Fortsatt bortgjord – tack till gårdagens snälla människa

Inte nog med att jag tog fel på dagen för att se West Side Story! När jag parkerade bilen så lyckades jag tappa bankkortet också. Tydligen var det inte min dag igår.

Men, snälla människor finns – en sådan hittade mitt kort och har lämnat in det på  "säker" plats i sta’n. Nu är det bara att åka och hämta. Tackar allra varmast!

Samtidigt ska vi hälsa på pappa på Geriatriken. Han är där för några dagar bara. Geriatriken är ett ord som haft dålig klang i mina öron, men detta har förändrats minsann. Ljusa, fina lokaler, trevlig personal, bra personal. Pappa är ute och promenerar omkring på avdelningen hela dagarna i stort sett. Varför? Därför att där finns personal ständigt närvarande, därför att där händer det saker – han kan prata med människor, han blir sedd! Detta det allra viktigaste för alla oss människor – att någon tar sig tid att se den riktiga människan; inte bara yrkesrollen, inte bara den halvdöva, halvblinda åldringen, inte bara patienten, utan MÄNNISKAN med alla sina erfarenheter, humorn, sorgen och glädjen!