Fantastiska medmänniskor!

Nyårshelgen är förbi. Som tur var hade jag bestämt mig för att starta året med en semesterdag så nu kan jag ta denna den 2:a dagen på det nya året i besittning i lugn takt. Skönt!

Det nya året började lite häftigare än jag hade velat. Efter ett lugnt och skönt nyårsfirande i Åsele med härligt sällskap och fantastisk mat och dryck (vi började med första flaskan champagne redan kl 16:00….) så steg vi upp på nyårsdagen och startade resan ned till SpanskaVillan för att med egna ögon se eländet efter Dagmar.

Vi körde inlandsvägen mot Sundsvall. Vi var i stort sett ensamma på vägen och Livskamraten körde lugn och sansat. Just när han sade att nu har vi bara 10 mil kvar så hände något. Bilen började kana, vi jazzade fram och tillbaka över vägen innan det bar iväg ned i diket.  Diket var djupt, plogkanten var hård och snön innanför lös, så där välte vi helt enkelt över på sidan. Så kan det gå!

Det var en ny syn på Livskamraten, hängande i bilbältet ovanför mig, en syn jag inte vill uppleva igen i alla fall. Fast vägen varit tom i stort sett hela resan så hade vi plötsligt 4-5 bilar som stannade. En hade vajer, en annan hade fyrhjulsdriven jeep, den tredje erbjöd en varm bil att sitta och värma sig i (jag blev nog lite chockad för jag frös som en hund), en fjärde ringde och kollade vem som hade nyckeln till garaget med traktorn – vilka människor! Det tog inte lång stund innan de hade fått upp bilen igen på vägen, på rätt köl dessutom. Tala om att vi hade tur, ingen skada på vare oss själva eller på bilen.

Detta är den riktiga bilden av människan. Om något händer; så ställer man upp för varandra. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på dem. Killen med vajern som beklagade att han var tvungen att sticka så fort han fått loss vajern "måste vara i Stockholm kl 18.00", men han tog sig ändå tid och stannade och hjälpte till.

Paret i jeepen som stod kvar tills de såg att allt var OK och att bilen fungerade som den skulle. En eloge till dem alla!

Något försenade kom vi så fram till SpanskaVillan. Vilken syn!

De höga, vackra tallarna och granarna, borta! Skövlat! Man vill bara gråta. Det märkliga var att inga fastigheter blivit skadade (förutom vissa mindre skador). Träden har fallit strax bredvid, kilat fast sig strax ovanför etc. Mycket märkligt.

Våra vackra murar har raserats på flera ställen. När jag tänker på allt arbete som Knutte lagt ner på murarna så vill jag bara gråta…..

Högen med vildmarkspanel har klarat sig. Dagbädden (500 kr åt h-vete) plus att den stora tallen kilat fast sig i toppen på en annan tall har gjort att virket är oskadat så det är ju en klar fördel. Det är så märkligt egentligen – flotten, bastun, pumphuset och själva huset är helt oskadade fast träden fallit "som furor".

Vi hade tänkt att stanna och rensa lite, men insåg direkt att här behövs det inte rensas lite, här måste rensas professionellt och mycket. En av de rara bofasta bjöd på kaffe och limpmackor och sedan var det bara att vända bilen och köra hem igen. Naturligtvis började det snöa och var eländigt före hela vägen hem. Usch och fy. Men så skönt det var att komma hem. Tala om njutning.

Så var början på det nya året, nu kan det väl bara bli bättre!