Familjen

Igår kom äldsta barnbarnet hit och åt middag med oss. Tänk så gott att få krama henne, att höra henne berätta om skolan och sina nya kompisar, om alla de sju olika länder hon besökt under sommaren. Det kändes som att livet gjorde ett besök här i vår lilla bubbla där vi går omkring som i dvala.

Vi tittade på Lergöken, en liten TV-film som spelades in 1963. Jag gick då ut klass 3 och vår lärare skulle gå i pension och då hade vi glädjen och nöjet att få spela in denna film. Det kändes fantastiskt att få se "det gamla Djupvik/Sandvik", sig själv som 10-åring, sina klasskamrater. Man blir väldigt medveten om hur mycket som har förändrats runtomkring.

Jag har arbetat två dagar denna vecka, men idag är jag ledig. Jag måste göra ett försök att komma ur det tillstånd av dvala som jag hamnat i. Att sorg kan kännas så, så helt förlamande.

En gång har jag i alla fall skrattat, det var i onsdags då jag var på apoteket. Det var lång kö och bredvid mig satt en pratsam och glad 87-åring. Han berättade en liten historia om den lilla flickan som kom hem till sin mormor efter skolan och frågade: vad kallas det när man ligger på varandra? 

Mormor tänkte efter och svarade: det kallas att älska.

Dagen efter kom det lilla barnbarnet och ropade till mormor: du hade fel, det kallas inte att älska, det kallas för våningssäng!

Då skrattade jag, högt och gott, tack för det, farbror!

Men att älska är aldrig fel, krama varandra och tala om att ni älskar varandra!