Manligt våld och kvinnooffer dominerar nyhetsflödet i dagarna, men ämnet har också upptagit mina tankar när jag gjort mina skogsvandringar de senaste veckorna. Att skogen har en mörk dimension, som brottsplats för manligt våld, har nämligen blivit allt mer påtagligt.

Inte för att kvällarna är mörkare nu och skogen åter gjort sig påmind som den vi möter i deckarna, en plats där kvinnolik göms undan – nej, det är i stället bränderna som markerar ut skogen som brottsplats. För aldrig blev det tydligare än nu, med ett Amazonas i lågor, att det är den vite mannens livsstil som härjar sönder planeten.

Kolonisatören, den köttätande patriarken, föraren av bränsleslukande fordon, krigsherren, blir figurer i ett historiskt brännglas riktat mot regnskogarna – allt med en president, ännu en av alla mäktiga män, som i stället för att gjuta vatten på lågorna blåst syre till bränderna.

Skogen bär priset för västvärldens och det patriarkala samhällets värsta beteenden – och man kan fundera på om det är därför kvinnliga separatistiska rörelser genom tiderna gärna tagit skogen i bruk. För ett par år sedan avtäckte folkmusikerna Sara Parkman och Samantha Olanders magnifikt ett stycke glömd kvinnohistoria i föreställningen Fäboland, om hur kvinnor i fäbodarna under sommarmånaderna fick en frist från manlig maktutövning. Och i en kommande scenhändelse i höst skildras ett mera sentida fenomen – den svenska flickscoutrörelsen, detta i kollektivet PotatoPotatos nya föreställning Riddare av tusen äventyr, baserad på en avhandling av Umeåforskaren Bodil Formark. Mellan 1910- och 1960-talen hade rörelsen sina livaktiga år och erbjöd en värdefull plats där flickor fria från mäns blickar kunde träna sig i att verka i det offentliga rummet och naturen, bygga identitet och gemenskap.

Att skogens roll som feministisk arena förändrats står dock klart. I New York Times publicerades i veckan ett djuplodande reportage från HOWL, ett av de samhällen som byggdes upp inom den lesbiska separatistiska womyn´s land-rörelsen under 1960- och 1970-talen, i dag riskerar stängning på grund av svårigheter att rekrytera nya entusiaster. I artikeln resoneras det kring anledningar som att rörelsen blev i första hand en angelägenhet för vita akademiker, men också kring en allmänt utbredd glesbygd: som en av föreståndarna konstaterar “För 35 år sedan var detta en plats att fly patriarkatet. Men ärligt talat, här i Burlington har själva patriarkatet en lägre befolkningsgrad än vi.”

Greta Thunberg för inte feminismens utan miljörörelsens talan – men att dessa hänger samman blir hon utifrån ovanstående resonemang samtidigt ett litet intyg på. Med flickscoutens bästa färdigheter – rask, vänlig, djurvän, talar sanning och hjälper de svaga – och motarbetad av ett manligt etablissemang på samma vis som när scoutrörelsen var ny, är det i veckan visserligen inte en skog utan ett hav hon korsat. Men när jag ser bilderna på henne, från landstigningen i New York tänker jag att allt hänger samman, att skogarna i Amazonas är som feminismen; nödvändiga för vår arts och planetens långsiktiga överlevnad.

SARA MEIDELL

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>